Den största rädslan
Jag är rädd för ganska mycket.
För mörkret. För att göra mig illa. För konflikter.
Men den allra största rädslan är att jag eller någon jag älskar drabbas av en obotlig sjukdom. Att vi tvingas skiljas från varandra för tidigt. Att tyna bort i en sjukhussäng medan cancern äter upp kroppen. Att inte få se sina barn växa upp. Att en dag förlora Hjärtat, som jag ju ska bli gammal tillsammans med.
Hamnade på en blogg skriven av Anna. Hon är 36 år och har en agressiv cancer i hjärnhinnan. Mina tårar rinner när jag läser hennes blogg. Det där hemska, som jag fruktar så mycket har drabbat henne och drabbar så många hela tiden. Och jag är så fruktansvärt rädd att det ska drabba mig.
För mörkret. För att göra mig illa. För konflikter.
Men den allra största rädslan är att jag eller någon jag älskar drabbas av en obotlig sjukdom. Att vi tvingas skiljas från varandra för tidigt. Att tyna bort i en sjukhussäng medan cancern äter upp kroppen. Att inte få se sina barn växa upp. Att en dag förlora Hjärtat, som jag ju ska bli gammal tillsammans med.
Hamnade på en blogg skriven av Anna. Hon är 36 år och har en agressiv cancer i hjärnhinnan. Mina tårar rinner när jag läser hennes blogg. Det där hemska, som jag fruktar så mycket har drabbat henne och drabbar så många hela tiden. Och jag är så fruktansvärt rädd att det ska drabba mig.
Kommentarer
Trackback
