Jul=domedagen?
Vanligasta repliken så här års:
Vi måste ses innan jul!
Jag funderar över det där varje år. Det är inte så att jag inte själv säger det, för det gör jag verkligen. Men jag undrar liksom över hur det kommer sig att man känner sådan stress att träffa alla innan man firar jul.
Det är ju inte så att december har sådär jättemånga luckor ändå så att man känner att det finns hur mycket tid som helst mellan alla juljobbfester, glöggparty, julklappsbestyr och allt man gör.
Tiden räcker knappt till ändå, och snart är det julafton och jag har inte handlat en enda julklapp och oj hur ska jag hinna skicka i väg till andra delar av landet, och oj nu jobbar jag ju och det där julgodiset som jag tänkte göra och ge bort som fina små presenter när ska jag göra det, och oj oj oj.... det är mycket nu!
Det är ju så man tänker och känner. I alla fall jag.
Så, hur kommer det sig då? Varifrån kommer detta enorma och (tydligen) uppdämda behov av att i panik klämma in små träffar med alla sin vänner veckan före jul?
Tror vi att det faktiskt kan vara så att det är just den här julen som jorden ska gå under?
Tänker vi att vi kommer att äta så mycket skinka, prinskorv, risalamalta och smörkola att våra vänner inte kommer att känna igen oss efter jul?
Skulle det kunna finnas en liten, om än pytte-liten, risk att vi blir kidnappade av självaste jultomten?
Eller vad?
Det är ju inte heller direkt så att julen, som i sången, varar ända till påska utan vi kommer att träffa våra vänner inom säg 5 dagar, en vecka tops.
Kanske är det för att julen försätter oss i ett annat mentalt tillstånd är våra vanliga jobb-stress-jag. Att vi förbereder oss för några dagars cocooning med familje eller vänner eller vilka vi nu firar jul med, och att vi egentligen vill att glögg och knäck-dvalan ska vara mycket längre än den gör, och att det är därför vi mentalt ställer in oss på att vara borta från den vanliga tillvaron längre än vi egentligen är.
Vad tror ni?
Vi måste ses innan jul!
Jag funderar över det där varje år. Det är inte så att jag inte själv säger det, för det gör jag verkligen. Men jag undrar liksom över hur det kommer sig att man känner sådan stress att träffa alla innan man firar jul.
Det är ju inte så att december har sådär jättemånga luckor ändå så att man känner att det finns hur mycket tid som helst mellan alla juljobbfester, glöggparty, julklappsbestyr och allt man gör.
Tiden räcker knappt till ändå, och snart är det julafton och jag har inte handlat en enda julklapp och oj hur ska jag hinna skicka i väg till andra delar av landet, och oj nu jobbar jag ju och det där julgodiset som jag tänkte göra och ge bort som fina små presenter när ska jag göra det, och oj oj oj.... det är mycket nu!
Det är ju så man tänker och känner. I alla fall jag.
Så, hur kommer det sig då? Varifrån kommer detta enorma och (tydligen) uppdämda behov av att i panik klämma in små träffar med alla sin vänner veckan före jul?
Tror vi att det faktiskt kan vara så att det är just den här julen som jorden ska gå under?
Tänker vi att vi kommer att äta så mycket skinka, prinskorv, risalamalta och smörkola att våra vänner inte kommer att känna igen oss efter jul?
Skulle det kunna finnas en liten, om än pytte-liten, risk att vi blir kidnappade av självaste jultomten?
Eller vad?
Det är ju inte heller direkt så att julen, som i sången, varar ända till påska utan vi kommer att träffa våra vänner inom säg 5 dagar, en vecka tops.
Kanske är det för att julen försätter oss i ett annat mentalt tillstånd är våra vanliga jobb-stress-jag. Att vi förbereder oss för några dagars cocooning med familje eller vänner eller vilka vi nu firar jul med, och att vi egentligen vill att glögg och knäck-dvalan ska vara mycket längre än den gör, och att det är därför vi mentalt ställer in oss på att vara borta från den vanliga tillvaron längre än vi egentligen är.
Vad tror ni?
Kommentarer
Trackback
