Nostalgi
Jag vet. Jag brukar tillhöra den skaran som varje år fäller flertalet kommentarer av det elaka slaget om alla förbaskade studenter som drar runt i stan och vrålar. De är fula, störiga, fulla och musiken på deras flak borde förpassas till Sibirien på obestämd tid.
Men. I dag hände något.
När jag var och storhandlade inför familjefirandet av min 30 (30!)- årsdag låg det en gymnasieskola vid sidan av mataffären. Utanför trängdes en massa släktingar med ballonger, blommor och plakat, och inne i byggnaden syntes massor av förväntansfulla huvuden med studentmössor vid fönstren, liksom letandes efter sina släktingar. Som man själv gjorde när man stod där de sista självande minuterna innan det var dags att springa ut på skolgården. Ut till den efterlängtade champagnen, eftersom det enda vi fick i skolmatsalen var äppeljuice, till studentflak med dålig musik och party med klassen.
På gatan utanför, mitt i vägen där jag skulle köra, stod en massa lastbilar och bara väntade på hoppande studenter.
Blev jag irriterad? Nej. Svor jag? Nej.
I stället letade sig en eller två tårar upp i min ögonvrå och jag kände en våg av både vemod och nostalgi.
Den där dagen, som man hade längtat efter så länge, väntat på och kanske också bävat lite för. 11 år sedan i år. 11 år sedan jag stod där i min mössa, min vita lite för korta klänning och mina vita lite för höga klackar som jag fick skoskav av och sen tvingades gå med i handen. Fötterna färgades svarta när jag gick barfota genom Nyköping. 11 år sen, fatta.
På väg till jobbet stod jag bredvid ett studentflak vid en korsning. De skrålade, sjöng och var glada.
Jag log, och tutade glatt mot dem. Möttes av jubel.
I bland är det skönt att vara en glad prick i ställt för Häxan Surtant.
Men. I dag hände något.
När jag var och storhandlade inför familjefirandet av min 30 (30!)- årsdag låg det en gymnasieskola vid sidan av mataffären. Utanför trängdes en massa släktingar med ballonger, blommor och plakat, och inne i byggnaden syntes massor av förväntansfulla huvuden med studentmössor vid fönstren, liksom letandes efter sina släktingar. Som man själv gjorde när man stod där de sista självande minuterna innan det var dags att springa ut på skolgården. Ut till den efterlängtade champagnen, eftersom det enda vi fick i skolmatsalen var äppeljuice, till studentflak med dålig musik och party med klassen.
På gatan utanför, mitt i vägen där jag skulle köra, stod en massa lastbilar och bara väntade på hoppande studenter.
Blev jag irriterad? Nej. Svor jag? Nej.
I stället letade sig en eller två tårar upp i min ögonvrå och jag kände en våg av både vemod och nostalgi.
Den där dagen, som man hade längtat efter så länge, väntat på och kanske också bävat lite för. 11 år sedan i år. 11 år sedan jag stod där i min mössa, min vita lite för korta klänning och mina vita lite för höga klackar som jag fick skoskav av och sen tvingades gå med i handen. Fötterna färgades svarta när jag gick barfota genom Nyköping. 11 år sen, fatta.
På väg till jobbet stod jag bredvid ett studentflak vid en korsning. De skrålade, sjöng och var glada.
Jag log, och tutade glatt mot dem. Möttes av jubel.
I bland är det skönt att vara en glad prick i ställt för Häxan Surtant.
Kommentarer
Trackback
