Alive and kicking. Väldigt mycket kicking faktiskt.
Tiden, det verkar vara sant att den går fortare när man får barn.
Helt plötsligt var den bestämda lilla pojkbebisen åtta månader och mer bestämd än någonsin.
Han ska minsann inte sova när mamma och pappa vill, och han ska visst inte bli matad med sked och äta töntiga bebispuréer. Välling och flaska - eh nej tack.
Carnitas, kyckling i röd curry och tutte - hell yeah.
Gröt? Om humöret faller på. Men hellre leverpastejsmacka. Päron, och mangopuré - any given sunday.
Så där håller vi på och provar oss fram i matdjungeln. Alla de där pureerna som han slukade för några månader sen har vi fått hiva ut och numera äter han ungefär samma mat som vi. Tänder har han inga, men tuggar gör han ändå. Och kniper ihop munnen så hårt han kan när det inte passar.
Förgrymmade onge.
Annars är det ju rätt fett att vara morsa, konstaterade jag och Emma under vår promenad i dag. I en decimeter blötsnö jonglerade vi sovande bebisar i vagnar, hon med sin tvillingvagn. För det ÄR ju det, dagar när allt flyter på och ungen äter och sover. De andra sex dagarna i veckan är mindre hunky dory.
(Sparkandet som rubriken antydde? Det står Elliot för på nätterna när han har bestämt sig för att inte sova. Mammas och pappas kroppar är tydligen väldigt bra att sparka mot.)
Kommentarer
Trackback
