Stanna tiden!
På måndag är det fyra månader sedan Elliot kom till oss. Eller ja, kom och kom. Han var ju högst motvillig och det var minsann ingen jävla promenad i parken att få ut den där 4,1-kilos klumpen. Men ja.
Jag tittar på bilder av minidraken och så tittar jag på 6,5-kilos bebisen i min famn och undrar vad som hände. När blev han så stor? Vad har vi gjort av den här tiden. Den första månaden var ju bara en enda dimma av gråt och ångest. Sen blev det lättare och nu känns det så självklart att han ska vara här hos oss.
Med det inte sagt att jag kan längta tillbaka till FE, före Elliot. Klart jag saknar mitt gamla liv ibland. Då jag var fri att göra vad jag ville när jag ville. Jag kunde gå ut och äta middag, gå på bio, träna, gå på fest, skeda i soffan. Då jag gick till jobbet och gjorde nytta och betydde något. Det är ju iallafall det alla inbillar sig.
Fast det är förstås bara bullshit. Vi kan leka hur betydelsefulla och viktiga vi vill på jobbet. Men, i alla fall för egen del, det är först nu jag är viktig. När en annan människa liv faktiskt hänger på mig. När dygnets 24 timmar går åt till att pleasa påven. Uppfylla hans önskningar och behov. Betydelsefullt på riktigt.
Barn ger den insikten.
Barn påverkar också tiden, har jag insett. Tiden går ungefär dubbelt så fort sen Elliot föddes. Och just nu händer det så mycket. Varje dag är det nya färdigheter. Vokabuläret utökas till tre olika sorters joller och ett morrande (!?!). I går vände han sig från rygg till mage för första gången. Vi byter klädstorlekar. Han dyker på babysimmet. Han är sjukt intresserad av allt vi äter och dricker och i morse fick han hålla i en gurkskiva och känna den mot sin tunga.
Och jag vill stoppa tiden! Jag vill inte att han ska vara det där lilla knytet igen (jo, ibland - fast utan min ångest), men jag vill inte att han ska bli större. Förutom att han inte sover så är han ju helt perfekt just nu, precis som han är.
Jag tittar på bilder av minidraken och så tittar jag på 6,5-kilos bebisen i min famn och undrar vad som hände. När blev han så stor? Vad har vi gjort av den här tiden. Den första månaden var ju bara en enda dimma av gråt och ångest. Sen blev det lättare och nu känns det så självklart att han ska vara här hos oss.
Med det inte sagt att jag kan längta tillbaka till FE, före Elliot. Klart jag saknar mitt gamla liv ibland. Då jag var fri att göra vad jag ville när jag ville. Jag kunde gå ut och äta middag, gå på bio, träna, gå på fest, skeda i soffan. Då jag gick till jobbet och gjorde nytta och betydde något. Det är ju iallafall det alla inbillar sig.
Fast det är förstås bara bullshit. Vi kan leka hur betydelsefulla och viktiga vi vill på jobbet. Men, i alla fall för egen del, det är först nu jag är viktig. När en annan människa liv faktiskt hänger på mig. När dygnets 24 timmar går åt till att pleasa påven. Uppfylla hans önskningar och behov. Betydelsefullt på riktigt.
Barn ger den insikten.
Barn påverkar också tiden, har jag insett. Tiden går ungefär dubbelt så fort sen Elliot föddes. Och just nu händer det så mycket. Varje dag är det nya färdigheter. Vokabuläret utökas till tre olika sorters joller och ett morrande (!?!). I går vände han sig från rygg till mage för första gången. Vi byter klädstorlekar. Han dyker på babysimmet. Han är sjukt intresserad av allt vi äter och dricker och i morse fick han hålla i en gurkskiva och känna den mot sin tunga.
Och jag vill stoppa tiden! Jag vill inte att han ska vara det där lilla knytet igen (jo, ibland - fast utan min ångest), men jag vill inte att han ska bli större. Förutom att han inte sover så är han ju helt perfekt just nu, precis som han är.
