Av BVC-sköterskor, erfarna föräldrar, barnpsykologer och andra experter på bebisar får jag höra att när bebisen fyller tre månader är det som att trycka på en knapp, och det blir en helt ny bebis.
Elliot blir tre månader på fredag och jag är nu mycket nyfiken på den där magiska knappen. Var någonstans kommer den att dyka upp tro?
Jag tänker mig att den växer ut på ryggen. Men borde jag inte ha sett någon antydan till den, nu när det är så nära?
Det kanske inte är någon knapp egentligen, utan en lucka. En lucka precis som på barndomens Skrållan-docka, där man öppnade och bytte skiva. Satte i den röda så att dockan skrattade. Bytte tillbaka till den blå, och Skrållan grät igen.
Om det är så ska jag byta till den röda skivan kvickt, och kasta bort den blå.
Den vet vi ju redan allt för väl hur den låter...
Befogad fråga, speciellt för er som har följt mina första stapplande mammasteg.
För det var ju tydligen inte så att man bara blir mamma helt automatiskt genom att pluppa ut en unge, utan man måste LÄRA sig att bli mamma. I alla fall jag. Och det är den tuffaste skolan jag någonsin har gått i.
Men vi klarar det. För det är ju inte bara jag. Det är pappan som ska lära sig att vara pappa. Det är bebisen som ska lära sig att vara bebis och det är katten som får finna sig i att inte längre vara högsta prio.
Det senaste har resulterat i ett ökat antal nattliga spyor och ett ilsket rött sår på magen efter frenetiskt trösttvättande.
Elliot är 12 veckor och helt fantastisk. Det tycker jag nu när han sover sött vid mitt bröst, eller när hela han spricker upp i ett leende. Inte så mycket när han bara bråkar och krånglar.
Ler gör han mycket mot oss, men ännu mer mot sin älskade mobil över skötbordet och allra mest mot vitrinskåpet i vardagsrummet. Jag har inte lyckats lista ut vad det är som får det lilla hjärtat att klappa så hårt men varje gång han får syn på något i eller uppe på skåpet (t ex står det en blomma där. När jag en botaniker vid min barm?) spricker han upp i ett stort leende, plirar med ögonen och gör kärleksfulla ljud. Jag är mycket avundsjuk.
Han har nyligen upptäckt sina händer och älskar att gripa tag i saker. Mobilen. leksaker, kläder, mammas hår (AJ!). Den här veckan har han också börjat med att försöka sätta sig upp i vagnen. På tok för tidigt för sittvagn så klart men han försöker och blir skitsur om det inte går. Lika sur som om den dumma mamman envisas med att lägga honom på mage för att träna nacken eller om hon tar upp suffletten på vagnen så att han inte ser träden och himlen eller om hon gud förbjude sätter honom i bärselen med ansiktet inåt mot mamma.
För han är en nyfiken kille, som tar in allt allt allt. Vilket resulterar i att han blir överstimulerad och får svårt att komma till ro och blir övertrött. För sover, det gör han sällan. Och när han gör det är det som ett plåster mot mig.
Så vår största utmaning är att begränsa intrycken förklarade psykologen på bup som jag har gått hos.
Men då blir han arg. Vrålförbannad, faktiskt.
Vi har alltså märkt att Elliot har fått mammas temprament och rastlöshet, och pappas utseende.
Helt tvärtom mot vad vi beställde.
