Åskbollen
I tisdags var vi med mammagruppen på öppna förskolan. Vår mammagrupp är verkligen så himla toppen och vi hänger ofta.
Bebis i utvecklingsfas = åskmoln
Hur som, S berättade att T har varit förfärligt gnällig och jobbig de senaste veckorna. Redan förra veckan när de var här konsulterade vi Bibeln, dvs boken Växa och upptäcka världen och appen the wonder weeks, där första årets utvecklingsfaser beskrivs. Jag visste att Elliot var nära nästa fas och eftersom de andra grabbarna är 1-2 veckor äldre än honom verkade det rimligt att det var just fas som var på tapeten.
M berättade att J likt T var gnällig, fick små utbrott och åt dåligt. Och C skrev på Facebook att G gick omkring där hemma och var jättearg och hade sig.
Fas, fas, fas, sa jag och läste högt ur Bibeln.
Efter sovstunden samma eftermiddag märkte jag en förändring hos min annars så glada bebis. Han klängde, Gud som han klängde. Klamrade sig fast vid mina ben och skulle upp upp upp. Kramade luften ur mig med sina små knubbiga armar när han väl var uppe i famnen. Och gnällde som aldrig förr när jag släppte ner honom.
Jag konsulterade Bibeln och mycket riktigt; han var inne i fasen.
De senaste dagarna har det klängts och gnällts och sovits otroligt dåligt på nätterna. Att han dessutom är förkyld och brottas med växande tänder samtidigt gör ju inte saken bättre.
Och hans temperament! Han får små vredesutbrott när han inte får som han vill, blir arg som ett bi, spänner blicken i mig och gormar och står på. Egentligen lite gulligt, men också påfrestande.
När han är trött blir det ännu värre. Då vill han vara i min famn, men jag får inte vagga. Inte sitta. Inte ligga i sängen och mysa. Bara stå. Helt stilla med den där lilla kroppen i min famn och de små armarna som kramar hårt hårt och huvudet som borrar in sig i min hals alternativt passar på att ta ett bett på lin arm om han är på det humöret.
Så vi står där. Helt still. Tills mina armar värker och han till slut kanske går med på att ligga i sängen och somna.
Min lilla åskboll. För honom är det ingen tröst att jag vet vad som händer i lilla huvudet och kroppen och att det bara är en fas (förhoppningsvis den sista av de sju-åtta de går genom under första året). Men för mamman är det fantastiskt skönt att veta att om några veckor kommer han att vara en liten solstråle igen, som dessutom har lärt sig massa nya saker. Nytt från i går är bland annat att han pekar och säger dä. Och kryper runt i lägenheten och ropar baba när Pappa har gått till jobbet.
Så gulligt att man nästan, men bara nästan, förlåter den sömnlösa natten och vredesutbrotten.
Tre bra, tre dåliga
Tre saker som gör mig glad just nu
Ofrissigt men fortfarande gulligt bakhuvud.
1: Att hela familjen snart kommer att vara lediga tillsammans i flera långa veckor.
2. Att ÄNTLIGEN, efter 10,5 månad, få sova någorlunda på nätterna.
3. Min sons frissiga bakhuvud på morgonen. Gulligaste som finns!
Tre saker som gör mig lite ledsen
1. Cancerskithelvetesjävlaskit.
2. Att Elliots första år och min föräldraledighet har gått alldeles för fort och att vår förlossningsupplevelse gjorde att jag kunde börja njuta av allt alldeles för sent.
3. Vädret den här "sommaren". :(
Obeskrivligt liten
Jag var uppe på vinden för att sortera ut lite bebiskläder att ge till en kompis som väntar barn.
Små gulliga tygstycken i storlekarna 56, 62 och 68.
Och när jag stod där bland påsarna och sorterade så slog det mig hur yttepyttesmå vissa av Elliots gamla kläder var. Så overkligt små.
Lika overkligt som det kändes när jag för ungefär ett år sedan tvättade de där små kläderna och hängde på tork i torkrummet, samtidigt som Pyret sparkade i magen, lika overkligt kändes det nu att han har varit så där liten.
Men jag vet ju hur de där små första kläderna i strl 56 var alldeles för stora på honom när Hjärtat klädde på honom för första gången på BB. Hur vi hade valt hans första outfits med omsorg bland allt vi hade köpt.
I höst är det en annan lite bebis som får bära en del av kläderna. Och en annan mamma som håller en obeskrivligt liten bebis i sina armar för första gången. Magiskt.
Ode to my familj
Föräldrar alltså. Så fint. Mina i synnerhet. Allt de har gjort för mig. Och fortsätter att göra. Så osjälviska. Sätter aldrig sig själva i första rummet.
När jag var typ 8 och såld på My Little Pony och önskade mig ett stort stall letade de upp en annons i gula tidningen, tog bilen till Vällingby (13 mil) och köpte stallet.
Alla gånger de har hämtat på diskon, vid busshållsplatsen, efter krogen.
Hur min mamma förbjöd mig att åka på klassresa till Spanien i nian så att hela klassen i stället tvingades åka till Göteborg. Nej just det, den grejen står ju på minuslistan (men jag hade säkert bara blivit rånad, bränd i solen och blivit ilurad någon våldtäktsdrog om vi hade åkt).
Hur de far kors och tvärs genom Sverige för att ta hand om skräniga barnbarn.
Och nu, hur de har min sömnstrulande son i sitt sovrum för att jag ska få sova. Och han också förhoppningsvis. (Hoppas bara att han inte är lika känslig mot pappas snarkningar som jag är).
Hur de gick upp med honom i morse och lät mig sova till 10.30 som en annan tonåring.
Hur ska man någonsin kunna återgälda sådant totalt osjälviskt beteende? De där virkade grytlapparna man gav som julklapp i femman känns lite avverkade nu.
