Hjälp mot bästissuget.

Jag saknar min äldsta och bästa vän Sara så mycket att jag håller på att gå sönder.
Eftersom hon bor 12 mil från mig kan vi liksom inte ses en vanlig vardagkväll för att dricka vin eller en kopp te och prata, prata, prata.
Vi har varit bästa kompisar sen vi var sex år gamla. 25 år med andra ord.
Det finns ingen som jag har skrattat eller gråtit så mycket med. Det finns ingen som vet så mycket om mig, som delar alla mina hemligheter. Det finns ingen som jag har så mycket minnen med.
Vi har haft våra perioder då vi inte har kunnat ses så mycket eftersom vi befunnit oss i olika länder eller i olika städer, men vi finns alltid där för varandra.
Och nu saknar jag henne så att det gör alldeles ont i mig.

Därför är det jag som hoppar på tåget söderut i morgon för ett dygn av alldeles underbart Sara-mys. Och det ska bli så fantastiskt. Can't wait!


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

vikankalladetmittliv

eller i alla fall ett försök till det

RSS 2.0