Hörrni vilken dag!
Jag är sjukt peppad!
Bröllopspeppad! Solpeppad! Fredagspeppad!

Och i morgon det dessutom Valborg, till råga på allt.
Har lite beslutsångest hur jag ska göra i morgon. Åka till Uppsala och hålla ställningarna som ensam tjej med Hjärtat, John och Johan och köra hela racet, eller stana kvar i stan och ta en liten tur in till stan på dagen för att sedan hooka upp med Mini på kvällen för ev picknick på seneftermiddagen/kvällen och vidare festligheter.
Ååå, vad jag hatar att vara velig.
Hade jag fått med mig någon till Uppsala hade valet varit enkelt. Hmm, tål att funderas lite på.

Tills dess håller jag ställningarna på redaktionen och jobbar, jobbar, jobbar.
Klockan 12 tar jag lunch och kollar på vigseln på tv, sen jobbar jag snabbt som vinden igen för att hinna till middagen hos E & E klockan sju.
Herregud vilken bra helg det här kommer att bli. Det känner jag på mig!



Fredagsfin i tyllkjol, hjärtmönstrade strumpbyxor och röda lackskor.

Sitter på redaktionen och jobbar och längtar ut i solen.
Är fortfarande shoppingsugen.

I dag sportar jag randiga tajts inköpta i London (guuud vad jag längtar efter London!) och boots från GAP. (De där bootsen som gick sönder i Paris - remember?).
Längtar tills det blir väder för bara ben igen, som i helgen.



Randigt vare här!

Tills jag har shoppat nytt bjuckar jag på en bild på dagens outfit, som består av mestadels gammal skåpmat.



På mig har jag: Jacka från H&M, tisha från Wyhred, rågamla och väldigt välanvända sammetstajts (som jag har som byxor - ve och fasa!) och de livsfarliga gröna skorna som jag köpte i London. Sweet Hanna har tagit bilden.

Alltså jag är så shoppingsugen så jag spricker. Det finns flera grejer på min lista som jag väldigt gärna vill ha.
Och så är jag bara så sugen på att gå och titta vad som finns i affärerna.
Men, det här med att jobba dag. Det är ju helt förödande för shoppingen. Man hinner ju inte!
Förut när jag jobbade skift hade jag dels fem eller fyra lediga dagar i sträck, och dels började jag inte förrän kl 15 vilket gjorde att det fanns massa tid att shoppa på, när affärerna var öppna.
Nu slutar jag 18, jobbar ofta över, och efter jobbet ska man åka hem och laga mat och så. Och lunchen äts ofta framför datorn eller i all hast på jobbet så då finns ingen tid.
Jag har aldrig shoppat på Asos. Av den enkla anledningen att jag vet att om jag börjar är det kört. (Har sett fall av detta i min närhet). Men nu vete fan om det inte är dags alltså. Bara för att kolla om det jag letar efter på min lista finns där.
Jag har alltså inte ens gått in på deras sajt, för att jag vet att jag kommer att hitta massa fina saker.
Åh, jobbigt i-landsproblem.

Men jag är lite stolt över mitt webbshoppingbeteende också. Jag tycker att det är lätt att bara klicka hem saker. Man sitter där och ba: åh snygga skor, de ska jag köpa. (För oftast handlar det om skor.)
Men den senaste tiden så har jag gjort just det. Klickat i och ba: de ska jag ha. Men jag har inte genomfört det. Jag har låtit sidan ligga där ett tag, för att sen helt revoltera och stänga ner den. Utan att ha köpt! Fattar ni vilket genombrott? Vet inte varför jag gör så, men jag tänker att det är lite bra. För om jag verkligen, verkligen hade velat ha grejerna hade jag ju verkligen köpt dem. Eller?
Lite som när man inte hade Visakort utan var tvungen att gå till bankomaten för att ta ut pengar och köpa det man impulsshoppade, vilket liksom motverkade hela impulsshoppandet, för på väg till bankomaten hann man tänka en gång extra och inse att man inte hade råd/behövde eller vad det nu var.

Pladder, pladder, men faktum kvarstår: jag är shoppingsugen. Och vet inte när jag ska hinna. För tänk om grejerna jag vill ha hinner ta slut. Då skulle ju hela min värld gå under. Typ.

På tal om outfits, gud så mycket lättare det är att klä sig så här års.
Jag sitter hela tiden med olika outfitförslag i huvudet. Grejer som jag tänker att den måste jag ha på mig i morgon, eller den blir perfekt på torsdag. Typ så.
Så mycket enklare när man inte behöver tänka på att man ska frysa eller så. Och solen och värmen ger energi, glädje och inspiration.
Lite som när jag bodde i London i höstas. Det var varmt, det var barmark och jag kunde gå i öppna skor i november. Bara en sån sak.

Och det här med att äta lunch i solen? Hur härligt är  inte det?
Så härligt att jag tänkte ägna mig åt det just nu.

Jag känner mig alltid så larvig när jag tar outfitbilder.
Och jag fattar egentligen inte varför jag lägger upp dem. Jag har ju ingen modeblogg.
Kanske för att jag tycker att jag är så snygg? Ja, det måste vara så.
Här är ett gäng semesteroutfits. Så att ni kan se hur snygg jag var på semestern.



Spetsshorts i Mae Phim.




Röda shorts och segelbåtstopp i Mae Phim.




Korallfärgad långklänning på Koh Samet.




Så jävla snygg på Koh Samet.




Redo för lördagkväll i Bangkok.



Korallfärgat i Bangkok.


Så. Visst kände ni att ert liv blev lite, lite bättre av de här bilderna? Eller mycket bättre rent av. Det vet jag att ni gjorde.

*Vit kavaj
*Vida vita jeans (ska kolla om H&M:s finns kvar)
*Kläder med färg!
*De perfekta beiga skorna. Hittade dem i Bangkok men de var snäppet för små och jag var klok nog att inte köpa dem och tänka att det löser sig.

Sista dagen i paradiset.
Trots att vi sa att vi inte skulle aka till Koh Samet igen sa hamnade vi har anda. Mae Phim var harligt, men stranden en skrapig och sorglig historia och langtan efter o-liv och det som ar Thailand for mig gjorde att vi hamnade har.
Men den har gangen pa andra sidan, pa den so called top notch-stranden. Det finns bara tre resorts, olika lyxiga och dyra men alla langt over medel i prisklassen. Vi tog sa klart det lyxigaste. Eftersom vi kan och tyckte vi var varda det efter allt hell.

Och det ar sa klart helt underbart har. Smaragdgront klart vatten, vit sand, palmer. Personal som reagerar pa minsta lilla vink och serverar patar pa kaffet fran espressomaskinen och krattar och stadar stranden pa morgonen och lagger sma kolor med smak av jordnot pa sangen pa kvallen nar de vinklar de enorma trapersiennerna och viker ner tacket pa den enorma sangen som har myggnat som himmelsang.
Och maten och drinkarna ar svindyra, tio ganger sa dyra som i Mae Phim men vad gor det nar solen skiner och vi intalar oss sjalva att vi faktiskt har rad. Inga kids, ingen bil, bra jobb and all that crap.
Sa vi ligger dar i solen med de andra paren fran Frankrike och Tyskland och den lilla familjen fran Sverige och den moderna thaitjejen som dricker vitt vin i skuggan och njuter av sin efterlangtade och valbehovliga paus fran sitt sa hektiska jobb i Bangkok.

Och vi pratar med den svenska medelalders paret (eller ar det in fact vi som ar medelalders och de gamla?) fran Norrland och jag ger dem shoppingtips i Bangkok och de blir fortjusta och intresserade nar de far svar pa fragan vad jag jobbar med och jag gar ut med dem i vattnet for att ta de obligatoriska semesterbilderna nar de badar.
Och vi laser vara pocketbocker (snart last ut nummer tva) och vill inte alls aka harifran.

Men i dag ar det sista dagen har for tidigt i morgon bitti tar vi bat och sen buss till Bangkok. Och jag har foljdaktligen drabbats av det jag har lart mig kanna igen som the Bangkok Blues.
Det borjar nagon dag tidigare, i gar, med latt illamaende for att jag borjar tanka att snart ar det slut, den harliga semester. For oavsett hur mycket jag alskar Bangkok och langtar dit och ser fram emot att aterigen fa ga pa mina favoritrestauranger, sola pa taket till hotellet och njuta av kaoset, lika mycket betyder det sista etappen pa resan. Och innan man vet ordet av sitter man pa det dar trista, deppiga, gudsforgatna planet hem. Det dar planet som man far ont i magen av och som gor att solbrannan (den lilla jag lyckat skrapa ihop med tanke pa att forsta veckan regnade bort) flagar av fortare an kvickt.
Sa fortsatter det med annu mer illamaende i dag, den allra sista av de dar dagarna som Mads Mikkelsen tjatar om i reklamen (vilken faktiskt ar inspelad pa ett hotell har pa on, informerade vara nyfunna medelalders vanner fran Norrland mig om). (Och nej, vi har inte bytt emailadresser).
Och sa blir jag pa daligt humor och deppar och stressar over solbrannan som inte ar tillracklig och nu nar en regnskur kom forbi ar det som om hela min varld haller pa att ramna. How dare you, askvader. How dare you komma och forstora min allra sista dag av komplett och fullandad njutning. Shame on you.

Och Hjartat, den dar mannen jag har med mig, han gor sitt basta for att muntra upp. Promenerar en halvtimme i hetta pa daliga grusvagar over on (jo, helt sant!) och sen en halvtimme tillbaka for att kopa mango till mig eftersom det inte finns nagra forsaljare har pa var exklusiva strand och eftersom det ar sasong for sweet mango nu och alla som har smakat den vet att once you go.... ja ni vet. Den ar himmelsk. Och eftersom jag har proklamerat att det enda som kan radda den har dagen ar mango sa lommar han ivag. Han gar for att kopa solkram, ol och vatten men kommer ocksa tillbaka med en solgul, sot och gudomlig pase farsk mango.

Och nu sitter jag har anda och surar och hoppas att regnet forsvinner snart sa vi kan njuta av drinken i solnedgangen den har sista av dagar. For i morgon vantar Bangkok och nar vi val ar dar kommer jag vara glad och njuta, tills jag borjar deppa over att snart, snart ar semestern VERKLIGEN slut och sen ar det ingenting som kan gora mig glad. Men innan dess ska jag deppa lite till med min Bangkok blues.
Nasta gang jag skriver ar jag troligtvis i Sverige. Tills dess, later skater.

Att det ALLTID ska handa nagot nar vi ar ute och reser.
Ar det inte installda tag pa vag till Barcelona eller regn och avmagnetiserade visakort i Grekland sa ar det regn i Miami eller daligt vader i Thailand.
Eller som nu, ihallande regn fran helvetet och de varsta oversvamningarna Thailand har sett pa 30 ar.
Vi landade pa Koh Samui for en vecka sen. Dagen efter stangde flygplatsen och holl stangt i tre dagar.
Det regnade konstant, och da snackar vi inte lite regn.
Strommen gick hela tiden och de sista dagarna var vi utan strom i 48 timmar i strack. Gatorna i Chaweng dar vi bodde och pa resten av on var fyllda med vatten sa man fick vada fram i sina flip flops. Nagra andra skor var inte att tanka pa. Vattnet forsade in i butiker och restauranger. Nar det inte fanns nagon el hade de flesta restauranger stangt och aven butikerna slog igen. Huvudgatan som annars ar livlig lag ode, och pa kvallen helt mork. Pa vart hotell gick det inte ens att spola i toaletten ibland eftersom aven vattnet slutade fungera.

Vi insag att vi fick overge var plan att ta oss vidare till Koh Phangan och Koh Tao, som var annu mer oversvammade och riktade in oss pa att ta oss ifran on. Men bade flyg och batar var installda, sa vi satt liksom dar vi satt.
Nar flygen val borjade ga var det kaos. Vi kom till flygplatsen pa onsdagen, forsta dagen planen gick och det var flera tusen personer som trangdes och koade. Manga hade missat sina flyg hem.
I ca 10 timmar koade vi for att kopa en flygbiljett (eftersom det inte fanns nagon el pa resten av on kunde vi inte boka pa resebyra) och i standbykon. Sent pa kvallen hade vi flygbiljett till i dag pa morgonen och vi lyckades fa plats pa standbylistan. Da hade jag bevittnat folk som slogs, trangdes, grat och var allmant uppgivna. Men med ca 500 namn fore oss bestamde vi oss for att ta in pa ett hotel och forsoka dagen efter. Det var namligen ny lista varje dag, och man var tvungen att ha biljett for att sta pa listan.
Sagt och gjort. Morgonen efter var vi pa plats pa flygplatsen 4.15. Da hade vi (eller ja, taxichaufforen) hunnit med att kora pa en hund pa vagen. Vagen dar det forresten ibland var en halvmeter vatten.

Jag stallde mig i kon och efter ca tva timmar stod vi pa standbylistan. Men eftersom vara biljetter var om tva dagar hade alla som hade missat sina plan tidigare foretrade. Chanserna var inte sa goda.
Sa nar det ropades ut i hogtalarna att thailandska flottan skulle evakuera folk med bat, som de gjort dagen innan fran Phagnang och Tao tankte vi att det var battre an att sitta och vanta. Ca en timme senare satt vi i en militarlastbil pa vag till farjelaget. Det var sagt att vi skulle komma nagonstans till fastlandet och att vi sen fick ta oss vidare pa egen hand. Framme pa piren fick vi vanta. I tva timmar. Sen kom beskedet att det inte alls tankte komma nagon militarbat. Men eftersom de ordinarie farjorna hade borjat ga hade vi tva val. Betala for vanlig farja till fastlandet, eller aka tillbaka till flygplatsen. Vi tog farja.
Problemet var bara att eftersom det var katastrofomrade och oversvammat i Surat Thani dit vi kom gick det inga tag till Bangkok, vilket i normala fall hade varit den basta losningen. Det gick 10-timmarsbussar, men eftersom jag vet att de bussarna ar a)dryga att aka i tio timmar och b) inte speciellt sakra kandes det inte som nagot alternativ. Men det gjorde inte att stanna i Surat Thani over natten heller.
Sa efter lite tjat och sprakforbistringar fick jag av resebyrapersonalen fram att tag gick fran Chumpon, ca 2,5 timmes bilresa bort.
Att ta sig dit skulle forvisso inte bli latt, men de som kanner mig vet att jag ar envis som en gris. Tva timmar senare satt vi pa en minibuss till Chumpon. Jag, Hjartat och resten thaifolk som med storsta sannolikhet betalat en femtedel av det vi fick ge. Resan var ett helvete. Jag trodde jag skulle do flera ganger eftersom chaufforen korde som en tjyv. Men vi kom fram, vi kopte biljetter och vi hann ata en ordentlig middag, forsta maltiden pa ett dygn.
Efter ca 7,5 timmars iskall tagresa i sittvagn kom vi fram till Hualampongstationen i Bangkok vid halvsju i gar morse. Da hade vi varit igang sedan halv fyra morgonen fore.

Vi hade lite olika val var vi skulle aka, men valet foll till slut pa Mae Phim pa ostkusten, ca 3 timmar fran Bangkok. Och har ar vi nu. Mae Phim ar en liten by med en lang strand. Det finns valdigt fa utlanningar har och nu pa helgen invaderas orten av Bangkokbor som badar i klader, dricker thairom under parasoll och sjunger karaoke pa kvallarna. Det ar lugnt och valdigt genuint. Och har ar det vi som ar turistattraktionen. I dag har vi fatt vara med pa bild massa ganger med och utan fnissande thailandare. Alla ville ta kort pa de markliga utlanningarna som satt dar i solen med sin vita hud. Valdigt roligt.
En annan rolig sak som hande i dag var att nar jag lag dar i godan ro och laste min bok, "Hundraaringen som forsvann" (dar de har en elefant) horde ett konstigt ljud, som ett dovt trumpetande. Jag tittade snett bakom mig, och jo, dar stod faktiskt en elefant. Jag trodde forst att jag hade fatt solsting, men nar jag tittade igen sa stod elefanten kvar. Bara i Mae Phim liksom.

What else? Solen skiner, vattnet ar varmt och vi bor billigt i ett stort rum med gigantisk balkong pa ett hotell som sakert var da thing nar det begav sig. I morgon ska vi hyra moppe och aka till en strand som ska vara jattefin.
I detta nu sitter vi och bokar tre natter pa ett snordyrt och fancy hotell pa Koh Samet. Trots att vi sa att vi inte skulle aka dit igen (har varit dar tva ganger forut) sa blev langtan efter vita paradistrander for stor. Och eftersom vi inte fick njuta av den 115 kvadratmeter stora villan med privat infinitypool och jacuzzi som vi bokat pa Koh Phangan (dumma regn!) tyckte vi att vi var varda lite lyx nu. Den senaste veckan har faktiskt varit enormt stressande med oversvamningar och elande.

Jag ska inte saga att det fanns nagot positivt med oversvamningarna, men jag fick bevisat for mig sjalv hur rationell och effektiv jag kan vara. Och hur mitt jobb har lart mig att ta tag i saker och ting.
Dessutom slog jag larm till tidningen, vilket resulterade i tva artiklar - och en direktsand medverkan i P4 Extra med Lotta Brome. De ringde upp och fragade om jag ville vara med live i radio, vilket var lite kul.

Nu ar det laggdags har i Mae Phim. Aterstar att se vilka aventyr vi ar med om i morgon. For helt handelselost tror jag knappast att det blir nar klanen Farsjo ar i farten.