2,5 år!
Okej, så det faktum att jag inte har bloggat sen i mars är ju rätt pinsamt. Men det blir väl så, när livet kommer emellan.
Att lista vad som har hänt skulle ta ungefär en triljon år.
Men det viktigaste i korta drag:
Jag har flyttat.
Jag har bytt jobb inom jobbet.
Att lista vad som har hänt skulle ta ungefär en triljon år.
Men det viktigaste i korta drag:
Jag har flyttat.
Jag har bytt jobb inom jobbet.
Jag har fått missfall.
Jag är på smällen igen. (!!!!)
Och i dag fyller min fina lilla unge 2,5 år. 2,5 år! Sjukt.
Och vad som är mer sjukt är att han är så klok och fin och härlig. Sjukt med tanke på vilken mamma han har, tänker jag.
Men han är så bright den där ungen alltså. I förra veckan, under en hetsig diskussion angående vägen till ett ställe under bilfärd sa han: Sluta bråka mamma och pappa! Jag tycker inte om när ni bråkar.
Vi två, som två frågetecken. Herregud, redan? Är inte det sånt som barn är typ 8 innan de säger?
Vi har också hunnit med att ha en diskussion om hur bebisar kommer in i magen, kommer ut ur magen och var han fanns innan han kom in i min mage.
I går när vi skypade med mormor och morfar från min mobil och vi inte hörde dem utan bara såg bilden sa han: jävla telefon.
Egentligen ska man väl inte applådera svärord men jag blev ändå lite stolt över detta och att han liksom använde det i helt rätt tidpunkt.
Så nu ska jag bara förvalta detta lilla geni rätt så att han blir forskare och så småningom Nobelpristagare. Det vore ju sjukt coolt.
Jag är på smällen igen. (!!!!)
Och i dag fyller min fina lilla unge 2,5 år. 2,5 år! Sjukt.
Och vad som är mer sjukt är att han är så klok och fin och härlig. Sjukt med tanke på vilken mamma han har, tänker jag.
Men han är så bright den där ungen alltså. I förra veckan, under en hetsig diskussion angående vägen till ett ställe under bilfärd sa han: Sluta bråka mamma och pappa! Jag tycker inte om när ni bråkar.
Vi två, som två frågetecken. Herregud, redan? Är inte det sånt som barn är typ 8 innan de säger?
Vi har också hunnit med att ha en diskussion om hur bebisar kommer in i magen, kommer ut ur magen och var han fanns innan han kom in i min mage.
I går när vi skypade med mormor och morfar från min mobil och vi inte hörde dem utan bara såg bilden sa han: jävla telefon.
Egentligen ska man väl inte applådera svärord men jag blev ändå lite stolt över detta och att han liksom använde det i helt rätt tidpunkt.
Så nu ska jag bara förvalta detta lilla geni rätt så att han blir forskare och så småningom Nobelpristagare. Det vore ju sjukt coolt.
Snippträning
Bloggen lever! Jag lever!
Snippgympa 2.0
Var och hämtade ut ett så himla sexigt paket häromdagen.
Snippgympa 2.0
Blev rekommenderad den på Danderyd när jag var där dagen före Elliots ettårsdag då jag tyckte att det började bli drygt att kissa på sig i tid och otid.
Om någon blir chockad nu så varsågod, men så funkar det att föda barn.
Jag har bekanta som inte kunde bajsa normalt det första året.
Tabu att prata om så klart, och just därför måste vi göra det.
Så, nu ska här tränas. Om några månader kanske jag kan nysa, hosta och hoppa obehindrat igen. Yay!
2015 bring it on!
Alrajt, vi är hemma från Thailand. Julen har firats och nyår likaså.
Jag har haft lunginflammation. Året slutade med ett tråkigt besked och en hel del sjukhusbesök för min del och det är tyvärr inte över än.
Men Elliot är världens sötaste typ precis hela tiden. En helt ljuvlig 1,5-åring som snart ska börja på förskolan. Tiden går så galet fort och jag försöker att njuta av varje sekund.
När vi är ute och gungar och han skrattar så han kiknar.
När han vill krypa upp i soffan och läsa en bok. Och när den är slut vill han läsa den "till".
Han är galet gullig när han äter mat. Sitter och slevar in med god aptit. Tar sitt mjölkglas med båda händerna och dricker försiktigt innan han sätter ner det igen.
Och när han leker med sina bilar som han fick i julklapp. Eller står vid sin spis som han fick i ettårspresent och leker med varje dag.
Jag förstår nu allt det där snacket om att kärleken bara blir starkare hela tiden. Mitt hjärta svämmar över av kärlek för honom.
Så, 2015, bring it on. Med min familj vid min sida klarar jag allt.
Jag har haft lunginflammation. Året slutade med ett tråkigt besked och en hel del sjukhusbesök för min del och det är tyvärr inte över än.
Men Elliot är världens sötaste typ precis hela tiden. En helt ljuvlig 1,5-åring som snart ska börja på förskolan. Tiden går så galet fort och jag försöker att njuta av varje sekund.
När vi är ute och gungar och han skrattar så han kiknar.
När han vill krypa upp i soffan och läsa en bok. Och när den är slut vill han läsa den "till".
Han är galet gullig när han äter mat. Sitter och slevar in med god aptit. Tar sitt mjölkglas med båda händerna och dricker försiktigt innan han sätter ner det igen.
Och när han leker med sina bilar som han fick i julklapp. Eller står vid sin spis som han fick i ettårspresent och leker med varje dag.
Jag förstår nu allt det där snacket om att kärleken bara blir starkare hela tiden. Mitt hjärta svämmar över av kärlek för honom.
Så, 2015, bring it on. Med min familj vid min sida klarar jag allt.
Warm baby equals cranky baby
Elliots humör har inte varit det bästa den här resan.
Eller, han började som en sol, men efter någon vecka var han så fruktansvärt arg och grinig. Skrek, gapade, gnällde, klöste, nyptes - vad vi än skulle göra. Ville inte bada. Ville inte leka i sanden. Ville definitivt inte sitta still och äta. Man kan säga att han var en utmärkt reklampelare för kondomer.
Och som så ofta när man har barn som ännu inte kan uttrycka sin vilja och känslor i ord fick vi börja lista ut vad det berodde på.
Och jo, han får förvisso typ fem tänder samtidigt, men så arg brukar han inte vara. Och nog för att vår månad i Thailand råkat sammanfalla med en månad lång utvecklingsfas, men kom igen.
Vi märkte efter noggranna iakttagelser att ilskan kom oftast på eftermiddagen, trots att han både hade sovit precis OCH ätit mellanmål. Märkligt.
Men så en dag när vi efter vila och mellanmål hängde på stranden så ville han inte vara där, utan ville gå in till den svala bungalowen. Och då förstod vi. Och nej, det är knappast rocket science, men eftersom det inte var så den första veckan i Thailand hade vi inte tänkt på det. Men han var ju varm. Och tyckte att det var skitjobbigt.
Så följande dag testade vi att hänga i bungalowen lite längre efter vilan, eller att göra något annat svalt. Äta isglass tex. Och gå ner till stranden först mycket senare. Dessutom lyckades vi få honom att gilla sina solglasögon så att det inte blev så ljust för ögonen. Och ser man på, solstråleungen kom tillbaka, i alla fall mer ofta än tidigare.
Anledningen till att han inte reagerade på värmen första veckan tror jag var för att vi då hade en daglig eftermiddagsskur, så det blev aldrig så varmt på eftermiddagen då.
Livet som förälder alltså, man lär sig så mycket hela tiden.
Som att det inte fanns någon anledning att oroa sig för resan till Koh Phayam tex.
7 timmars bussresa, anlända till stationen 25 min innan sista båten går från en pir 20-25 min bort, haffa en chaufför i ilfart som visade sig ha en rätt så ranglig motorcykel med sidovagn, åka i superfart, precis hinna med båten, åka i monsunregn och sedan åka motorcykeltaxi med en ettåring med medhavd cykelhjälm fastkilad mellan pappan och chauffören - hade väl kunnat ge vem som helst magsår. Men Elliot var lugn som en filbunke. Hela tiden. Tack iPad, pappas lugna norrländska gener och en påse chips för det.
Nästa spännande äventyr blir 3 h buss och sen nattåg till Bangkok om några dagar. Jag är knappt orolig.
Hittade mathimlen på Koh Lanta
Det blir ju en hel del pad thai och fried rice här i Thailand. Till lunch oftast, och så någon god curry eller kanske grillad fisk till middag. Pizza eller en pasta när smaklökarna vill ha något annat och man råkar springa på en bra italienare.
Men på Koh Lanta hade vi en matupplevelse utöver det vanliga.
Efter 9 nätter på barnvänliga Longbeach styrde vi kosan mot Klong Nin. För stora vågor i havet gjorde att vi fick bada i poolen, vilket Elliot gillade, och stället är inte direkt barnvänligt. Men det finns många schyssta restauranger där. Och bäst är Yang Garden, som ligger etta på Tripadvisors lista på hela Koh Lanta.
Det är oftast fullbokat, men vi gick dit en kväll när de just hade öppnat. Vi kunde få ett bord i två timmar och slog oss ner.
Men efter en snabb titt i den fantastiska menyn insåg vi att vi inte skulle kunna njuta av den goda maten i sällskap av en grinig och trött Elliot. (Mer om hans humör i ett annat inlägg).
Så vi smidde en plan och bokade bord till kvällen efter med tanken att ha ett sovande barn med oss.
Kvällen efter njöt vi av tonfisktartar, steamed porkbuns, grillad tonfisk, grilled porkneck, chokladfondant och en himmelsk banankaka. Till det en karaff rödvin som var sjukt gott. Det var den dyraste måltiden här hittills, men så värt det! Och tonfisken som var dyrast var ändå billigare än den dåliga pizzan vi köpte till Elliot tidigare den kvällen.
Elliot då? Jo, han sov i vagnen hela kvällen. Mellan huvudrätt och efterrätt fick vi rulla lite vagn i trädgården, men det var ju bara bra för matsmältningen.
Om ni åker till Koh Lanta, missa INTE Yang Garden.
Nu lever vi sedan tre dagar en skön och lat tillvaro på paradisön Koh Jum. Stränderna är inte de vackraste, men här är så lugnt och skönt att man inte kan göra annat än att chilla. Solen skiner, vattnet är badkarsvarmt, maten är otroligt billig och massagen skön.
Och i dag träffade vi på en stor och livs levande babian! Galet!
I morgon åker vi till Krabi town för en dag och natts stadsliv, sen min största farhåga för den här resan (7 timmars bussresa till Ranong) och vidare till Koh Phayam.
Ännu ett paradis, som Elliot ska få upptäcka utanför magen. Sist vi var där låg han inuti.
Öde strand på Koh Jum.
Thaimout
November är ju himla trist och grått, utan en endaste gnutta sol.
Så vi tog knodden och drog till Thailand.
Här är det sol, och regn, men garanterat varmare än hemma.
Så vi har det gött. Leker med krabbor, badar, gräver i sanden och äter fried rice.
Och bor i den här, ett par nätter.
Hej jag lever
Nej då, jag har inte försvunnit från jordens yta.
Jag har bara haft lite fullt upp.
Tränat. Jobbat. Planerat resa. Varit i Malmö. Hängt med världens sötaste ettåring. Kollat på lägenheter. Fixat dagisplats.
Lite sånt.
Livet kommer mellan, och det får väl ändå ses som något positivt.
Jag har bara haft lite fullt upp.
Tränat. Jobbat. Planerat resa. Varit i Malmö. Hängt med världens sötaste ettåring. Kollat på lägenheter. Fixat dagisplats.
Lite sånt.
Livet kommer mellan, och det får väl ändå ses som något positivt.
Fitnessmånad here I come!
Jag har just anmält mig till fitnessfighten, eller kick start egentligen, men det är samma program. I morgon börjar jag min fitnessmånad.
Det går ut på att man tränar en timme om dagen varje dag i en månad och äter en speciell kost. Egentligen inga konstigheter förutom att det är MYCKET protein (hej kvarg!) och många mellanmål. Man äter och äter och äter. Men inget sött och ingen alkohol.
Sen är så klart tanken att man ska fortsätta träna, fast inte lika hårt, efter den här månaden.
Jag har gjort detta förut. Då jobbade jag dag och fick gå upp kl 5 för att hinna träna innan jobbet.
Men det var det värt eftersom jag fick bra resultat.
Det gick dock så där att hålla dem eftersom jag också under min månad blev på smällen.
Den här gången kommer jag inte att vara lika strikt med alkohol och mat alla dagar, men hoppas ändå på bra resultat.
Minus graviditet då.
Stängt för underhåll
I tisdags var jag på Sturebadet hela dagen. Tack vare Hjärtat som gav mig ett presentkort på 80 minuters behandling med tillhörande spa-dag i julklapp kunde jag hänga där och bara götta mig.
Jag hänger inte så ofta på Stureplan, så självklart tog jag fel uppgång och fick irra runt på halva Östermalm (nej, så klart inte, överdrift, men jag fick gå några kvarter extra) innan jag hittade rätt.
Men det var en ljuvlig dag.
Jag började med att träna i en dryg timme. Sen åt jag en svindyr lunch medan jag bläddrade i lite modemagasin.
Efter det trängdes jag i duschen med östermalmskvinnor och stureplanskarriärister som hade varit på ett svettigt aerobic dancepass. Sen tog jag med mig handduken in i ångbastun (goddag yxskaft) och fick ilskna blickar av juvelprydda damer för att jag glömde ta med mig ett pappersunderlägg att placera min förortsrumpa på.
Sen satt jag en lång stund i aromarummet i källaren och tog en liten tupplur. Efter en stund i hydromassagebadet var jag redo för min 80 minuter långa kroppsbehandling med alger.
Spaterapeuten, en väldigt förtroendegivande kvinna runt 60, började med att fråga om jag medicinerar för problem med sköldkörteln. Nej, ljög jag eftersom jag var rädd att bli både utskälld och utkastad.
Jag tog ändå mod till mig att fråga om varför man inte kunde få algbehandling om man gjorde det och tydligen påverkar joden i algerna så att man får en ökad produktion av det hormon som sköldkörteln producerar.
Eftersom jag har underfunktion kunde jag andas ut och konstatera att jag inte kommer att dö, utan bara få lite mer hormoner, vilket jag ju faktiskt behöver.
Sen blev jag skrubbad, inpackad, ansiktsbehandlad, kurbadad och slutligen insmord innan jag kunde lämna bygget fräsch som en nyponros.
Underbart!
Jag hänger inte så ofta på Stureplan, så självklart tog jag fel uppgång och fick irra runt på halva Östermalm (nej, så klart inte, överdrift, men jag fick gå några kvarter extra) innan jag hittade rätt.
Men det var en ljuvlig dag.
Jag började med att träna i en dryg timme. Sen åt jag en svindyr lunch medan jag bläddrade i lite modemagasin.
Efter det trängdes jag i duschen med östermalmskvinnor och stureplanskarriärister som hade varit på ett svettigt aerobic dancepass. Sen tog jag med mig handduken in i ångbastun (goddag yxskaft) och fick ilskna blickar av juvelprydda damer för att jag glömde ta med mig ett pappersunderlägg att placera min förortsrumpa på.
Sen satt jag en lång stund i aromarummet i källaren och tog en liten tupplur. Efter en stund i hydromassagebadet var jag redo för min 80 minuter långa kroppsbehandling med alger.
Spaterapeuten, en väldigt förtroendegivande kvinna runt 60, började med att fråga om jag medicinerar för problem med sköldkörteln. Nej, ljög jag eftersom jag var rädd att bli både utskälld och utkastad.
Jag tog ändå mod till mig att fråga om varför man inte kunde få algbehandling om man gjorde det och tydligen påverkar joden i algerna så att man får en ökad produktion av det hormon som sköldkörteln producerar.
Eftersom jag har underfunktion kunde jag andas ut och konstatera att jag inte kommer att dö, utan bara få lite mer hormoner, vilket jag ju faktiskt behöver.
Sen blev jag skrubbad, inpackad, ansiktsbehandlad, kurbadad och slutligen insmord innan jag kunde lämna bygget fräsch som en nyponros.
Underbart!
Kvällsgråt
Okej, jag må vara blödig och extra känslig efter en lång kväll på jobbet och tankarna hemma hos min älskade lillgris som har 39,5 i feber.
Men.
Den här texten som jag snubblade över, om en mammas kärlek till sitt barn.
Här sitter jag och tar till lipen.
Jag födde dig raring, du kom ifrån mig.
Och hela mitt liv, ska jag älska just dig.
Din hy är så fjunig, din kropp är så varm.
Jag håller dig nära, intill på min arm.
Du somnar så trygg och så nöjd vid mitt bröst.
Jag nynnar små visor till glädje och tröst.
Gyllene lockar och ögon så blå. Knubbiga armar och fingrar så små.
Din hand i min hand, ditt gurglande skratt.
För mig är du lyckan - en värdefull skatt.
Du växer var dag, liten blir stor.
Jag gläds åt din framgång jag är ju din mor.
Jag räddar från spöken som kommer om natten, jag vänder din kudde och hämtar dig vatten.
Snart springer du lätt på smidiga ben.
Och kroppen blir knotig som förr var så len.
Du pratar och skrattar och sjunger och gråter.
Jag tröstar, förmanar och lyssnar, förlåter.
Du frågar om livet och allt runt omkring.
Jag svarar på allt och ingenting.
Du börjar i skolan med ryggsäck och allt.
Och vantar och mössa ifall det blir kallt.
Jag står där vid fönstret och ser hur du går.
Jag ler fast i ögonen skymtar en tår.
Vart tog de vägen de år som försvann.
Vad stor du har blivit vad mycket du kan.
Snart blir du förälskad och kinderna glöder.
Och sen blir du sviken och hjärtat de blöder.
Jag tröstar och lyssnar och minns alltför väl.
Hur sårbar man är i hjärta och själ.
Snart flyttar du ut, strax lämnar du mig.
Och livet går på fast nu utan dig.
Vi träffas ibland du gör små besök,
Du sitter som förr vid mitt bord i mitt kök.
Får nybakta bullar och dricker choklad,
De minnena värmer , de gör mig så glad.
Och nu har du gift dig, har egen familj.
Och jag har små barnbarn som jag tittar till.
Fast pannan den rynkas och håret blir grått.
Så minns jag med glädje åren som gått.
Jag tackar för lånet för stort och för smått.
Du är den vackraste gåva jag fått
Men.
Den här texten som jag snubblade över, om en mammas kärlek till sitt barn.
Här sitter jag och tar till lipen.
Jag födde dig raring, du kom ifrån mig.
Och hela mitt liv, ska jag älska just dig.
Din hy är så fjunig, din kropp är så varm.
Jag håller dig nära, intill på min arm.
Du somnar så trygg och så nöjd vid mitt bröst.
Jag nynnar små visor till glädje och tröst.
Gyllene lockar och ögon så blå. Knubbiga armar och fingrar så små.
Din hand i min hand, ditt gurglande skratt.
För mig är du lyckan - en värdefull skatt.
Du växer var dag, liten blir stor.
Jag gläds åt din framgång jag är ju din mor.
Jag räddar från spöken som kommer om natten, jag vänder din kudde och hämtar dig vatten.
Snart springer du lätt på smidiga ben.
Och kroppen blir knotig som förr var så len.
Du pratar och skrattar och sjunger och gråter.
Jag tröstar, förmanar och lyssnar, förlåter.
Du frågar om livet och allt runt omkring.
Jag svarar på allt och ingenting.
Du börjar i skolan med ryggsäck och allt.
Och vantar och mössa ifall det blir kallt.
Jag står där vid fönstret och ser hur du går.
Jag ler fast i ögonen skymtar en tår.
Vart tog de vägen de år som försvann.
Vad stor du har blivit vad mycket du kan.
Snart blir du förälskad och kinderna glöder.
Och sen blir du sviken och hjärtat de blöder.
Jag tröstar och lyssnar och minns alltför väl.
Hur sårbar man är i hjärta och själ.
Snart flyttar du ut, strax lämnar du mig.
Och livet går på fast nu utan dig.
Vi träffas ibland du gör små besök,
Du sitter som förr vid mitt bord i mitt kök.
Får nybakta bullar och dricker choklad,
De minnena värmer , de gör mig så glad.
Och nu har du gift dig, har egen familj.
Och jag har små barnbarn som jag tittar till.
Fast pannan den rynkas och håret blir grått.
Så minns jag med glädje åren som gått.
Jag tackar för lånet för stort och för smått.
Du är den vackraste gåva jag fått
En känsla av tomhet
Så vaknar vi upp dagen efter valdagen. Dagen efter över 700 000 svenskar valt att rösta på Sverigedemokraterna.
De har inte blundat, stuckit huvudet i sanden, utan gjort ett medvetet val.
Det får mig att må illa.
Tanken på segerrusiga Sverigedemokrater får mig att må illa.
Hur ska jag förklara för min son att så många i vårt land har värderingar jag inte önskar att min värsta fiende hade?
Hur ska jag förklara att han växer upp i ett iskallt Sverige där många människor nu är rädda.
Jag borde känna mig glad eftersom vi har fått ett regeringsskifte, men jag känner bara tomhet.
Hur ska Stefan Löfvén kunna hitta en lösning i den här soppan?
Jag röstade rött, men känner mig just nu orolig. Jag hoppas att de kan lägga prestigen åt sidan och hitta lösningar, mellan blocken om det är vad som krävs, för att stoppa de iskalla och onda krafterna. Inte vägra samarbete. De måste sluta blunda och stoppa huvudet i sanden och i stället agera. För ett bättre Sverige. För min son, deras barn, dina barn. För de som behöver vår hjälp, som likt oss har en tro på ett varmt och solidariskt Sverige.
Jag kommer inte att ge upp. Jag tänker att fortsätta lära min son värme och medkänsla.
Men just i dag känns det bara tomt. Och kallt.
Man vet att man lever, så att säga
Jag har alltid varit usel på skiftjobb. Min kropp klarar inte av det. På bara någon dag får jag ont i huvudet, sover dåligt och kan inte somna när jag väl måste, svårt att äta, ont i magen unt so weiter.
Jag trodde att det där med att inte kunna somna hade blivit bättre, för sedan jag fick barn och har haft ett konstant underskott av sömn så har jag somnat på en sekund när jag har lagt mig.
Men sen jag började jobba är de tillbaka, de ändlösa timmarna som man ligger i sängen och vrider och vänder på sig och bara väntar på att somna.
I natt la jag mig före elva. Trots insomningstablett somnade jag inte förrän vid tvåsnåret. En halvtimme senare vaknade sjuk liten ettåring och sen var det färdigsovet för min del. Jag fick några timmar på morgonen efter att Hjärtat och Elliot hade gått hemifrån, men man kan utan att överdriva påstå att jag är svintrött i dag.
Det här med att jobba skift och ha småbarn. Man får verkligen veta att man lever.
Som bonus får man inte heller träffa sitt barn de dagar man jobbar. Superglatt ju!
It's höst bitches!
Okej, jag tror att vi officiellt får säga att den här sommar'n är över. Förra året var det varmt långt in i oktober och jag och bebisen gick runt i tunna kläder (mest jag som stod för de tunna kläderna) och mös mest hela tiden. Men en titt på vädrerprognosen framåt ger knappast några sommarkänslor, så vi får nog konstatera att det är höst nu.
Det har varit en helt fantastisk sommar. Gud vad vi har myst, hela familjen. Hängt i lekparker, grillat, myst med mormor och morfar ggr 2, hängt med kusiner och kompisar. Badat! Hos mormor och morfar, på Västkusten, i Skåne, i Stockholm. Badat hur mycket som helst. Från båt med simpuffar och simring på djupt vatten! Elliot älskade det. I pool på Häringe slott. Kallt!
Men, hösten är här och jag ser fram emot det lite. Längtar efter att grilla korv i Ursvik. Äta brunch på helgen. Middagar med vänner. Utekvällar. Vinmys i soffan.
Problemet är bara att jag jobbar två helger i månaden. Känns inte direkt som om man kan kasta sig iväg på egentid hur som helst när man knappt är hemma. Får helt enkelt hitta ett sätta att klona mig. Men det ska väl gå bra....
Det har varit en helt fantastisk sommar. Gud vad vi har myst, hela familjen. Hängt i lekparker, grillat, myst med mormor och morfar ggr 2, hängt med kusiner och kompisar. Badat! Hos mormor och morfar, på Västkusten, i Skåne, i Stockholm. Badat hur mycket som helst. Från båt med simpuffar och simring på djupt vatten! Elliot älskade det. I pool på Häringe slott. Kallt!
Men, hösten är här och jag ser fram emot det lite. Längtar efter att grilla korv i Ursvik. Äta brunch på helgen. Middagar med vänner. Utekvällar. Vinmys i soffan.
Problemet är bara att jag jobbar två helger i månaden. Känns inte direkt som om man kan kasta sig iväg på egentid hur som helst när man knappt är hemma. Får helt enkelt hitta ett sätta att klona mig. Men det ska väl gå bra....
Heja Sanna
Alltså det här med offentlig amning kan ju tydligen diskuteras till döddagar.
Jag har som bekant ammat mig genom hela den här stan, London och ett par ställen till och jag har mött både uppmuntrande blickar och surisar som mumlat och högt sagt att det visst är okej att göra vad som helst på restuarang nu för tiden. Suck.
Ja, det är okej att äta på restuarang, både för mig och mitt barn. Konstigare än så är det inte, kärring.
En som liksom jag tycker att det är världens mest naturliga grej är Sanna Bråding som publicerar jättefina bilder där hon ammar sin unge.
Jag har som bekant ammat mig genom hela den här stan, London och ett par ställen till och jag har mött både uppmuntrande blickar och surisar som mumlat och högt sagt att det visst är okej att göra vad som helst på restuarang nu för tiden. Suck.
Ja, det är okej att äta på restuarang, både för mig och mitt barn. Konstigare än så är det inte, kärring.
En som liksom jag tycker att det är världens mest naturliga grej är Sanna Bråding som publicerar jättefina bilder där hon ammar sin unge.
Några av mina favoritbilder på Elliot är när jag ammar honom. Det är det närmaste vi har kommit varandra, och något så otroligt fint i vår relation. Något mellan bara honom och mig, som ingen kan ta från oss och som jag saknar nu när det är avslutat.
Amning är inget att skämmas för och det ska vara vår förbannade jävla rätt att amma var vi vill. Det är det mest naturliga som finns. Ju.
431 dagar
Den 5 juni 2013 gick jag hem från jobbet för att vänta på bebis och vara föräldraledig. Jag hade en tanke om att man var ganska ledig och att det skulle vara ganska slackigt och härligt att gå och rulla barnvagn.
I dag, 431 dagar senare, vet jag bättre.
Det har varit 14 omtumlande, hemska, skitjobbiga, mysiga, kärleksfulla, roliga och magiska månader. Det har varit långt från slackigt men för det mesta ganska härligt.
Aldrig i mitt liv har ett år gått så fort, och jag undrar vad jag egentligen har gjort det här året.
Först väntade jag. Väntade lite till. Solade, badade, åt goda middagar, sov middag, väntade, drack alkoholfritt rosé, besteg berg, åkte på utflykt och väntade lite till.
Sen var jag med om det värsta i mitt liv, förlossningen.
Och sen var ingenting sig likt.
Jag har nog aldrig gråtit så mycket som det senaste året. Förtvivlade tårar över känslorna för den där efterlängtade lilla bebin som uteblev. Förtvivlade tårar över en bebis som bara grät och som jag inte visste vad jag skulle göra med. Lättade tårar när jag efter runt tio veckor äntligen började känna att det ju var ganska härligt att vara förälder och att jag faktiskt ville ha det lilla Pyret som iglade fast på mig.
Jag har ammat. 10,5 månader. Genom hela stan. På fyrans buss. På tvåans buss. I parker. På cafeer. På restaurangtoalletter. I diverse amningsrum, på Berns asiatiska, hos frisören, på jobbets toalett. I bärsjäl, i bärsele. Och otaliga timmar i soffan. Hela nätterna genom i sängen.
Och jag har promenerat. 3-4 timmar VARJE dag i 11 månader, sedan kunde vi börja lägga ungen i sängen även på dagvilan. Över hela stan. Till söder och tillbaka hem igen. 7387 varv runt Solna. 20 kg.
Vi har sjungit babysång på öppna förskolan, hängt med bästisarna i mammagruppen, fikat, ätit lunch på stan, grävt i sandlådan. Och skrattat. Åt roliga fåglar, hundar, åt varandra. Med varandra. Och pussats, kramats, myst.
De senaste veckorna har vi badat tillsammans, som tokar.
Tre saker har jag inte gjort: sovit, tittat på tv på dagarna och slösurfat. Det har det inte funnits tid för.
I morgon väntar jobb igen och det är med sorg i hjärtat jag lämnar över till Hjärtat som ska vara hemma med Elliot i ett halvår. Inte för att jag inte unnar dem den tiden tillsammans, utan för att jag inte får vara med. Inte gå på öppna förskolan med kompisarna. Inte gå barnvagnspromenader. Inte äta frukost med en pyjamasklädd lintott med sömnrufsigt hår.
Älskade Elliot. Tack för en för det mesta magisk föräldraledighet. Det har varit underbart.
