Jag - ett digitalt underbarn?
Förlåt.
Bloggen har fått stå undan för det där livet. Ni vet, det som händer irl. Jag ska försöka att inte göra om det.
Jag sitter här med min lilla laptop som är påslagen större delen av dygnet, oavsett om jag jobber eller inte. Jag är omgiven av datorer, iptelefoner, tv-apparater etc etc. En hel hoper med elektronik och ettor och nollor liksom.
Och tänker på det faktum att jag; trots att jag är uppvuxen under plyschoverallernas stortid, då man hellre skulle sitta i ring på sagostunden på bibblan, med mockasiner, drickandes trekantig apelsinfestis (för det var den enda smaken som fanns), smaskandes på en negerboll (jo, det hette det då och eftersom det var den enda man visste på den tiden tänker jag använda det ordet), i stället för att spela dataspel eller vad kidzen nu för tiden gör; inte bara har blogg och facebook. Jag har börjat twittra också.
Fråga mig inte varför. Jag kände nog en sorts press över att "alla" twittrar, och att jag minsann är sist på bollen, och rädslan över att missa något viktigt.
Men alla twittrar inte. Min mamma gör det inte. Mina normala vänner utanför media twittrar inte. Jag tror knappast att min lokala pizzabagare twittrar. Ja ni fattar.
Men nu gör jag tydligen det. Sen i dag.
Jag la snabbt upp ett gäng twittrare som jag vill följa. Och vips, så är man själv följd av självaste storbossen. Snacka om att storebror ser mig. Men jag gillar't.
Annars då?
Funderade på om jag skulle starta ett bloggbråk mot Katrin Zytomierska, men jag tror att jag skiter i det. Det blir så jobbigt när mina chefer får försvara sig sen när bråket går överstyr.
Bloggen har fått stå undan för det där livet. Ni vet, det som händer irl. Jag ska försöka att inte göra om det.
Jag sitter här med min lilla laptop som är påslagen större delen av dygnet, oavsett om jag jobber eller inte. Jag är omgiven av datorer, iptelefoner, tv-apparater etc etc. En hel hoper med elektronik och ettor och nollor liksom.
Och tänker på det faktum att jag; trots att jag är uppvuxen under plyschoverallernas stortid, då man hellre skulle sitta i ring på sagostunden på bibblan, med mockasiner, drickandes trekantig apelsinfestis (för det var den enda smaken som fanns), smaskandes på en negerboll (jo, det hette det då och eftersom det var den enda man visste på den tiden tänker jag använda det ordet), i stället för att spela dataspel eller vad kidzen nu för tiden gör; inte bara har blogg och facebook. Jag har börjat twittra också.
Fråga mig inte varför. Jag kände nog en sorts press över att "alla" twittrar, och att jag minsann är sist på bollen, och rädslan över att missa något viktigt.
Men alla twittrar inte. Min mamma gör det inte. Mina normala vänner utanför media twittrar inte. Jag tror knappast att min lokala pizzabagare twittrar. Ja ni fattar.
Men nu gör jag tydligen det. Sen i dag.
Jag la snabbt upp ett gäng twittrare som jag vill följa. Och vips, så är man själv följd av självaste storbossen. Snacka om att storebror ser mig. Men jag gillar't.
Annars då?
Funderade på om jag skulle starta ett bloggbråk mot Katrin Zytomierska, men jag tror att jag skiter i det. Det blir så jobbigt när mina chefer får försvara sig sen när bråket går överstyr.
Kommentarer
Trackback
