Sedan tidigare har jag ett smycke med mitt och hjärtats namn och vigseldatum som jag gav honom i present på vår första bröllopsdag (han har likadant).
Nu hänger också dessa, ett E för Elliot, och ett F för Fredrik runt min hals.
Jag hittade dem på Designtorget, och de känns lite roligare än klassiska namnsmycken med namnbrickor.
Hur fina?

Av BVC-sköterskor, erfarna föräldrar, barnpsykologer och andra experter på bebisar får jag höra att när bebisen fyller tre månader är det som att trycka på en knapp, och det blir en helt ny bebis.

Elliot blir tre månader på fredag och jag är nu mycket nyfiken på den där magiska knappen. Var någonstans kommer den att dyka upp tro?
Jag tänker mig att den växer ut på ryggen. Men borde jag inte ha sett någon antydan till den, nu när det är så nära?

Det kanske inte är någon knapp egentligen, utan en lucka. En lucka precis som på barndomens Skrållan-docka, där man öppnade och bytte skiva. Satte i den röda så att dockan skrattade. Bytte tillbaka till den blå, och Skrållan grät igen.
Om det är så ska jag byta till den röda skivan kvickt, och kasta bort den blå.
Den vet vi ju redan allt för väl hur den låter...

Är det okej att amma på bussen?
Hade någon ställt den frågan till mig för en månad sen hade jag varit ytterst tveksam.
I går, med en skrikande och panikhungrig bebis som inte nöjde sig med bärselet (då är det verk-ligen panik) utan bara måste ha mat där och då var svaret självklart: självklart!
För medan jag såg hur många medresenärer surt/förundrat/med något hatiskt i blicken blängde på de där två små fötterna som stack ut från filten som jag alltid har över honom och bröstet när vi ammar offentligt så var det ändå ingenting mot blickarna jag fick de minutrarna jag övervägde alternativen och han gallskrek för glatta livet.

Jag har förstått att det här med amning är en het potatis. Det finns militanta ammare och det finns hatiska motståndare. Och aldrig ska de två mötas.
Och jag fattar faktiskt inte varför. Att ge sitt barn mat är det mest naturliga du kan göra. Och det är inte som om jag flashar brösten för alla som vill och inte vill se. Men det är vetskapen om att under den där filten pågår det något så snuskigt och fult som ett barn som får mat för att överleva som får folk att se rött.

Vår BVC-sköterska berättade att om man vägrar ett spädbarn vars medfödda reflex säger åt dem att de vill, bara MÅSTE, suga på bröstet är som att vägra en vuxen människa att bajsa när det trycker på.
Tänk på det surgurkor, nästa gång ni blänger på Elliots små fötter som sticker fram under filten. Nästa gång ni är bajsnödiga (på riktigt alltså, inte bara så där allmänt) så kanske jag
står där och barrikaderar dörren till toaletten med min barnvagn. (Eller kanske två vagnar i bredd, när vi ändå är i gång...)

Så kom han då till slut, Pyret. 16 dagar över tiden och en igångsättning och sugklocka senare låg en ljuvlig fyrakilosklump på mitt bröst.
Och trots en mardrömsförlossning där jag verkligen fick uppleva hur ansträngd förlossningsvården är så var de första dagarna så där euforiska och omtumlande som man har hört om.

Men håll i hatten nu, för nu ska jag skingra de rosa molnen och berätta hur det egentligen är. Eller i allafall kan vara. Och tror att det är för de flesta.

Det är skitjobbigt. Oftast är det inte ett dugg kul. Bara otroligt jobbigt och påfrestande och man har inte en aning om vad man ska göra.
Först kommer babybluesen och det är vidrigt. Vidrigt att titta på sin fina son och inte känna tillräckligt. Önska sig det förbjudna, sitt liv tillbaka. Ta hand om honom inte för att man vill utan för att man måste.
För mig gick det över efter 10 dagar. Men då kommer dagar som i dag. Då man har sovit i 30 min på natten pga strulande och bökande unge och man dessutom inte vill väcka pappan som ska upp och jobba. Då barnet har någon slags fas och vägrar göra annat än att ligga i mammas famn. Alla försök till något annat orsakar gallskrik och man hinner knappt gå och kissa. Och det finns absolut inget man kan göra för att trösta. Knappt universaltricket, amning, hjälper eftersom han är så övertrött och inte har sovit på hela dagen och klockan närmar sig tre.
Samtidigt ligger den älskade katten och blänger surt eftersom hon numera hatar mig för att jag haft mage att släpa hem den skrikande minimänniskan som ligger på hennes plats i mitt knä.
Det är först när barnet lyckas somna efter sex timmar av konstant missnöje som katten hoppar upp i mitt knä, precis när jag har tänkt resa mig och göra ett nytt försök att lägga Pyret i vagnen och ta mig ut i det underbara sommarvädret för första gången i dag.
Så man sitter där och vet varken ut eller in.
Men då vaknar lilleman och chansen att gå ut verkar ha gått förbi. (Eftersom han måste sova djupt om jag ska kunna lägga honom i vagnen utan skrik.)
Så vi sitter fortfarande som fångar i lägenheten. Och under hela tiden hörs de höga ljuden från en borr eller liknande eftersom en granne helrenoverar lägenheten. Och man gråter, stora tårar som får Niagarafallet att verka blygsamt. Som trillar ner över både mig och honom och blandas med mjölkfläckar från läckande bröst och den frukostgrapefrukt jag fick äta med en hand eftersom han låg i min famn.

Ni säger att barn är det bästa som finns i livet.
Ni säger att det kommer att bli bättre.
Det får jag verkligen hoppas, annars vill jag inte vara med.

Tolv dagar över tiden i dag och ungen har inte visat några tecken på att det är dags att komma ut.
Själv är jag mer än redo, och har så varit i en månad ungefär.
Sängen har stått bäddad sen länge. Den tjänar just nu som avstjälpningsplats åt mina kläder och t om katten har fått nog och försöker göra den till sin sängplats. Gissar att hon tänker att det är lika bra att den blir använd.

BB-väskan har varit packad sedan en månad tillbaka, men jag behöver göra små ändringar då och då när duschcreme eller sådant tar slut och jag måste plocka fram den extra, som ligger nedpackad i väskan.
Vi har snart avverkat två påsar kanelgifflar som skulle följa med som snacks men som bästföredatum varit på väg att passeras och därför har vi varit tvungna att äta upp dem hemma.
Kläderna är ju som ni vet tvättade och vikta och lagda i Pyrets byrålåda sedan länge. Babyskyddet nedplockat från vinden.

Och alla de där knepen man kan prova för att sätta eld i baken på bebis. Provade.
Jag har gått så många långpromenader att jag har fått skavsår.
Jag har ätit stark mat i mängder.
Druckit ett halvt glas champagne efter en lång debatt med hjärtat om det var ok eller inte.
Det har legats.
Jag har fått fotmassage i timmar. Benmassage också för den delen.
Jag har varit på läkarbesök där det har tryckts och känts och svepts och vi har hotat Pyret med igångsättning.
Och jag har tagit det lugnt och slappnat av och bara vilat.
Men ungen ligger lik förbannat kvar där inne och vägrar komma ut.

Samtidigt som vi har gjort väntandet till
en konst och njutning med utflykter, restaurangbesök och massa passapå-aktiviteter börjar det bli ganska tröttsamt nu. Men det är inget som den där ungen verkar bry sig om.

Hade skrivit ett inlägg i mobilen, som sen inte sparades.

Skit också. Aja, det handlade om att jag i förrgår hängde i solen, badade, myste och bara njöt av att inte föda barn just då, till att jag i går var lite nere på grund av regnet, städade, sov, läste och var allmänt less på att vänta på den där bebisen.

Men eftersom jag har min dag-för-dagstrategi är det nya tag i dag. I eftermiddag ska jag lura med mig Hjärtat på någon utflykt. I morgon ska jag till Danderyd för att lämna några prov och eventuellt få tid för igångsättning. Ut ska unghen, förr eller senare.
Helst förr.

Så var man alltså föräldraledig då. Märklig känsla.
Har iofs semester just nu, men det är ju för att slippa använda föräldradagarna.
I går gick jag in i v 38 och Pyret är därmed färdigbakad och kan komma när som helst. I går fick en kompis sitt andra barn 1,5 vecka för tidigt. I våras kom en annans första tre veckor för tidigt.
Jag är förvisso helt inställd på att gå över tiden, men måste kanske tänka tanken att den kan komma tidigt.
Men inte i dag, för den blivande pappan är på skärgårdsövernattning utan bilförbindelse.
Och så vill jag gärna hinna med lite saker jag har bokat in, som vaxning och pedikyr.

Men jag förbereder mig. Kläderna är tvättade, sängen håller jag på att bädda och allt är köpt eller beställt. BB-väskan ska packas.
Det känns så otroligt märkligt att vi snart är en till i familjen, och både jag och Hjärtat börjar bli rejält nervösa nu.
Samtidigt som jag bloggar buffar Pyret runt i magen. Tänk att hen snart inte ska vara där längre, utan ute hos oss.
Den tanken är så svindlande att den är svår att ta in.
Men samtidigt helt underbar.