Hellre farbröder än tårar
Jag har ju drömt konstigt, som jag skrev i det förra inlägget. Och om jag får välja skulle jag hellre drömma konstigt än som jag gör nu. För nu har jag nämligen vaknat tre morgnar i rad av att jag gråter. Det är nog min värsta sorts dröm, den när man gråter i drömmer och så vaknar man av att man gråter på riktigt.
En natt drömde jag att Hjärtat lämnade mig. Det fattar ju vem som helst att man gråter av sånt. Natten efter drömde jag att jag skulle bli placerad i ett totalt menlöst projekt på jobbet. Typ sitta i ett rum och klippa ur artiklar ur gamla magasin. Eftersom det inte fanns någon annan plats för mig på redaktionen. Det är ju också sådant som man inte skulle bli så glad för.
Men det sägs ju att drömmar är det undermedvetna som tar hand om bearbetar saker, tankar och känslor. Och det är ju inte utan att jag undrar vad min undermedvetna försöker säga mig med just det här...?
Aja, i natt drömde jag i alla fall inget konstigt. Kanske för att min skärtorsdag var så himla fin. Sov länge, åt frukost, gick till gymet med Hjärtat och körde ett stenhårt pass. Hade ett superbra snack om något som brukar vara trist och jobbigt (ekonomi) och firad sen in påsken tillsammans med asgrymma hamburgare på Oljebaren. Förutom sällskapet vid bordet bredvid en supermysig middag.
Väl hemma skedade vi i soffan till "Safe house" som var bättre än förväntat. Skrattade åt Pyret som hade sprattelfest i magen, och åt katten som snarkade vid våra fötter.
Sen somnade jag med huvudet på Hjärtats bröst.
Klart man inte drömmer något dumt då.
I natt är jag dock solokvist i sängen, förutom snarkande katt och sparkande pyre, så det återstår att se om jag vaknar förvirrad eller med våta kinder i morgon. Spänningen är olidlig!
En natt drömde jag att Hjärtat lämnade mig. Det fattar ju vem som helst att man gråter av sånt. Natten efter drömde jag att jag skulle bli placerad i ett totalt menlöst projekt på jobbet. Typ sitta i ett rum och klippa ur artiklar ur gamla magasin. Eftersom det inte fanns någon annan plats för mig på redaktionen. Det är ju också sådant som man inte skulle bli så glad för.
Men det sägs ju att drömmar är det undermedvetna som tar hand om bearbetar saker, tankar och känslor. Och det är ju inte utan att jag undrar vad min undermedvetna försöker säga mig med just det här...?
Aja, i natt drömde jag i alla fall inget konstigt. Kanske för att min skärtorsdag var så himla fin. Sov länge, åt frukost, gick till gymet med Hjärtat och körde ett stenhårt pass. Hade ett superbra snack om något som brukar vara trist och jobbigt (ekonomi) och firad sen in påsken tillsammans med asgrymma hamburgare på Oljebaren. Förutom sällskapet vid bordet bredvid en supermysig middag.
Väl hemma skedade vi i soffan till "Safe house" som var bättre än förväntat. Skrattade åt Pyret som hade sprattelfest i magen, och åt katten som snarkade vid våra fötter.
Sen somnade jag med huvudet på Hjärtats bröst.
Klart man inte drömmer något dumt då.
I natt är jag dock solokvist i sängen, förutom snarkande katt och sparkande pyre, så det återstår att se om jag vaknar förvirrad eller med våta kinder i morgon. Spänningen är olidlig!
Drömmer så konstigt igen
Alltså nattsömnen är ju inte vad den en gång har varit. Om jag inte vaknar med kramp i vaden eller ont i ryggen eller att magen är tung eller att katten ligger på mitt huvud så vaknar jag av drömmar.
Jag drömmer så konstiga drömmar nu för tiden. Om människor jag känner och har känt. Invecklade relationer och triangeldraman. Om Pyret.
I natt drömde jag att Pyret föddes och var en liten liten farbror med mustasch och hängselbyxor. Och käpp.
Vi åkte hem från BB och ba: jaha, vi fick en farbror. Det var ju oväntat. Undrar om det kommer att bli som Benjamin Button, att den åldras baklänges.
Så vaknar man helt förbryllad och undrar vad fan det där var för dröm.
Så även om jag inte sover så bra är nätterna helt klart spännande nu för tiden.
Jag drömmer så konstiga drömmar nu för tiden. Om människor jag känner och har känt. Invecklade relationer och triangeldraman. Om Pyret.
I natt drömde jag att Pyret föddes och var en liten liten farbror med mustasch och hängselbyxor. Och käpp.
Vi åkte hem från BB och ba: jaha, vi fick en farbror. Det var ju oväntat. Undrar om det kommer att bli som Benjamin Button, att den åldras baklänges.
Så vaknar man helt förbryllad och undrar vad fan det där var för dröm.
Så även om jag inte sover så bra är nätterna helt klart spännande nu för tiden.
Gräsis
Jag är sämst i världen på att vara ensam.
På riktigt. Om jag var singel skulle jag vara värre än Bridget Jones, så dålig är jag på att vara ensam.
Jag har nu varit gräsis i två dagar av fyra och det går så dåligt.
Jag orkar inte laga någon ordentlig mat till mig själv, förutom färsk pasta och någon sås, som tar typ 5 minuter att göra. Lunchen blir antingen rester från den sorgliga middagen eller havregrynsgröt. Eftersom jag är själv hemma och inte ska träffa en enda person går jag runt i myskläder HELA dagarna. (Och eftersom alla mina vänner är antingen upptagna eller bortresta i helgen kommer jag väl typ aldrig att komma ur dem heller).
Det skulle kunna finnas tusen saker jag kan göra. Kolla en film, ladda ner någon serie (om jag visste hur man gör), läsa en bok (om jag orkade) eller göra någon nytta här hemma. Men eftersom jag har så fullt upp med att tycka synd om mig själv för att jag är ensam och ingen vill leka med mig gör jag ingenting egentligen. Slösurfar, klappar katten och magen, kollar på tv.
Men det är ju inget BRA på tv. Något flamsigt lekprogram, kassa filmer, gladiatorerna (finns det någon över tio som tycker att det är bra?).
I stället fastnar jag framför någon serie om white trash-folk i Newcastle på MTV, eller något program på Animal Planet.
Kan man bli mer klyscha än så?
Mysbyxor, någon sorglig pasta i en djup tallrik och så en fjällräv som kalasar loss på ett renkadaver på tv.
Hade jag inte varit gravid hade jag tagit några glas rött ur en box också, nu får jag hålla till godo med lyxvattnet San Pellegrino.
Alltså det är en sådan tur att jag inte är singel, och bara behöver uthärda sådana här tillfällen ett fåtal gånger om året. Jag hade på riktigt genomgått ett sådant förfall annars.
På riktigt. Om jag var singel skulle jag vara värre än Bridget Jones, så dålig är jag på att vara ensam.
Jag har nu varit gräsis i två dagar av fyra och det går så dåligt.
Jag orkar inte laga någon ordentlig mat till mig själv, förutom färsk pasta och någon sås, som tar typ 5 minuter att göra. Lunchen blir antingen rester från den sorgliga middagen eller havregrynsgröt. Eftersom jag är själv hemma och inte ska träffa en enda person går jag runt i myskläder HELA dagarna. (Och eftersom alla mina vänner är antingen upptagna eller bortresta i helgen kommer jag väl typ aldrig att komma ur dem heller).
Det skulle kunna finnas tusen saker jag kan göra. Kolla en film, ladda ner någon serie (om jag visste hur man gör), läsa en bok (om jag orkade) eller göra någon nytta här hemma. Men eftersom jag har så fullt upp med att tycka synd om mig själv för att jag är ensam och ingen vill leka med mig gör jag ingenting egentligen. Slösurfar, klappar katten och magen, kollar på tv.
Men det är ju inget BRA på tv. Något flamsigt lekprogram, kassa filmer, gladiatorerna (finns det någon över tio som tycker att det är bra?).
I stället fastnar jag framför någon serie om white trash-folk i Newcastle på MTV, eller något program på Animal Planet.
Kan man bli mer klyscha än så?
Mysbyxor, någon sorglig pasta i en djup tallrik och så en fjällräv som kalasar loss på ett renkadaver på tv.
Hade jag inte varit gravid hade jag tagit några glas rött ur en box också, nu får jag hålla till godo med lyxvattnet San Pellegrino.
Alltså det är en sådan tur att jag inte är singel, och bara behöver uthärda sådana här tillfällen ett fåtal gånger om året. Jag hade på riktigt genomgått ett sådant förfall annars.
Veckovill. Dagvill. Livvill.
Sex veckors Melodifestival har passerat. Jag överlevde den här gången också. Den här gången med bebis i magen.
Nu är jag lite ledig och gör mest ingenting. Blandar ihop dagar och veckor. Läser i böcker om förlossningar och smärtlindring och amning och försöker fatta att den där saken i magen planerar att komma ut om "bara" 15 veckor.
Om Pyret började blygsamt med att inte ge sig till känna förutom de där veckorna med förlamande illamående så tar hen igen det nu. Magen växer så det knakar och det är ett jävla liv där inne. Det bökas och sparkas och sprattlas och bonkas. Jag får inte en lugn stund på kvällarna för den där sprattelbarbro eller bökfrans som bor där inne. Mysigt, men också lite påfrestande.
Och medan dagar jag inte kan hålla reda på går grubblar och funderar jag en hel del. På hur livet med den där lilla ska bli. På hur jag ska klara av en förlossning. Om det blir som alla säger, att vi aldrig kommer att få sova. På hur min och hjärtats relation kommer att påverkas. Om jag blir en bra mamma. Om vi kommer att klara det ekonomiskt. Hur vi ska få plats i vår lilla tvåa och om vi egentligen har råd med en större lägenhet.
Och så kollar vi på vagnar. Googlar och läser test och jämför och står i barnvagnsbutiken och oohar och aahar när alla finesser visas men går därifrån lika okloka som innan.
I helgen är hjärtat i Åre och jag har fyra dagar att slå ihjäl på egen hand, och jag har ingen aning om vem som ska trösta det här knyttet. Efter sex veckors konstant jobb är jag svältfödd på socialt umgänge, men vem vill hänga med det här preggot liksom.
Det slutar väl med att jag sitter här ensam hela helgen och trycker i mig onyttigheter och klappar på magen och blir tjock.
Det är väl också ett liv, antar jag.
Nu är jag lite ledig och gör mest ingenting. Blandar ihop dagar och veckor. Läser i böcker om förlossningar och smärtlindring och amning och försöker fatta att den där saken i magen planerar att komma ut om "bara" 15 veckor.
Om Pyret började blygsamt med att inte ge sig till känna förutom de där veckorna med förlamande illamående så tar hen igen det nu. Magen växer så det knakar och det är ett jävla liv där inne. Det bökas och sparkas och sprattlas och bonkas. Jag får inte en lugn stund på kvällarna för den där sprattelbarbro eller bökfrans som bor där inne. Mysigt, men också lite påfrestande.
Och medan dagar jag inte kan hålla reda på går grubblar och funderar jag en hel del. På hur livet med den där lilla ska bli. På hur jag ska klara av en förlossning. Om det blir som alla säger, att vi aldrig kommer att få sova. På hur min och hjärtats relation kommer att påverkas. Om jag blir en bra mamma. Om vi kommer att klara det ekonomiskt. Hur vi ska få plats i vår lilla tvåa och om vi egentligen har råd med en större lägenhet.
Och så kollar vi på vagnar. Googlar och läser test och jämför och står i barnvagnsbutiken och oohar och aahar när alla finesser visas men går därifrån lika okloka som innan.
I helgen är hjärtat i Åre och jag har fyra dagar att slå ihjäl på egen hand, och jag har ingen aning om vem som ska trösta det här knyttet. Efter sex veckors konstant jobb är jag svältfödd på socialt umgänge, men vem vill hänga med det här preggot liksom.
Det slutar väl med att jag sitter här ensam hela helgen och trycker i mig onyttigheter och klappar på magen och blir tjock.
Det är väl också ett liv, antar jag.
