Nollställd
Så klart att man måste skriva om det ofattbart svarta och ofantligt tragiska som har hänt i mitt älskade Norge.
Men hur skriver man om det? Kommer nog att bli ganska snurrigt, är jag rädd.
Såg en första tweet strax efter att bomben hade briserat i fredags om att det hade varit en kraftig smäll i Oslo, från en vän som bor där.
Sedan rasslade det igång och twitter blev min vän och informationskälla i bilen på väg till Söderhamn.
Det var där det senaste dök upp tack vare de jag följer som höll mig uppdaterad via världens medier. Det var otäckt redan då, med "bara" en bomb. Men sen chocken när rapporterna om skottlossningen kom. Och ilskan över twitter från idioter som genast målade ut muslimer som skyldiga. På något sätt en lättnad senare när det var en norsk man, en vettvilling. Men lika mycket terrorist, oavsett etnicitet. Viktigt att komma ihåg.
Sedan på kvällen, god middag och vin med kära vänner. Men tankarna gick ständigt till Oslo och fingrarna till mobilen för uppdatering. Stunder som denna märks det att man är journalist och nyhetsmänniska.
Sky News, min gamla London-vän, publicerade namnet och jag sökte på Facebook och såg den tomma blicken hos en vedervärdig människa. Ännu större chock när polisens uppgifter om över 80 döda på Utöya trillade in.
Sömnlös och orolig natt. Men tänk så mycket värre för de drabbade.
Mycket prat hela helgen med nära och ständig gåshud på armarna över det ohyggligt bestialiska som skett.
Glad över att jag inte har barn att förklara för. Hur förklarar man en sådan här sak?
Såg att NRK:s barnkanal gjort en film för barn och om hur man förklarar och pratar om detta för dem.
NRK och de andra norska medierna har gjort ett så imponerande jobb de här dagarna. I chocken har de informerat, kört på, men lugnt och sakligt och med både pondus och känsla.
Och så Stoltenberg då! Vilken klippa! Sån oerhörd respekt för honom som ledare och människa.
Tyst minut i dag klockan 12. En tyst minut kan inte göra det ogjort. Men den visar att vi bryr oss och finns där för vårt grannland. Det är bra.
Men hur skriver man om det? Kommer nog att bli ganska snurrigt, är jag rädd.
Såg en första tweet strax efter att bomben hade briserat i fredags om att det hade varit en kraftig smäll i Oslo, från en vän som bor där.
Sedan rasslade det igång och twitter blev min vän och informationskälla i bilen på väg till Söderhamn.
Det var där det senaste dök upp tack vare de jag följer som höll mig uppdaterad via världens medier. Det var otäckt redan då, med "bara" en bomb. Men sen chocken när rapporterna om skottlossningen kom. Och ilskan över twitter från idioter som genast målade ut muslimer som skyldiga. På något sätt en lättnad senare när det var en norsk man, en vettvilling. Men lika mycket terrorist, oavsett etnicitet. Viktigt att komma ihåg.
Sedan på kvällen, god middag och vin med kära vänner. Men tankarna gick ständigt till Oslo och fingrarna till mobilen för uppdatering. Stunder som denna märks det att man är journalist och nyhetsmänniska.
Sky News, min gamla London-vän, publicerade namnet och jag sökte på Facebook och såg den tomma blicken hos en vedervärdig människa. Ännu större chock när polisens uppgifter om över 80 döda på Utöya trillade in.
Sömnlös och orolig natt. Men tänk så mycket värre för de drabbade.
Mycket prat hela helgen med nära och ständig gåshud på armarna över det ohyggligt bestialiska som skett.
Glad över att jag inte har barn att förklara för. Hur förklarar man en sådan här sak?
Såg att NRK:s barnkanal gjort en film för barn och om hur man förklarar och pratar om detta för dem.
NRK och de andra norska medierna har gjort ett så imponerande jobb de här dagarna. I chocken har de informerat, kört på, men lugnt och sakligt och med både pondus och känsla.
Och så Stoltenberg då! Vilken klippa! Sån oerhörd respekt för honom som ledare och människa.
Tyst minut i dag klockan 12. En tyst minut kan inte göra det ogjort. Men den visar att vi bryr oss och finns där för vårt grannland. Det är bra.
Kommentarer
Trackback
