Nyårsafton 2008. Ett vardagsrum i en lägenhet i Gröndal i Stockholm.
Champagne, nyårsklänning och Marit Bergmans "This is the year" på hög volym. Jag dansar. Sjunger med.
Som så många andra nyårsaftnar sjunger jag med i orden "this is the year, this is the year it all will happen. It's finally here, I have been waiting all my life" som om jag verkligen tror att det är just i år alla mina drömmar och önskningar ska slå in.
Kanske kläcker Hjärtat äntligen frågan, tänk om jag faktiskt skulle få erbjudande om fast jobb och kunna säga adios till de sura vikarieåren. Hur fantastiskt skulle det inte vara om vi äntligen kunde köpa en egen lägenhet och slippa ovissheten med andrahandskontrakt och flyttar och sura grannar.

En del av mig tänkte att jag får nog stå där nästa år också, och sjunga till den här gamla låten, och be en extra bön för att det kanske är 2009 som blir mitt år. För varför skulle allt det här härliga hända mig just nu.
En annan del av mig kände ändå ett visst uns av hopp. Var det inte dags för mig nu? Var det inte så att jag faktiskt hade gjort mig förtjänt, var värd det här?
Det enda jag egentligen visste om det nya året var att jag skulle åka till Thailand första veckan i januari, och jobba med Melodifestivalen i sex veckor när jag kom hem.

Det var just under den fantastiska, underbara, tre veckor långa resan till Thailand som dröm nummer ett slog in.
Där, på en takterass, 62 våningar upp, i den varma Bangkokkvällen, med en alldeles magisk stämning i luften kom frågan jag hade väntat på i flera år.
Jo, jag tänkte... vill du gifta dig med mig?, sa Hjärtat och jag kommer inte riktigt ihåg exakt hur det gick till men jag tror att jag skrek rakt ut. Självklart vill jag gifta mig med mannen i mitt liv liksom.
Ett perfekt avslut på en perfekt semester på min absoluta favoritplats på jorden tillsammans med den finaste personen jag vet.
Vad mer kan man önska sig?

Under mellanlandningen i Peking, på väg hem, kom kallduschen. Ett sms. Min underbara chef Dan hade sagt upp sig från Expressen för att börja som presschef på Kanal 5. Total förtvivlan.
Dan är den bästa chef jag någonsin haft. Ingen inspirerar som honom. Ingen får en att känna sig som en fantastisk reporter som honom. Han är fortfarande saknad.
Men sorgen och förvirringen byttes till hopp, och i dag glädje när det blev klart vem som blev vår nya chef. Även om jag fortfarande saknar Dan är jag otroligt glad för att vi har den chefen vi har i dag.

Vi var alltså en månad in på det nya året, och redan hade en av mina största drömmar uppfyllts. Redan där fanns det fog för sången.

Februari och mars var ett enda stort schlagertöcken. Göteborg, Västerås, Linköping, Karlskrona. Kiruna och Stockholm på sex veckor. De roligaste sex veckorna jobbmässigt under den första delen av året. Tillsammans med veckan i Belgrad i maj de sju roligaste veckorna på hela året.
Tillsammans med de fantastiska kollegorna Lars, Anders och Sven skrattade och jobbade jag mig genom de där veckorna som gick alldeles för fort. I bland var jag trött men oftast hade jag bara så jäkla kul. Jag älskar pulsen, stämningen, den speciella lägerkänslan som infinner sig när vi i pressen och stora delar av sveriges artister reser runt som ett cirkussällskap.

Början av året var också då jag gjorde slut med två kompisar, som för inte så länge sedan varit kära vänner, men genom sitt beteende blivit personer jag inte ville ha i min närhet. Som jag bara mådde dåligt av. Som betedde sig illa och oförskämt.
Det var nog ett ganska ömsesidigt beslut, så det är inte direkt så att jag sörjer. Förutom det smutsiga sättet vissa parter valde att agera på.
Låt den som är utan synd kasta den första stenen, sägs det ju. And I threw.