Stop this train
Lyssnar på John Meyers låt "Stop this train".
Fan vad jag känner igen mig i den låten.
Raden: "Don't know how else to say it, don't want to see my parents go" är så träffande.
Jag är livrädd för den dagen då mina föräldrar inte finns längre.
Vill inte tänka tanken att jag en dag ska tvingas ta farväl av dem.
Eller mina bästa vänner. Eller mina älskade bröder. Eller min katt Mitzy.
Eller... Hjärtat!
För några veckor sedan söndagspromenerade vi på Norra kyrkogården och samtalet gled in på den dagen en av oss inte finns längre. Att någon av oss (om man ska tänka på åldersstatistiken jag eftersom kvinnor lever längre. Jag är dessutom fyra år yngre.) ska bli ensam kvar och den andra, livskamraten, personen man har upplevt hela sitt liv tillsammans med ska dö ifrån en.
Båda två fick sådan ångest av att tänka på det att vi var tvugna att kramas en lång stund och sen inte prata om det mer.
Samma klump i magen dyker upp nu när jag tänker tillbaka på det.
Jag är så rädd för den oerhörda bedövande sorgen jag ska känna den dagen någon av mina kära försvinner.
Och den där rädslan för att man inte ska ha utryckt tillräckligt tydligt hur mycket man älskar dem, och uppskattat dem.
Att man inte har tackat dem för allt de har gjort för en. Allt de har stått ut med.
Att jag ska få ångra något jag sagt eller gjort, att jag inte hann rätta till det, att jag inte hann säga de där orden som jag borde sagt.
Kan man undvika det? Kan vi inte bara enas om att ingen av oss dör, okej?
Fan vad jag känner igen mig i den låten.
Raden: "Don't know how else to say it, don't want to see my parents go" är så träffande.
Jag är livrädd för den dagen då mina föräldrar inte finns längre.
Vill inte tänka tanken att jag en dag ska tvingas ta farväl av dem.
Eller mina bästa vänner. Eller mina älskade bröder. Eller min katt Mitzy.
Eller... Hjärtat!
För några veckor sedan söndagspromenerade vi på Norra kyrkogården och samtalet gled in på den dagen en av oss inte finns längre. Att någon av oss (om man ska tänka på åldersstatistiken jag eftersom kvinnor lever längre. Jag är dessutom fyra år yngre.) ska bli ensam kvar och den andra, livskamraten, personen man har upplevt hela sitt liv tillsammans med ska dö ifrån en.
Båda två fick sådan ångest av att tänka på det att vi var tvugna att kramas en lång stund och sen inte prata om det mer.
Samma klump i magen dyker upp nu när jag tänker tillbaka på det.
Jag är så rädd för den oerhörda bedövande sorgen jag ska känna den dagen någon av mina kära försvinner.
Och den där rädslan för att man inte ska ha utryckt tillräckligt tydligt hur mycket man älskar dem, och uppskattat dem.
Att man inte har tackat dem för allt de har gjort för en. Allt de har stått ut med.
Att jag ska få ångra något jag sagt eller gjort, att jag inte hann rätta till det, att jag inte hann säga de där orden som jag borde sagt.
Kan man undvika det? Kan vi inte bara enas om att ingen av oss dör, okej?
Kommentarer
åsa
Åh... Döden döden.
Bäst att förtränga. Det är för hemskt att tänka på.
Trackback
