Identitetskris
Åh, det här med när man inte känner igen sig själv i spegeln.
Det är liksom jobbigt.
I vanliga fall möts jag av en blond kalufs. Nu står det något mörkhårigt skräp där.
Som jag inte känner igen. Mycket konstigt.
Pratade just med fina M som berättade om en kollega som faktiskt hade börjat gråta när hon gick från blond till mörk.
Försöker minnas hur jag kände det när jag klippte av en halvmeter av mitt hår. Från rumplångt till pagekort.
Tror inte att jag grät, trots att det var en enorm massa hår som försvann. Tror inte heller att jag mådde speciellt dåligt.
Visst hajade jag till när jag såg mig själv i spegeln och visst var det konstigt att håret bara tog slut när jag drog det genom handen.
Men jag var nog ganska nöjd ändå.
Alltså, jag är ju ganska nöjd nu med. Och oj vad mycket komplimanger jag har fått. Pappa Pop tyckte att det var jättesött, kollegorna säger att det passar mig jättebra och Hjärtat svarade att telefonen nästan brann upp av mmset eftersom jag var så het.
Men ändå. Det känns liksom... konstigt. Jag har ALLTID varit en blondis. ALLTID. Och nu är jag inte det längre.
Tanken är inte att jag ska vara mörk jämt, det är mer en vinterfrisyr, och jag tänker go blonde igen till sommaren.
Men som det känns nu vill jag gå tillbaka på en gång.
Hmm, jag får ge det en vanemånad och se hur jag känner då. Känns det fortfarande konstigt till jul, då är det jag som masar mig tillbaka till frisören och beställer en blondinbehandling.
Det är liksom jobbigt.
I vanliga fall möts jag av en blond kalufs. Nu står det något mörkhårigt skräp där.
Som jag inte känner igen. Mycket konstigt.
Pratade just med fina M som berättade om en kollega som faktiskt hade börjat gråta när hon gick från blond till mörk.
Försöker minnas hur jag kände det när jag klippte av en halvmeter av mitt hår. Från rumplångt till pagekort.
Tror inte att jag grät, trots att det var en enorm massa hår som försvann. Tror inte heller att jag mådde speciellt dåligt.
Visst hajade jag till när jag såg mig själv i spegeln och visst var det konstigt att håret bara tog slut när jag drog det genom handen.
Men jag var nog ganska nöjd ändå.
Alltså, jag är ju ganska nöjd nu med. Och oj vad mycket komplimanger jag har fått. Pappa Pop tyckte att det var jättesött, kollegorna säger att det passar mig jättebra och Hjärtat svarade att telefonen nästan brann upp av mmset eftersom jag var så het.
Men ändå. Det känns liksom... konstigt. Jag har ALLTID varit en blondis. ALLTID. Och nu är jag inte det längre.
Tanken är inte att jag ska vara mörk jämt, det är mer en vinterfrisyr, och jag tänker go blonde igen till sommaren.
Men som det känns nu vill jag gå tillbaka på en gång.
Hmm, jag får ge det en vanemånad och se hur jag känner då. Känns det fortfarande konstigt till jul, då är det jag som masar mig tillbaka till frisören och beställer en blondinbehandling.
Kommentarer
kerstin
jag tycker det ser fab ut darling. som en lite mer sofistikerad version av du.
Kram!
Andreas
Fantastiskt! Nu hittade jag även hit. Ännu ett bokmärke.
Andreas
(Och ja, ett par tusen. Faktiskt.)
Trackback
