Det finns änglar
Att ta steget och be henne om hjälp var det bästa jag har gjort!
Jag säger inte att vi har hundra procent koll på amningen efter "bara" det besöket, men jag fick svar på många funderingar, tips och trix hur jag kan få det att funka och inte minst en stor dos terapi. Att få prata med henne, tvåbarnsmamma, sjuksköterska på neonatal och hjälpmamma för amningshjälpen gav mig så otroligt mycket.
Och hon skickade det finaste meddelandet på kvällen som bara stärkte mig ännu mer och gjorde mig övertygad om att hon är en fantastisk person.
Hon planerar att bli barnmorska och jag säger bara go for it. Det är de med just den personligheten som ska finnas där under förlossningen, precis som de två barnmorskor vi hade turen att få under vår helvetesförlossning.
Jeanette, om du läser det här, från hela mitt hjärta - TACK!
För mig var det också ett steg i min åtgärdsplan för att bli en lycklig och väl fungerande mamma efter den här tuffa starten.
Den fortsätter med läkarbesök i dag för att få remiss till psykolog, och ett förhoppnigsvis lyckat konsertbesök i morgon för både mamman och pappan där mormor och morfar ska vara barnvakt. Håll alla tummar och tår för att Elliot bestämmer sig att visa sig från sin bästa sida just i morgon.
Och ett besök på amningsmottagningen på tisdag för fler tips och förhoppningsvis bli av med den envisa mjölkstockningen jag har haft i en vecka.
OCH som grädden på moset ska pappan vara föräldraledig nästa vecka så att vi får vara tillsammans alla tre. DET om något borde väl kunna få mig på gladare humör.
Mjölkexpressen till Solna
Är det okej att amma på bussen?
Hade någon ställt den frågan till mig för en månad sen hade jag varit ytterst tveksam.
I går, med en skrikande och panikhungrig bebis som inte nöjde sig med bärselet (då är det verk-ligen panik) utan bara måste ha mat där och då var svaret självklart: självklart!
För medan jag såg hur många medresenärer surt/förundrat/med något hatiskt i blicken blängde på de där två små fötterna som stack ut från filten som jag alltid har över honom och bröstet när vi ammar offentligt så var det ändå ingenting mot blickarna jag fick de minutrarna jag övervägde alternativen och han gallskrek för glatta livet.
Jag har förstått att det här med amning är en het potatis. Det finns militanta ammare och det finns hatiska motståndare. Och aldrig ska de två mötas.
Och jag fattar faktiskt inte varför. Att ge sitt barn mat är det mest naturliga du kan göra. Och det är inte som om jag flashar brösten för alla som vill och inte vill se. Men det är vetskapen om att under den där filten pågår det något så snuskigt och fult som ett barn som får mat för att överleva som får folk att se rött.
Vår BVC-sköterska berättade att om man vägrar ett spädbarn vars medfödda reflex säger åt dem att de vill, bara MÅSTE, suga på bröstet är som att vägra en vuxen människa att bajsa när det trycker på.
Tänk på det surgurkor, nästa gång ni blänger på Elliots små fötter som sticker fram under filten. Nästa gång ni är bajsnödiga (på riktigt alltså, inte bara så där allmänt) så kanske jag
står där och barrikaderar dörren till toaletten med min barnvagn. (Eller kanske två vagnar i bredd, när vi ändå är i gång...)
Elliot
Sova däremot är inget han bemödar sig med sedan några dagar tillbaka.
Fram till nyligen somnade han titt som tätt när vi ammade, eller sov i timmar i sin säng eller i vagnen. Och nästan hela nätterna. Nu gör han inget av det.
Det känns helt galet att han har varit hos oss i en månad. Det känns som det är längre, samtidigt som det har gått jättefort.
Och jag hoppas att den andra månaden blir bättre. För den första har inte varit enkel.
Det har varit väldigt mycket tårar och gråt, mest från mig.
Amningen har strulat, jag har tvivlat på min förmåga att ta hand om honom och allt har varit kaos. Förut satt jag bara och ammade och ammade och ammade och tyckte att det var jobbigt. Nu vägrar han att sova och då är det jobbigt.
Dessutom tror jag att jag har någon form av depression för jag bara gråter och gråter och är jätteirriterad på Hjärtat och typ allt han gör. Får panik när Elliot gråter i bland och vet inte vad jag ska göra. Nojjar över matvanor, sovvanor, bajskonsistens, prickar i ansiktet och gud vet vad.
Freakar ut på att både jag och hemmet förfaller. Ser högarna med ouppackad tvätt och blir påmind om att jag måste fixa i garderoben för att plocka in kläderna. Tänker varje dag att jag måste komma igång med de där förbaskade knipövningarna men hittar aldrig tiden till att lära mig hur i helskotta man ska göra.
Googlar på än det andra än det tredje och undrar om ungen är normal och förbannar mig själv för att jag oroar mig så mycket. Men är så rädd för att göra fel, för att jag inte gör tillräckligt bra, för att göra honom illa. Läser att man ska lita på sin egen förmåga men kan inte, vet inte hur man gör.
Precis som på jobbet, när ingen säger att det jag har gjort är bra så tror jag automatiskt att det inte är tillräckligt bra, att jag kunde gjort bättre. Precis så är det nu. Ja, han ser ju ut att må bra. Men tänk om han kunde må ännu bättre om jag bara gjorde något annorlunda.
Att få barn är livsfarligt för en osäker bekräftelsejunkie som jag.
Ja du Elliot, din första månad går inte till historien som den bästa. Men jag hoppas att den inte kommer att ärra dig för livet. Morsan ska försöka ta tag i sig själv.
Jag läste nämligen på en barnläkarblogg att för lite kärlek kan vara orsaken till dålig viktuppgång. Och eftersom han går upp lite för dåligt så började jag genast att nojja, och googla ännu mer.
Att bli förälder hörrni, det är långt ifrån lätt.
Verklighetsrapport
Så kom han då till slut, Pyret. 16 dagar över tiden och en igångsättning och sugklocka senare låg en ljuvlig fyrakilosklump på mitt bröst.
Och trots en mardrömsförlossning där jag verkligen fick uppleva hur ansträngd förlossningsvården är så var de första dagarna så där euforiska och omtumlande som man har hört om.
Men håll i hatten nu, för nu ska jag skingra de rosa molnen och berätta hur det egentligen är. Eller i allafall kan vara. Och tror att det är för de flesta.
Det är skitjobbigt. Oftast är det inte ett dugg kul. Bara otroligt jobbigt och påfrestande och man har inte en aning om vad man ska göra.
Först kommer babybluesen och det är vidrigt. Vidrigt att titta på sin fina son och inte känna tillräckligt. Önska sig det förbjudna, sitt liv tillbaka. Ta hand om honom inte för att man vill utan för att man måste.
För mig gick det över efter 10 dagar. Men då kommer dagar som i dag. Då man har sovit i 30 min på natten pga strulande och bökande unge och man dessutom inte vill väcka pappan som ska upp och jobba. Då barnet har någon slags fas och vägrar göra annat än att ligga i mammas famn. Alla försök till något annat orsakar gallskrik och man hinner knappt gå och kissa. Och det finns absolut inget man kan göra för att trösta. Knappt universaltricket, amning, hjälper eftersom han är så övertrött och inte har sovit på hela dagen och klockan närmar sig tre.
Samtidigt ligger den älskade katten och blänger surt eftersom hon numera hatar mig för att jag haft mage att släpa hem den skrikande minimänniskan som ligger på hennes plats i mitt knä.
Det är först när barnet lyckas somna efter sex timmar av konstant missnöje som katten hoppar upp i mitt knä, precis när jag har tänkt resa mig och göra ett nytt försök att lägga Pyret i vagnen och ta mig ut i det underbara sommarvädret för första gången i dag.
Så man sitter där och vet varken ut eller in.
Men då vaknar lilleman och chansen att gå ut verkar ha gått förbi. (Eftersom han måste sova djupt om jag ska kunna lägga honom i vagnen utan skrik.)
Så vi sitter fortfarande som fångar i lägenheten. Och under hela tiden hörs de höga ljuden från en borr eller liknande eftersom en granne helrenoverar lägenheten. Och man gråter, stora tårar som får Niagarafallet att verka blygsamt. Som trillar ner över både mig och honom och blandas med mjölkfläckar från läckande bröst och den frukostgrapefrukt jag fick äta med en hand eftersom han låg i min famn.
Ni säger att barn är det bästa som finns i livet.
Ni säger att det kommer att bli bättre.
Det får jag verkligen hoppas, annars vill jag inte vara med.
