Bara visset kvar
November. Den vidrigaste månaden av alla.
Jag hatar inte hösten. Det är underbart i september när britsommaren kan dröja sig kvar. I oktober när alla träden är fyllda av löv i sprakande färger, och om man har tur är det sol och luften hög och klar.
Men den tiden är förbi nu.
Nu är det bara visset och brunt och trist kvar på träden. Himlen är grå och så liten att man får svårt att andas. Jag får klaustrofobi av dagar som i dag då det känns som om himlen ska ramla ner på en. Det finns inget skönt och inget vackert över det. Och trots att jag den här hösten ändå mår så mycket bättre än jag gjorde förra hösten så kan det dagar som denna göra sig påmint, det där onda. Ligger liksom där och pockar och vill ha uppmärksamhet. Vill kasta mig tillbaka ner i det mörka.
Då önskar jag att november inte fanns. Att vi kan snabbspola förbi den här gudsförgätna månaden och aldrig mer komma tillbaka.
Det finns liksom inget liv i november. Inget vackert. Inget härligt. Bara visset.
Som tur är finns det ljusglimtar. Som en bättre middag och ett förbannat flott rödvin, vilket är vad jag tänker ägna kvällen åt.
Jag ska glömma det trista, tråkiga och det onda - för jo, även om jag mår mycket bättre så finns det något som gör så ont så ont. Men det ska jag glömma i kväll. Jag ska åka hem, öppna en flaska cava. Ta på mig en fin klänning. Måla läpparna röda. Skåla för det som är bra och fint. För oss och framtiden.
Sen ska jag äta en god middag på en restaurang. Dricka mitt första glas rödvin på en månad. Och bara låta natten föra mig dit den vill. Och när det blåser snålt på mig, och de bruna löven på marken vill att jag ska ramla och slå mina knän, då ska jag hålla honom hårt i armen, luta mitt huvud mot hans axel och låta honom ta mig hem.
För mitt i allt det mörka onda så finns han där. Och utan honom hade jag aldrig klarat av höstar, november och smärta. En eld som emellanåt kanske falnar, men som fanimej fortfarande glöder.
Jag hatar inte hösten. Det är underbart i september när britsommaren kan dröja sig kvar. I oktober när alla träden är fyllda av löv i sprakande färger, och om man har tur är det sol och luften hög och klar.
Men den tiden är förbi nu.
Nu är det bara visset och brunt och trist kvar på träden. Himlen är grå och så liten att man får svårt att andas. Jag får klaustrofobi av dagar som i dag då det känns som om himlen ska ramla ner på en. Det finns inget skönt och inget vackert över det. Och trots att jag den här hösten ändå mår så mycket bättre än jag gjorde förra hösten så kan det dagar som denna göra sig påmint, det där onda. Ligger liksom där och pockar och vill ha uppmärksamhet. Vill kasta mig tillbaka ner i det mörka.
Då önskar jag att november inte fanns. Att vi kan snabbspola förbi den här gudsförgätna månaden och aldrig mer komma tillbaka.
Det finns liksom inget liv i november. Inget vackert. Inget härligt. Bara visset.
Som tur är finns det ljusglimtar. Som en bättre middag och ett förbannat flott rödvin, vilket är vad jag tänker ägna kvällen åt.
Jag ska glömma det trista, tråkiga och det onda - för jo, även om jag mår mycket bättre så finns det något som gör så ont så ont. Men det ska jag glömma i kväll. Jag ska åka hem, öppna en flaska cava. Ta på mig en fin klänning. Måla läpparna röda. Skåla för det som är bra och fint. För oss och framtiden.
Sen ska jag äta en god middag på en restaurang. Dricka mitt första glas rödvin på en månad. Och bara låta natten föra mig dit den vill. Och när det blåser snålt på mig, och de bruna löven på marken vill att jag ska ramla och slå mina knän, då ska jag hålla honom hårt i armen, luta mitt huvud mot hans axel och låta honom ta mig hem.
För mitt i allt det mörka onda så finns han där. Och utan honom hade jag aldrig klarat av höstar, november och smärta. En eld som emellanåt kanske falnar, men som fanimej fortfarande glöder.
Kommentarer
Anna
Fint skrivet, och du gör rätt! På med klackarna och korka upp! Jag kan bara gissa vad det onda är, men kämpa på, en dag kanske det lyckas. Anna
Trackback
