Restaurangtips

Förresten, måste tipsa om ett grymt ställe för brunch. I Hornsberg, stadsdelen som växer så det knakar poppar det upp nya restauranger hela tiden. Piren, som var den första, har fått sällskap av japanska Katana som har schysst sushi, en Ciao Ciao, en Texas Longhorn, hamburgarhaket Lilys Burger och snart öppnar också en Indian Garden. Men charmigast och trevligast är nog ändå Kung Albert. Väldigt hipsterisch i sin inredning, men ack så trevligt. Och på helger har de kanonbra brunch. Man väljer fyra eller sex alternativ från en meny. Tyvärr var äggröran något av det tristaste jag har provat (den var dock egengjord och inte sån där trist färdig på påse) så den kan ni skippa. Men blåbärspannkakorna var grymma, och det fanns massor att välja på för att comba sin egen brunch. Plus för havsutsikten. När vi ändå är igång måste jag tipsa om Sthlm Tapas också på Kungsholmen. Har varit där två gånger och det har varit lika smarrigt båda gångerna. De har lite andra saker än de klassiskt tråkigta turisttapasställena. Helt klart värt ett besök! Hmm, nu blev jag hungrig. Nackdelen med att vara gravid och blogga om mat...

Sköna maj välkommen!

Valborg i morgon hörrni! Slut på april och äntligen kanske våren är här för att stanna?
Jag älskar ju sommaren mer än livet självt, men på senare år har maj bubblat upp som en favoritmånad. Det är då våren verkligen kommer på allvar, för att övergå i skir försommar. Åh, känslan när allt blir grönt och varmt och syrenerna börjar blomma och hela sommaren ligger framför oss. Lovely!

Valborg är ju också lite av en favorit. För några år sedan var det förknippat med hetsdrickning av sprit från tidig morgon till sen kväll, men nu för tiden vill jag mest stå vid någon brasa och lyssna på en manskör som sjunger "Sköna maj" och "Vintern rasat". Sen går man hem till sig eller några vänner och värmer sig (eftersom det egentligen är pisskallt ute) med något gott att dricka.
Ja, jag är medveten om att jag låter som en pensionär, men så fyller jag också 35, och inte 20, i sommar.

I morgon jobbar jag dock hela kvällen, och vid det laget jag lämnar Expressens redaktion har de stolta brasorna förvandlats till en liten ynklig glödbädd. Så jag får skippa Valborgsfirandet i år. Men nästa år! Då ska jag ta igen det. Då med en liten 10-månaders krabat i släptåg. Svindlande tanke!

I stället firar jag in våren i Belgien, dit jag och Hjärtat åker på babymoon på onsdag. Alltså sista semestern på tu man hand, innan bebisen kommer. Belgiska våfflor, moules frites och trapistöl (för honom). Förhoppningsvis lite sol på nosen också, så är jag nöjd.
Sen hem för Springsteen-konsert på Friends och så en liten tjejmiddag på söndag.
Bättre sätt att fira in våren finns väl inte?

Brev till Pyret

Älskade lilla barn.
Du är inte född än, men ändå känner jag redan så mycket kärlek för dig. Du lilla krabat som just nu lever inne i min mage.
Jag är så spänd på att se vad du är för filur. Om du kommer att vara lika pigg och aktiv utanför magen som du är i.
Just nu lär jag känna dig som en riktig liten buse, som tycker om att väcka din mamma mitt i natten med sparkar. Som bökar omkring och har dig i tid och otid. Som reagerar på blivande kompisen Mitzys kurr och på mina klappar. Och på när jag pratar med dig och sjunger för dig och spelar musik för dig.
 
Och trots att du inte är född än har jag redan utnämnt dig till världens bästa bebis. Som har gjort det så lätt för mig att vänta dig (förutom de där veckorna i början då du däckade mig totalt i illamående och jag började fundera på om det var ett monster som tagit min kropp i besittning. Men det kan vi tala tyst om tills jag behöver använda det mot dig i utpressningsläge...). För tänk så bra jag har fått må! Och så mycket vi redan har varit med om, tack vare att du är världens bästa.
 
För de här dryga sju månaderna som du har fått hänga med mig vare sig du vill eller inte har du fått göra massa grejer. Träna stenhårt på gymet, innan jag visste att du fanns.
Du har varit på en månads semester i Thailand med snorkling och utforskande av grottor och vandring och elefantspotting. Åkt slalom vid flera tillfällen. Åkt på sex veckors Melodifestivalsturné. Jobbat sena nätter. Stått på dansgolvet till klockan fem på morgonen. Gått på en massa konserter.
Och du har legat där snäll och nöjd i magen.
Innan du kommer till oss ska du får åka till Belgien och äta musslor, och åka med till ESC i Malmö. Och gå på Bruce Springsteen.
Och du kommer att fortsätta störa min nattsömn och göra mig galen i bland när du får in en sån där riktigt stark spark mot mina revben. Men vet du, det gör inget. Fortsätt att ligga där och sparka älskade unge, tills du känner dig redo att komma ut.
Du behöver inte komma för tidigt. Men du behöver heller inte vänta så fasligt länge. För vi längtar så efter dig, din pappa och jag. Och vi lovar att vi ska älska dig tusen miljoner gånger till månen och tillbaka.
Världens bästa Pyret.
 
 
 
 

Vet ni vad det blir?

Den absolut vanligaste frågan jag får som preggo är om vi vet vad det blir. Och eftersom vi har valt att inte ta reda på kön i förväg blir reaktionen när jag svarar just det oftast väldigt väldigt höjda ögonbryn. Tänk er som hon meteorologen Pia som spår väder på SVT.
Jag har förstått att de flesta tydligen tar reda på könet nu för tiden. Och det står ju alla fritt att göra som man vill, men för mig har det hela tiden varit en självklarhet att inte tjyvkika vad Pyret är för en.
Jag vill ha det som överraskning och morot under förlossningen. Att jag sen inte kan gå loss och köpa rosa prinsessklänningar eller tuffa killkläder innan barnet är fött spelar ingen roll, för jag tänker mig/hoppas bli en sån där cool förälder som inte bejakar de trötta könsidealen utan lika gärna kan klä min pojkbebis i rött och rosa som min flickbebis i blått och coolt.

Pyret kommer helt enkelt få se ut som en groda oavsett om det är en kille eller tjej. Så traditionell är jag.

Chatt med min brorsdotter

Det gulligaste hände i fredags kväll.
Jag chattade med Expressens läsare under Let's Dance.
Helt plötsligt dyker det upp en fråga från en G i Karlskrona.
Jag misstänkte att det var min sexåriga brorsdotter, och när kommentar nummer två kom förstod jag att det var så.
Jag förutsatte att hon fick skrivhjälp av mamma eller pappa, men när jag pratade med brorsan i går så berättade han att hon hade skrivit helt själv. Hon hade suttit och funderat ut vad hon skulle skriva, sen skrivit och frågat om alla orden var rätt.
Tyvärr hade hon inte hunnit kolla så mycket på programmet, eftersom hon hade fullt upp med sina två frågor i chatten.
Alltså, mitt fastershjärta blöder. Det är så gulligt att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Lilla stora skruttan!
 
I övrigt, vilken fantastisk helg! Ledig tid med hjärtat, kompisfika, lördagsdejt med middag och underhållande Olle Ljungström-konsert och helt magisk söndag med sovmorgon, träning, cykeltur och utefika i solen. Tänk om alla helger var så härliga.

Längtar efter

Just nu längtar jag efter

*vårvärme och fräknar på näsan
*randiga tröjor tillsammans med jeansshorts, sneakers och min Yankees-keps.
*min och hjärtats weekendresa till Belgien i slutet av maj (förutom att jag fick sådan ångest över att det ska bli strul med försäkringen).
*till början av juli då Pyret tittar ut.

Om att spy ner sig själv

Känsliga läsare varnas härmed. Nu ska jag berätta något ganska äckligt som hände när vi var i Thailand, och jag kräktes ner mig själv. Flera gånger. Så mysigt.
 
Vi var på Koh Tao och hade bestämt oss för en heldagssnorkeltur. Dykningen ska ju vara så fantastisk där och allt. Mitt gravidillamående hade börjat gå över, men jag var fortfarande lite småkänslig. Och det blåste satan så den där båten vi gav oss ut i guppade och guppade och guppade.
 
Redan vid första stoppet kände jag mig sjösjuk. Att ha cyklop och snorkel på var typ inte att tänka på, eftersom trycket mot näsan och det faktum att jag bara kunde använda munnen att andas med gjorde mig ännu mer illamående. Jag tog en åkskjuketablett och satte mig på båten och väntade i stället. Men att sitta på båten medan den låg still och guppade gjorde bara saken värre.
När lunchen serverades, ris och någon kall curryrätt i plåtlåda, kände jag att jag nog inte skulle sitta kvar med de andra. Man vill ju inte spy i deras mat och så. Det känns lite ocivilicerat.
 
Så jag satt mig längst bak vid relingen. Hade precis lyckats styra bort en kräkattack och kände att det började bli bättre. Då kom en av de andra som var med på båten, en japan, och ställde sig och spydde rakt över relingen. Så klart kunde inte jag hålla inne spyan, utan kräkte ner mig själv. Mycket värdigt.
Hjärtat som satt längre fram i båten sa att det såg ut som en filmscen. Alltid något...
 
Jaja, jag satt väl där bak ett tag och vattnet sköljde över mig och kräkset försvann. Båtpersonalen gav mig färsk frukt eftersom jag inte hade ätit någon lunch, och jag tog väl nåt mer piller.
 
Frid och fröjd. Sen blåser det ännu mer, och det är dags för nästa stopp. Att snorkla är ju uteslutet, men också att vara på båten medan den ligger stilla och guppar. Bestämmer mig för att ta en flytväst och vara lägga mig och bada i stället. Big mistake.
Att ligga och guppa i superhöga vågor visade sig göra mig sjösjuk det också.
Så helt plötsligt kände jag att jag var tvungen att kräkas. Snart. Typ NU. I vattnet.
I panik började jag simma bort från de andra snorklarna medan jag kräkte ner mig själv. Om och om igen.
Så absurt att kräkas i vattnet, samtidigt som jag simmade.
Det positiva var att det kom en massa fiskar som ville äta upp frukten som kom upp. För övrigt de enda fiskarna som jag såg under hela snorklingsturen, eftersom jag inte snorklade någonting alls.
 
Vad har vi lärt oss av det här? Tja, inte så mycket mer än A) ta åksjuketablett i god tid. B) åk inte ut och snorkla om du är gravidillamående och det blåser. C) Dykningen på Koh Tao är inte längre så fantastisk (det här fick jag veta av de andra som faktiskt använde sin utrustning).
You live, you learn.
 
 
Det här var i början av båtfärden, innan jag började spy ner mig själv.

Sömnlöst

Har sovit tre timmar i natt, så det här blir inte det smartaste inlägget.
Hosta från helvetet, sparkande bebis och uppfuckad dygnsrytm pga skiftjobb - och så sitter man här som ett vrak.
Men, det finns ingen tid att deppa ihop.
I dag ska jag nämligen bjuda småprinsarna Alvin och Love och deras fina mamma aka min bästis på lunch, före en sväng på stan.
Sen väntar biltur upp till Söderhamn för morgondagens 40-årsfest.

Så det är väl lika bra att kicka igång den här dagen va? Försöker pigga upp mig med kaffe och c-vitamin. Får se om det funkar.

vikankalladetmittliv

eller i alla fall ett försök till det

RSS 2.0