...

När man läser en bok om ångest och självmordstankar är det ganska skönt att ha en kurrande katt i knät som man kan klappa på.

Det var mest det jag ville säga, faktiskt.

Och att uppföljaren på Anne Lundbergs fantastiska och prisade dokumentärserie "Himlen kan vänta" drabbade mig precis lika hårt som den första. Jag satt med tårarna rinnande ner för kinderna från början till slut i går. Från början till slut, i en timme. Det blir många tårar det.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

vikankalladetmittliv

eller i alla fall ett försök till det

RSS 2.0