Hej då 20 nånting!
Åh jag vet inte jag.
Det här med att fylla 30.
Det är inte helt befriat från jobbiga känslor alltså.
Det är inte själva grejen att bli 30. Det känns helt okej, ändå. Det är inte det som är det jobbiga.
Det jobbiga är att lämna 20. Det som jag varit inne på förut, att inte längre vara twenties-something.
För det här med 20-årsåldern, det är ju sådär magiskt och en viktig tid i sitt liv där man ska göra en massa saker och upptäcka vem man är och experimentera med det ena och det andra och livet som precis kan börja ska vara så där vilt och galet. Man har kommit från tonåren och är så där cool och självsäker och bara tar för sig och gör roliga grejer liksom.
Och nu, när man lämnar det bakom sig så har man liksom inga mer chanser att leva det där galna livet längre. Eller?
Som sagt, jag vet inte jag. Jag kan verkligen få panikkänslor över att jag inte längre får vara 20-nånting. Att det inte går att ta tillbaka.
I natt 00.35 är det 30 år sedan jag föddes och jag är lite längre 20 + och jag kommer aldrig mer kunna gå tillbaka till det.
Allt hade varit så mycket enklare om jag visste att jag kunde ta en liten tur tillbaka när jag känner att behovet kommer. Att jag kan vara 26 igen för en eller ett par dagar. När jag inte riktitgt orkar vara 30.
Jag får panik över att jag kanske inte har gjort allt det där man ska göra när man är twenty something.
Har jag varit vild nog? Gjort tillräckligt mycket galna saker? Uppfyllt mina drömmar?
Den gnagande och inneboende känslan är att jag inte har gjort det. Och snart är det liksom försent.
Försent för galna utekvällar med tjejerna. Försent för roadtrips genom Sverige. Försent för galna resor till spännande resmål i Europa eller Asien eller whereever.
Hej då tågluffa! Hej Bamseklubben, parsemestrar och stillsamma hemmakvällar liksom.
Det finns två lösningar på problemet.
Den ena, som inte är speciellet realistisk, är att jag skyndar mig att fort som fan, fram till halv ett i natt, göra allt det jag inte har gjort.
Det andra är att jag tar mig i kragen, get my act together och slutar krisa.
Att jag fattar att livet inte är slut bara för att jag fyller 30, och att man visst kan göra galna saker då. Man behöver inte bli tråkig och trist och grå. Jag kan visst göra de där grejerna.
Det kommer bara att se lite mer patetiskt ut.
Det här med att fylla 30.
Det är inte helt befriat från jobbiga känslor alltså.
Det är inte själva grejen att bli 30. Det känns helt okej, ändå. Det är inte det som är det jobbiga.
Det jobbiga är att lämna 20. Det som jag varit inne på förut, att inte längre vara twenties-something.
För det här med 20-årsåldern, det är ju sådär magiskt och en viktig tid i sitt liv där man ska göra en massa saker och upptäcka vem man är och experimentera med det ena och det andra och livet som precis kan börja ska vara så där vilt och galet. Man har kommit från tonåren och är så där cool och självsäker och bara tar för sig och gör roliga grejer liksom.
Och nu, när man lämnar det bakom sig så har man liksom inga mer chanser att leva det där galna livet längre. Eller?
Som sagt, jag vet inte jag. Jag kan verkligen få panikkänslor över att jag inte längre får vara 20-nånting. Att det inte går att ta tillbaka.
I natt 00.35 är det 30 år sedan jag föddes och jag är lite längre 20 + och jag kommer aldrig mer kunna gå tillbaka till det.
Allt hade varit så mycket enklare om jag visste att jag kunde ta en liten tur tillbaka när jag känner att behovet kommer. Att jag kan vara 26 igen för en eller ett par dagar. När jag inte riktitgt orkar vara 30.
Jag får panik över att jag kanske inte har gjort allt det där man ska göra när man är twenty something.
Har jag varit vild nog? Gjort tillräckligt mycket galna saker? Uppfyllt mina drömmar?
Den gnagande och inneboende känslan är att jag inte har gjort det. Och snart är det liksom försent.
Försent för galna utekvällar med tjejerna. Försent för roadtrips genom Sverige. Försent för galna resor till spännande resmål i Europa eller Asien eller whereever.
Hej då tågluffa! Hej Bamseklubben, parsemestrar och stillsamma hemmakvällar liksom.
Det finns två lösningar på problemet.
Den ena, som inte är speciellet realistisk, är att jag skyndar mig att fort som fan, fram till halv ett i natt, göra allt det jag inte har gjort.
Det andra är att jag tar mig i kragen, get my act together och slutar krisa.
Att jag fattar att livet inte är slut bara för att jag fyller 30, och att man visst kan göra galna saker då. Man behöver inte bli tråkig och trist och grå. Jag kan visst göra de där grejerna.
Det kommer bara att se lite mer patetiskt ut.
Kommentarer
Mini
Det är aldrig för sent för att göra galna saker. Du blir bara inte ursäktad lika lätt.
Trackback
