Warm baby equals cranky baby
Elliots humör har inte varit det bästa den här resan.
Eller, han började som en sol, men efter någon vecka var han så fruktansvärt arg och grinig. Skrek, gapade, gnällde, klöste, nyptes - vad vi än skulle göra. Ville inte bada. Ville inte leka i sanden. Ville definitivt inte sitta still och äta. Man kan säga att han var en utmärkt reklampelare för kondomer.
Och som så ofta när man har barn som ännu inte kan uttrycka sin vilja och känslor i ord fick vi börja lista ut vad det berodde på.
Och jo, han får förvisso typ fem tänder samtidigt, men så arg brukar han inte vara. Och nog för att vår månad i Thailand råkat sammanfalla med en månad lång utvecklingsfas, men kom igen.
Vi märkte efter noggranna iakttagelser att ilskan kom oftast på eftermiddagen, trots att han både hade sovit precis OCH ätit mellanmål. Märkligt.
Men så en dag när vi efter vila och mellanmål hängde på stranden så ville han inte vara där, utan ville gå in till den svala bungalowen. Och då förstod vi. Och nej, det är knappast rocket science, men eftersom det inte var så den första veckan i Thailand hade vi inte tänkt på det. Men han var ju varm. Och tyckte att det var skitjobbigt.
Så följande dag testade vi att hänga i bungalowen lite längre efter vilan, eller att göra något annat svalt. Äta isglass tex. Och gå ner till stranden först mycket senare. Dessutom lyckades vi få honom att gilla sina solglasögon så att det inte blev så ljust för ögonen. Och ser man på, solstråleungen kom tillbaka, i alla fall mer ofta än tidigare.
Anledningen till att han inte reagerade på värmen första veckan tror jag var för att vi då hade en daglig eftermiddagsskur, så det blev aldrig så varmt på eftermiddagen då.
Livet som förälder alltså, man lär sig så mycket hela tiden.
Som att det inte fanns någon anledning att oroa sig för resan till Koh Phayam tex.
7 timmars bussresa, anlända till stationen 25 min innan sista båten går från en pir 20-25 min bort, haffa en chaufför i ilfart som visade sig ha en rätt så ranglig motorcykel med sidovagn, åka i superfart, precis hinna med båten, åka i monsunregn och sedan åka motorcykeltaxi med en ettåring med medhavd cykelhjälm fastkilad mellan pappan och chauffören - hade väl kunnat ge vem som helst magsår. Men Elliot var lugn som en filbunke. Hela tiden. Tack iPad, pappas lugna norrländska gener och en påse chips för det.
Nästa spännande äventyr blir 3 h buss och sen nattåg till Bangkok om några dagar. Jag är knappt orolig.
Kommentarer
Trackback
