Jag kom på att jag ju glömt berätta en av de roligaste historierna som kom med hem från fjällsemestern för några veckor sen.
Jag hoppas att jag kan återge den så att den blir lika rolig i text som den var i verkligheten, och som när jag berättade den  irl, med vilt gestikulerande.

Scenario: Fjällen efter after ski. Runt 10 minuters promenad från afterskistället till stugan, längs slingrig, lerig serpentinväg i ständigt brant uppförsbacke. Tess afterskislirig, med en matkasse som vägde minst 10 kilo i ena handen, på väg upp för backen.

Där någonstans i den andra svängen, tänker jag att det här är ju jävligt jobbigt. Ser då till höger den stuga som vi åker förbi på väg till backen (nerför, ska påpekas) och tänker att den stugan ligger ju rätt nedanför vår stuga, med bara kanske två stugor till mellan. Alltså borde det ju gå fortare att gå rakt upp där (i snön) i stället för slingriga serpentinvägen (på barmark). Inte så smart tanke.

(Scenario-tillägg: Snön är mjukare än mjukost, eftersom det är sisådär 10 plusgrader. Resultatet av det blir att den inte bär upp en människokropp över 20 kilo, ska jag snart få erfara)

Jag traskar på där i snön, på plan mark, och det går riktigt fint. Jag är riktigt nöjd över mitt smarta vägval. Ända tills det börjar slutta uppför, och snödjupet är sisådär närmare en meter. Jag tar ett steg och tjoff (det är här jag känner att det inte riktigt gör sig i text. Hade ni fått den muntliga versionen hade ljudeffekterna varit mer naturtrogna) jag finner mig helt plötsligt ha snö upp över knät. Lirkar som fan för att få loss foten, tar ett till steg och tjoff, samma sak igen. Lirkar som fan för att få upp foten, tar ett steg till och tjoff, samma sak igen. Ja ni fattar. Så håller jag på ett tag.
Jag vet inte om ni har råkat ut för samma sak någon gång men det är jävligt jobbigt. Lägg sen till att ni har en matkasse som väger 10 kilo i ena handen (varav den ena matvaran är en kartong med ägg) som flyger till höger och vänster. Lägg sedan till att ni är lite småpackade. Lägg sedan till att när ni ska dra upp foten ur snön så går det inte. Den sitter helt fast. Du får då försöka lirka ut foten ur skon, gräva upp skon för hand och sätta på skon igen. Skon är då självklart fylld med snö, och du blir blöt och kall om foten.

Efter att ha hållit på så i kanske tio minuter får jag nog. Jag lägger mig helt enkelt på rygg och tar en rökpaus. För det är riktigt jobbigt det här ska ni veta. Under rökpausen får jag en snilleblixt. Om jag ställer kassen framför mig innan jag tar ett steg så blir det ju 10 kilo mindre. Det kommer säkert att göra susen.
Så jag sätter kassen framför mig. Tar ett steg. Och.....tjoff. Ingen skillnad alls.
Någonstans här, eller tom 5 minuter tidigare, börjar jag lessna rejält. Jag inser att den enda utvägen är att krypa upp för backen den resterande biten.

Så där kryper jag. Skjuter kassen framför mig. Tar ett krypsteg. Går genom med knäna. Tar mig upp. Tar ett krypsteg till.
Efter ytterligare 15 minuter är jag hemma. Jo, det är sant. Det tog ytterligare 15 minuter. Med facit på hand kan man tycka att det hade varit ett bättre att bara  gå den vanliga vägen. Det tyckte jag också.

Det roliga är, att dagen efter, ska vi gå ner till after skin. Efter en eftermiddags vinhäng på balkongen tycker Pelle, jag och Frida att det är en smart idé att ta vägen i snön. Det är ju nerför liksom.
Först åker vi pulka på termobyxorna (jag med Maja, 4, i knät), alla utom Frida som har vanliga byxor. Sen, när vi har valet att gå ut på vanliga vägen, tycker Pelle i stället att vi ska fortsätta gå i snön. Skitbra tycker vi och går efter.
Och ja, ni fattar vad som händer. Nu är snön dock ännu mjukare, så nu funkar det inte ens att krypa. För när man sätter i armbågen eller handen som stöd: tjoff, och plötsligt ligger man i framstupa sidoläge.
Den enda som klarade sig, och förundrat tittade på oss när vi låg och sprattlade i snön, var Maja som väger knappa 20 kilo.

Vad vi har lärt oss av det? Tro inte att du är fucking Jesus. Det går inte att gå på vatten. Bara om du väger under 20 kilo.



Eftersom jag var själv under den första härvan och inte hade någon kamera med mig blev det ingen bild. Men däremot en på Frida under härva nummer två. Dock inte i framstupa sidoläge.