Stängt för underhåll
I tisdags var jag på Sturebadet hela dagen. Tack vare Hjärtat som gav mig ett presentkort på 80 minuters behandling med tillhörande spa-dag i julklapp kunde jag hänga där och bara götta mig.
Jag hänger inte så ofta på Stureplan, så självklart tog jag fel uppgång och fick irra runt på halva Östermalm (nej, så klart inte, överdrift, men jag fick gå några kvarter extra) innan jag hittade rätt.
Men det var en ljuvlig dag.
Jag började med att träna i en dryg timme. Sen åt jag en svindyr lunch medan jag bläddrade i lite modemagasin.
Efter det trängdes jag i duschen med östermalmskvinnor och stureplanskarriärister som hade varit på ett svettigt aerobic dancepass. Sen tog jag med mig handduken in i ångbastun (goddag yxskaft) och fick ilskna blickar av juvelprydda damer för att jag glömde ta med mig ett pappersunderlägg att placera min förortsrumpa på.
Sen satt jag en lång stund i aromarummet i källaren och tog en liten tupplur. Efter en stund i hydromassagebadet var jag redo för min 80 minuter långa kroppsbehandling med alger.
Spaterapeuten, en väldigt förtroendegivande kvinna runt 60, började med att fråga om jag medicinerar för problem med sköldkörteln. Nej, ljög jag eftersom jag var rädd att bli både utskälld och utkastad.
Jag tog ändå mod till mig att fråga om varför man inte kunde få algbehandling om man gjorde det och tydligen påverkar joden i algerna så att man får en ökad produktion av det hormon som sköldkörteln producerar.
Eftersom jag har underfunktion kunde jag andas ut och konstatera att jag inte kommer att dö, utan bara få lite mer hormoner, vilket jag ju faktiskt behöver.
Sen blev jag skrubbad, inpackad, ansiktsbehandlad, kurbadad och slutligen insmord innan jag kunde lämna bygget fräsch som en nyponros.
Underbart!
Jag hänger inte så ofta på Stureplan, så självklart tog jag fel uppgång och fick irra runt på halva Östermalm (nej, så klart inte, överdrift, men jag fick gå några kvarter extra) innan jag hittade rätt.
Men det var en ljuvlig dag.
Jag började med att träna i en dryg timme. Sen åt jag en svindyr lunch medan jag bläddrade i lite modemagasin.
Efter det trängdes jag i duschen med östermalmskvinnor och stureplanskarriärister som hade varit på ett svettigt aerobic dancepass. Sen tog jag med mig handduken in i ångbastun (goddag yxskaft) och fick ilskna blickar av juvelprydda damer för att jag glömde ta med mig ett pappersunderlägg att placera min förortsrumpa på.
Sen satt jag en lång stund i aromarummet i källaren och tog en liten tupplur. Efter en stund i hydromassagebadet var jag redo för min 80 minuter långa kroppsbehandling med alger.
Spaterapeuten, en väldigt förtroendegivande kvinna runt 60, började med att fråga om jag medicinerar för problem med sköldkörteln. Nej, ljög jag eftersom jag var rädd att bli både utskälld och utkastad.
Jag tog ändå mod till mig att fråga om varför man inte kunde få algbehandling om man gjorde det och tydligen påverkar joden i algerna så att man får en ökad produktion av det hormon som sköldkörteln producerar.
Eftersom jag har underfunktion kunde jag andas ut och konstatera att jag inte kommer att dö, utan bara få lite mer hormoner, vilket jag ju faktiskt behöver.
Sen blev jag skrubbad, inpackad, ansiktsbehandlad, kurbadad och slutligen insmord innan jag kunde lämna bygget fräsch som en nyponros.
Underbart!
Kvällsgråt
Okej, jag må vara blödig och extra känslig efter en lång kväll på jobbet och tankarna hemma hos min älskade lillgris som har 39,5 i feber.
Men.
Den här texten som jag snubblade över, om en mammas kärlek till sitt barn.
Här sitter jag och tar till lipen.
Jag födde dig raring, du kom ifrån mig.
Och hela mitt liv, ska jag älska just dig.
Din hy är så fjunig, din kropp är så varm.
Jag håller dig nära, intill på min arm.
Du somnar så trygg och så nöjd vid mitt bröst.
Jag nynnar små visor till glädje och tröst.
Gyllene lockar och ögon så blå. Knubbiga armar och fingrar så små.
Din hand i min hand, ditt gurglande skratt.
För mig är du lyckan - en värdefull skatt.
Du växer var dag, liten blir stor.
Jag gläds åt din framgång jag är ju din mor.
Jag räddar från spöken som kommer om natten, jag vänder din kudde och hämtar dig vatten.
Snart springer du lätt på smidiga ben.
Och kroppen blir knotig som förr var så len.
Du pratar och skrattar och sjunger och gråter.
Jag tröstar, förmanar och lyssnar, förlåter.
Du frågar om livet och allt runt omkring.
Jag svarar på allt och ingenting.
Du börjar i skolan med ryggsäck och allt.
Och vantar och mössa ifall det blir kallt.
Jag står där vid fönstret och ser hur du går.
Jag ler fast i ögonen skymtar en tår.
Vart tog de vägen de år som försvann.
Vad stor du har blivit vad mycket du kan.
Snart blir du förälskad och kinderna glöder.
Och sen blir du sviken och hjärtat de blöder.
Jag tröstar och lyssnar och minns alltför väl.
Hur sårbar man är i hjärta och själ.
Snart flyttar du ut, strax lämnar du mig.
Och livet går på fast nu utan dig.
Vi träffas ibland du gör små besök,
Du sitter som förr vid mitt bord i mitt kök.
Får nybakta bullar och dricker choklad,
De minnena värmer , de gör mig så glad.
Och nu har du gift dig, har egen familj.
Och jag har små barnbarn som jag tittar till.
Fast pannan den rynkas och håret blir grått.
Så minns jag med glädje åren som gått.
Jag tackar för lånet för stort och för smått.
Du är den vackraste gåva jag fått
Men.
Den här texten som jag snubblade över, om en mammas kärlek till sitt barn.
Här sitter jag och tar till lipen.
Jag födde dig raring, du kom ifrån mig.
Och hela mitt liv, ska jag älska just dig.
Din hy är så fjunig, din kropp är så varm.
Jag håller dig nära, intill på min arm.
Du somnar så trygg och så nöjd vid mitt bröst.
Jag nynnar små visor till glädje och tröst.
Gyllene lockar och ögon så blå. Knubbiga armar och fingrar så små.
Din hand i min hand, ditt gurglande skratt.
För mig är du lyckan - en värdefull skatt.
Du växer var dag, liten blir stor.
Jag gläds åt din framgång jag är ju din mor.
Jag räddar från spöken som kommer om natten, jag vänder din kudde och hämtar dig vatten.
Snart springer du lätt på smidiga ben.
Och kroppen blir knotig som förr var så len.
Du pratar och skrattar och sjunger och gråter.
Jag tröstar, förmanar och lyssnar, förlåter.
Du frågar om livet och allt runt omkring.
Jag svarar på allt och ingenting.
Du börjar i skolan med ryggsäck och allt.
Och vantar och mössa ifall det blir kallt.
Jag står där vid fönstret och ser hur du går.
Jag ler fast i ögonen skymtar en tår.
Vart tog de vägen de år som försvann.
Vad stor du har blivit vad mycket du kan.
Snart blir du förälskad och kinderna glöder.
Och sen blir du sviken och hjärtat de blöder.
Jag tröstar och lyssnar och minns alltför väl.
Hur sårbar man är i hjärta och själ.
Snart flyttar du ut, strax lämnar du mig.
Och livet går på fast nu utan dig.
Vi träffas ibland du gör små besök,
Du sitter som förr vid mitt bord i mitt kök.
Får nybakta bullar och dricker choklad,
De minnena värmer , de gör mig så glad.
Och nu har du gift dig, har egen familj.
Och jag har små barnbarn som jag tittar till.
Fast pannan den rynkas och håret blir grått.
Så minns jag med glädje åren som gått.
Jag tackar för lånet för stort och för smått.
Du är den vackraste gåva jag fått
En känsla av tomhet
Så vaknar vi upp dagen efter valdagen. Dagen efter över 700 000 svenskar valt att rösta på Sverigedemokraterna.
De har inte blundat, stuckit huvudet i sanden, utan gjort ett medvetet val.
Det får mig att må illa.
Tanken på segerrusiga Sverigedemokrater får mig att må illa.
Hur ska jag förklara för min son att så många i vårt land har värderingar jag inte önskar att min värsta fiende hade?
Hur ska jag förklara att han växer upp i ett iskallt Sverige där många människor nu är rädda.
Jag borde känna mig glad eftersom vi har fått ett regeringsskifte, men jag känner bara tomhet.
Hur ska Stefan Löfvén kunna hitta en lösning i den här soppan?
Jag röstade rött, men känner mig just nu orolig. Jag hoppas att de kan lägga prestigen åt sidan och hitta lösningar, mellan blocken om det är vad som krävs, för att stoppa de iskalla och onda krafterna. Inte vägra samarbete. De måste sluta blunda och stoppa huvudet i sanden och i stället agera. För ett bättre Sverige. För min son, deras barn, dina barn. För de som behöver vår hjälp, som likt oss har en tro på ett varmt och solidariskt Sverige.
Jag kommer inte att ge upp. Jag tänker att fortsätta lära min son värme och medkänsla.
Men just i dag känns det bara tomt. Och kallt.
