Jag rear ut min själ, allt ska bort

Jag tycker att det är så härligt med människor vars liv ändras så där i en handvändning.
Alltså inte för att någon man älskar dör, eller för att man får benen avkapade av en bandsåg, utan för att helt plötsligt så stämmer bara allt och allt inträffar samtidigt och man tar chansen och vågar hoppa eller ja, ni fattar.

Medan vi andra går här och harvar i våra liv utan någon större förändring (13 år med hubbyn, 5 år på jobbet och 4 år i samma lägenhet, snart 34 år med samma trötta kropp som ger mig tjockångest) så far de här människorna omkring som små virvelvindar och förändrar sina liv. Härligt! Och det härligaste är när det händer sådana som aldrig trodde att det skulle hända dem något bra.

En person, som jag inte känner alls egentligen, inte ens ytligt, men vi säger hej och kramas och jag vet en del om hennes liv osv har liksom gått från ett ganska deppigt "ingenbostaddefinitivtingenkärlek"-läge till att ha köpt någon lya på landet (söderförort) och träffat den stora kärleken på jobbet och allt är liksom bara så himla happyhappy.

Eller en nära och kär vän som var den här eviga singeln, och dessutom började bli ganska bitter över det faktumet. Medan vi andra harvade på eller träffade folk och stadgade sig med så gick han omkring där och hade ingen tro på att träffa någon. Världens finaste kille som liksom aldrig fick det att funka. Men sen, så dök hon bara upp. Världens härligaste tjej, och kärleken höll och i höst ska de ha barn och häromdagen skrev de på kontrakt för en lägenhet på fyra millar.

Livet alltså!


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

vikankalladetmittliv

eller i alla fall ett försök till det

RSS 2.0