En månad senare
Alltså jag är så kluven nu.
En del av mig är glad och stolt. En annan del av mig missnöjd och nere.
Jag har kört en månad med fitnessfighten. Det är ett program där man tränar 60 minuter om dagen, varje dag i 30 dagar, efter ett speciellt träningsupplägg. Kondition och styrka. Utöver det äter man enbart 1500 kalorier om dag, äter var tredje timme, massa proteiner och så vidare.
Det är tufft som satan, och när jag skulle börja så såg jag det som ett test för mig själv. Att se om jag verkligen klarar av detta. Och det har jag gjort, så därför är jag väldigt stolt.
Jag, som inte är en träningsperson, som ger upp så fort det blir minsta jobbigt, har alltså tränat stenhårt i 30 dagar i streck. Inte en enda vilodag under 30 dagar. Stört.
Men samtidigt känner jag mig besviken. Jag hade hoppats på så mycket större resultat av denna månad. Jag har fått resultat, absolut, men inte så stora som jag hade hoppats på. Och det har stått i princip stilla sedan dag 20. Jag har inte blivit den skinnybitch jag hoppades på.
Varför ska man vara så här? Varför kan jag inte vara nöjd med det jag har åstakommit?
Nänä, i stället ska man gå och må dåligt för att man inte har åstakommit tillräckligt.
Jävla tjyvsits, som man säger.
Stillsam helg
Det är verkligen inte mycket att rapportera hem om från den här helgen.
Fredagkvällen ägnades åt att äta jättegoda fitnessfightenplättar med skagenröra, räkor och löjrom samtidigt som jag suktade efter cavan som låg och frestade i kylen. Sedan väntade X Factorjobb, livechatt med läsarna på webben och krönika. Sen sömn.
Dum som jag var hade jag bokat tvättstuga kl 7 i lördags, så det var bara att kliva upp. Frukost, gym och snabb lunch. Sen buss in till badrumsbutik vid Odenplan för att kolla badrumsinredning. (Snart klart, yay!). En tur på stan för att konstatera att man KAN inte åka in till stan på lördagar. För mycket folk.
Snabbt hem till trygga förorten igen. Lagade köttmiddag. Suktade efter rödvin. Kollade på filmen "Pineapple Express" med Seth Rogen av Judd Apatov (är sååå team Apatov). Ställde om klockan, och gick och la mig klockan 23.
Sov i nio timmar och vaknade åtta. Räfsade löv under föreningens städdag. Åkte in till stan. Fick en tidig julklapp (tack hjärtat!) för att jag ska slippa frysa.
Och nu dags för ännu ett gympass.
Exakt så spännande har min helg varit. Lever värsta livet, som du kan se.
Fredagkvällen ägnades åt att äta jättegoda fitnessfightenplättar med skagenröra, räkor och löjrom samtidigt som jag suktade efter cavan som låg och frestade i kylen. Sedan väntade X Factorjobb, livechatt med läsarna på webben och krönika. Sen sömn.
Dum som jag var hade jag bokat tvättstuga kl 7 i lördags, så det var bara att kliva upp. Frukost, gym och snabb lunch. Sen buss in till badrumsbutik vid Odenplan för att kolla badrumsinredning. (Snart klart, yay!). En tur på stan för att konstatera att man KAN inte åka in till stan på lördagar. För mycket folk.
Snabbt hem till trygga förorten igen. Lagade köttmiddag. Suktade efter rödvin. Kollade på filmen "Pineapple Express" med Seth Rogen av Judd Apatov (är sååå team Apatov). Ställde om klockan, och gick och la mig klockan 23.
Sov i nio timmar och vaknade åtta. Räfsade löv under föreningens städdag. Åkte in till stan. Fick en tidig julklapp (tack hjärtat!) för att jag ska slippa frysa.
Och nu dags för ännu ett gympass.
Exakt så spännande har min helg varit. Lever värsta livet, som du kan se.
Morgontränare
Jag är ju ingen morgonmänniska. Alls.
Tycker väldigt mycket om att sova. Länge.
Men det har hänt något. Under de hittills 23 dagar som jag har kört fitnessfighten (stenhård träning 1 timme om dagen i 30 dagar utan vila och strikt diet på 1500 kcal om dagen) har jag insett att jag är en morgonträningsmänniska. I alla fall om det är vardag.
Om jag tränar på morgonen så går passet jättebra. Jag är stark, orkar mycket. Svettas som ett djur. Gör övningarna rätt. Orkar springa 10 minuter i 10 km/h först och sen ytterligare fem i 10,5 km/h. Och det är inga problem att ta sig iväg och träna på morgonen.
Några dagar har jag inte kunnat göra det pga av tidiga jobb eller annat. Fått träna på kvällen. Och det har gått åt helvete. Jag orkar knappt springa någonting. Känner mig svag och trött. Kan inte fokusera. Är på dåligt humör. Stör mig på alla idioter som trängs med mig.
Utöver att jag har gått ner ett par kilo, minskat midjemåttet, fått bättre vilopuls, fått bra tränings- och matrutiner och det nästan bästa - rumpan har flyttat ett par centimeter uppåt! - så har jag alltså också fått veta att jag ska träna på morgonen för bäst resultat.
Och trots att jag är en sovmorgonälskare så känns det helt okej.
Tycker väldigt mycket om att sova. Länge.
Men det har hänt något. Under de hittills 23 dagar som jag har kört fitnessfighten (stenhård träning 1 timme om dagen i 30 dagar utan vila och strikt diet på 1500 kcal om dagen) har jag insett att jag är en morgonträningsmänniska. I alla fall om det är vardag.
Om jag tränar på morgonen så går passet jättebra. Jag är stark, orkar mycket. Svettas som ett djur. Gör övningarna rätt. Orkar springa 10 minuter i 10 km/h först och sen ytterligare fem i 10,5 km/h. Och det är inga problem att ta sig iväg och träna på morgonen.
Några dagar har jag inte kunnat göra det pga av tidiga jobb eller annat. Fått träna på kvällen. Och det har gått åt helvete. Jag orkar knappt springa någonting. Känner mig svag och trött. Kan inte fokusera. Är på dåligt humör. Stör mig på alla idioter som trängs med mig.
Utöver att jag har gått ner ett par kilo, minskat midjemåttet, fått bättre vilopuls, fått bra tränings- och matrutiner och det nästan bästa - rumpan har flyttat ett par centimeter uppåt! - så har jag alltså också fått veta att jag ska träna på morgonen för bäst resultat.
Och trots att jag är en sovmorgonälskare så känns det helt okej.
Mitt bling
Herregud, det går inte snabbt mellan uppdateringarna här. Det gör det inte. Men jag har ju fullt upp med att träna, väga min mat, äta var tredje timme och bli en skinny bitch. För att ni inte ska tro att jag helt har givit upp bloggandet kommer här ett otroligt ointressant inlägg. Ni som skiter fullständigt i vad jag har för favoritsmycken kan sluta läsa här, trygga i förvissningen att jag lever och har hälsan.
Men appropå det förra inlägget, med det där vansinnigt fula smycket. Man kan ju undra vilka smycken jag gillar.
Jo, det ska jag säga. Det finns några som jag nästan alltid har på mig. Sen finns det några som jag tycker väldigt mycket om, som mina sneakersörhängen och ett par armband, som jag inte använder lika ofta men som är absoluta favoriter.
Men de här bär jag nästan alltid.
Men appropå det förra inlägget, med det där vansinnigt fula smycket. Man kan ju undra vilka smycken jag gillar.
Jo, det ska jag säga. Det finns några som jag nästan alltid har på mig. Sen finns det några som jag tycker väldigt mycket om, som mina sneakersörhängen och ett par armband, som jag inte använder lika ofta men som är absoluta favoriter.
Men de här bär jag nästan alltid.
Fuck cancer-armband från Ung Cancer och liknande från Childhood.
"Therese Fredrik 5/9 2009" står det på halsbandet. Hjärtat har ett likadant och det var present från mig på vår första bröllopsdag.
Ring som tillhörde Fredriks mormor.
Och så klart, förlovnings- och vigselringarna.
Hur tänkte jag där?
I bland så köper jag så jävla fula grejer.
Jag fattar liksom inte vad som flyger i mig.
Som den här ringen?
Alltså vad tänkte jag med? När skulle den någonsin vara snygg?
Herregud, man får ju skämmas över sig själv.
Får man lägga sig nu?
I dag gick jag upp klockan 05.30. Japp, ni läste rätt. H a l v s e x.
Detta för att pressträffen för X-factor var kl 8 i Annexet som ligger vid Globen. Jag skulle lämna hemmet senast 7.06 för att hinna i tid. Och så var man ju tvungen att fixa sin dietfrukost va. Och mellanmål att ta med då pressträffen skulle vara i ca fyra timmar.
Och försöka hitta några kläder i renoveringskaoset, vilket jag gjorde genom att i mörkret i hallen rulla upp skyddsplasten som sitter för mina garderober, öppna dörren de ca 7 centimeter som cementsäckarna utanför tillåter, tråckla in armen och rycka åt mig det plagg som jag först kände med handen.
Sen åkte jag tunnelbana i 40 minuter, intervjuade 21 personer under fyra timmar och åkte sen till redaktionen för att skriva. Nu sitter jag här och känner mig ganska så utskiten.
Så frågan är: får man sova nu.
Detta för att pressträffen för X-factor var kl 8 i Annexet som ligger vid Globen. Jag skulle lämna hemmet senast 7.06 för att hinna i tid. Och så var man ju tvungen att fixa sin dietfrukost va. Och mellanmål att ta med då pressträffen skulle vara i ca fyra timmar.
Och försöka hitta några kläder i renoveringskaoset, vilket jag gjorde genom att i mörkret i hallen rulla upp skyddsplasten som sitter för mina garderober, öppna dörren de ca 7 centimeter som cementsäckarna utanför tillåter, tråckla in armen och rycka åt mig det plagg som jag först kände med handen.
Sen åkte jag tunnelbana i 40 minuter, intervjuade 21 personer under fyra timmar och åkte sen till redaktionen för att skriva. Nu sitter jag här och känner mig ganska så utskiten.
Så frågan är: får man sova nu.
Byggarlunch
Nu när jag kör den här månaden, jäklar vad man ska äta alltså. Fettsnålt ja, men kvantiteten alltså. Min rågade tallrik fick många blickar i lunchrummet. Ett helt berg med färsk spenat och andra grönsaker, lite lite kokt pasta, en hel burk tonfisk och en rejäl dos keso. Kände mig som värsta bodybuildern med min tonfiskburk.
Om en kvart ska jag gå och ta mitt andra mellanmål för dagen.
Jag funderade på vad jag ska göra med all tid den här månaden som jag inte går ut på krogen, äter goda middagar, dricker vin.
Nu vet jag. Äta.
Om en kvart ska jag gå och ta mitt andra mellanmål för dagen.
Jag funderade på vad jag ska göra med all tid den här månaden som jag inte går ut på krogen, äter goda middagar, dricker vin.
Nu vet jag. Äta.
Tårar vid frysdisken
Gud vad det här låter hurtigt nu, men i dag har jag tagit ett steg mot ett nytt liv. Ett liv där jag inte längre behöver må dåligt av åsynen av mig själv i spegeln, eller ha ångest över att kläderna inte sitter som de ska.
Jag kör en månad med Fitnessfighten vilket går ut på att man inte ska äta mer än 1500 kalorier per dag och träna 60 minuter om dagen, i en månad. Inga onyttigheter, ingen alkohol utan bara sånt som kroppen mår bra av.
Jag gör det för mig själv, för att jag ska må bättre och som ett test på om jag har karaktär nog att klara av detta.
Så.
Det är ju ganska mycket saker som man måste göra annorlunda. All mat måste planeras, vägas, tillagas på speciellt sätt. Det måste finnas plats till en timmes träning varje dag, i en i övrigt hetsig vardag.
Detta mitt i en badrumsrenovering där hela lägenheten är som ett kaos. Det finns med andra ord tusen anledningar att tappa fokus och hoppa av. Och då har jag inte ens nämnt att det är kanelbullens dag som är på torsdag.
Så. För att göra det här krävs det ganska mycket pepp och stöd från andra. Och förberedelse.
I går skulle jag åka och handla mat för att ha allt bra hemma. Kyckling. Laxfilé. Äggvita på dunk. Keso. Kesella. Proteiner och nyttiga grejer. Matvete.
Det som är så fint är att Hjärtat följde med. Tog en varukorg. Hämtade skinka. Kånkade på äggvita på dunk. Stod vid frysdisken och kollade vilka wokgrönsaker som innehåller minst socker för att det ska bli så bra som möjligt för mig.
Och då var jag nära att fälla en tår för att han är så fin som ställer upp.
I dag efter jobbet ska han - trots att han jobbar till 18 i stället för 16 - åka förbi webbhallen och köpa en liten köksvåg så att jag kan väga min mat. Sen ska vi laga mat.
Och han ska äta samma mat som mig, bara en sån sak.
Det är så jävla fint, hur han peppar och stöttar och grejar. Lagar mat tills jag kommer hem så att jag hinner äta innan träningen. Fint fint fint.
