Wish I was special
Skriver och bloggar och twittrar roligt och har svarta kläder och är helt besatt av något obskyrt band och så jävla bra på att marknadsföra sig själv och får ta plats, plats, plats och svänger sig med en massa uttryck och bara är så där cool.
Jag önskar det ofta.
I stället är man någon medelmåtta utan talang som sitter i någon kranskommun utan stil och är alldeles plain i sina åsikter och bara ser alla andra segla förbi och ta plats och börjar inse att det inte beror på att världen är orättvis utan att jag helt enkelt inte är bättre än så här. Och så vet jag att typ 5 personer kommer att läsa det här, för fler unika besökare än så har jag inte.
Jorå, det går bra nu.
Nej, det här går jag bara inte med på!
Du ÄR ju speciell men ofta står man sig själv för nära för att förstå. Du har ju till exempel ett jobb som många bara kunde drömma om och det kirrar man inte utan talang. Obskyrt och udda behöver verkligen inte betyda speciell på det sätt jag antar du menar och om att skriva inte är en talang som mynnar ut i något kreativt vet jag inte vad kreativitet är.
Massor av pepp-kramar!
Fast personer som ska vara så speciella blir liksom aldrig nöjda, kan aldrig se skönheten i det lilla eller känna att det räcker med att vara sig själv en stund. Sen kanske man har helt andra perspektiv på vad som är lyckat eller ej när man bor i Stockholm, där typ halva staden jobbar med ekonomi eller IT eller politik eller något annat väldigt jättespeciellt (precis som alla andra :P)
Det är nog därför som ett Wermland Forever med dryga brats på Stureplan hade blivit outhärdligt. Nu är ändå de som är med i serien rätt sympatiska överlag.
Att serien misslyckas ändå är en annan sak. Beror på andra grejer.
Men nog om Wermland Forever.
Du saknar iallafall min "talang" , att spåra ur fullständigt när jag skriver något ;) höhö
