Dra till Texas kanske?
I bland får jag sådan lust att bara skita i det här jag håller på med. Herregud, vem är jag att inbilla mig att jag är något? Tro att man är någon som ska jobba på någon stor tidning och folk ska läsa det man skriver och fan allt. Vissa dagar undrar man ju vad man gör här liksom.
När man egentligen borde sälja det mesta man äger, köpa en biljett till Nashville, köpa en pickup, bosätta sig på någon ranch, lyssna på country, bära boots och hatt.
Uppfostra några ungar om de vill komma, rida ut på slätten tillsammans med hubbyn som sadlat om till cowboy eller oljemagnat och så lever man sitt liv där, långt borta från Robinsonkändisar, Melodifestivalartister, schemapussel och en ständigt gnagande ångest över att man inte räcker till.
Men äh, det blir väl inget med det heller.
När man egentligen borde sälja det mesta man äger, köpa en biljett till Nashville, köpa en pickup, bosätta sig på någon ranch, lyssna på country, bära boots och hatt.
Uppfostra några ungar om de vill komma, rida ut på slätten tillsammans med hubbyn som sadlat om till cowboy eller oljemagnat och så lever man sitt liv där, långt borta från Robinsonkändisar, Melodifestivalartister, schemapussel och en ständigt gnagande ångest över att man inte räcker till.
Men äh, det blir väl inget med det heller.
Inte i Nashville, men i Texas.
Kommentarer
Simpan
Det viktigaste (med karriären), tycker jag då, är inte att man "är nåt" utan att man trivs på sitt jobb, har kul. Eller gör något som känns viktigt. Eller både och. Man är väl olika, men jag skulle hellre jobba med nåt kul än med något viktigt. Även om det är kul med uppskattning och beröm så är det så flyktigt på något sätt, det är sånt som flyter förbi runt omkring. Då har jag hellre kul på jobbet. För en utomstående som jag så ser ditt jobb rätt kul ut, man får träffa intressanta personer, skriva om roliga saker istället för tråkiga och får åka på roliga evenemang. Men det är väl annorlunda om man jobbar med det varje dag antar jag.
Trackback
