431 dagar
Den 5 juni 2013 gick jag hem från jobbet för att vänta på bebis och vara föräldraledig. Jag hade en tanke om att man var ganska ledig och att det skulle vara ganska slackigt och härligt att gå och rulla barnvagn.
I dag, 431 dagar senare, vet jag bättre.
Det har varit 14 omtumlande, hemska, skitjobbiga, mysiga, kärleksfulla, roliga och magiska månader. Det har varit långt från slackigt men för det mesta ganska härligt.
Aldrig i mitt liv har ett år gått så fort, och jag undrar vad jag egentligen har gjort det här året.
Först väntade jag. Väntade lite till. Solade, badade, åt goda middagar, sov middag, väntade, drack alkoholfritt rosé, besteg berg, åkte på utflykt och väntade lite till.
Sen var jag med om det värsta i mitt liv, förlossningen.
Och sen var ingenting sig likt.
Jag har nog aldrig gråtit så mycket som det senaste året. Förtvivlade tårar över känslorna för den där efterlängtade lilla bebin som uteblev. Förtvivlade tårar över en bebis som bara grät och som jag inte visste vad jag skulle göra med. Lättade tårar när jag efter runt tio veckor äntligen började känna att det ju var ganska härligt att vara förälder och att jag faktiskt ville ha det lilla Pyret som iglade fast på mig.
Jag har ammat. 10,5 månader. Genom hela stan. På fyrans buss. På tvåans buss. I parker. På cafeer. På restaurangtoalletter. I diverse amningsrum, på Berns asiatiska, hos frisören, på jobbets toalett. I bärsjäl, i bärsele. Och otaliga timmar i soffan. Hela nätterna genom i sängen.
Och jag har promenerat. 3-4 timmar VARJE dag i 11 månader, sedan kunde vi börja lägga ungen i sängen även på dagvilan. Över hela stan. Till söder och tillbaka hem igen. 7387 varv runt Solna. 20 kg.
Vi har sjungit babysång på öppna förskolan, hängt med bästisarna i mammagruppen, fikat, ätit lunch på stan, grävt i sandlådan. Och skrattat. Åt roliga fåglar, hundar, åt varandra. Med varandra. Och pussats, kramats, myst.
De senaste veckorna har vi badat tillsammans, som tokar.
Tre saker har jag inte gjort: sovit, tittat på tv på dagarna och slösurfat. Det har det inte funnits tid för.
I morgon väntar jobb igen och det är med sorg i hjärtat jag lämnar över till Hjärtat som ska vara hemma med Elliot i ett halvår. Inte för att jag inte unnar dem den tiden tillsammans, utan för att jag inte får vara med. Inte gå på öppna förskolan med kompisarna. Inte gå barnvagnspromenader. Inte äta frukost med en pyjamasklädd lintott med sömnrufsigt hår.
Älskade Elliot. Tack för en för det mesta magisk föräldraledighet. Det har varit underbart.
Kommentarer
Trackback
