Middag för fem
La famiglia kom upp från Malmö i dag. Och då skulle det ställas till med middag, så klart.
Jag planerade för vad vi skulle laga, med betoning på vi. Alltså jag och den dära mannen jag har.
Men den dära mannen, Hjärtat alltså, blev tvungen att jobba. Faktum är att han stack till jobbet vid halv ett och jobbar fortfarande. Nu är klockan halv ett och det är natt till påskafton. Och han jobbar alltså fortfarande.
Ni hör ju själva hur galet det låter.
Vilket också resulterade i att jag fick laga maten själv. (Nu är det alltså inte mig det är synd om, vill jag bara förtydliga.)
Jag stod där i köket, stressad som en liten iller, och helstekte oxfilé, hackade kantareller och kavlade smördeg. Jag skivade hasselbackspotatis och mortlade polkagrisar och gjorde polkagrisparfait.
Det skulle dukas, göras sallad, kokas pepparsås och städas kök.
Men potatisen blev konstig, smördegen gick sönder och när jag gjorde rent spisen kom jag åt barnlåset så att jag inte kunde göra sås. I panik ringde jag till Hjärtat som fick hjälpa mig att lösa situationen.
Och allting blev ju så klart gott, när det väl blev klart, men det blev liksom inte samma sak.
För det där med att göra perfekta hasselbackspotatisar, att steka perfekt kött, att tranchera vid bordet - det är inte min gren. Det är Hjärtats. Min gren är efterrätten, det är där jag regerar.
Och hur gott det än var, så smakade det liksom inte lika bra när bordet var dukat för fem i stället för sex. När jag visste att Hjärtat stod i en grusgrop vid norra station på långfredagskvällen i stället för att sitta runt bordet med familjen.
På ett sätt ett trevlig kväll. Men på ett annat sätt en riktig skitkväll. Och den dära mannen har fortfarande inte kommit hem.
Jag planerade för vad vi skulle laga, med betoning på vi. Alltså jag och den dära mannen jag har.
Men den dära mannen, Hjärtat alltså, blev tvungen att jobba. Faktum är att han stack till jobbet vid halv ett och jobbar fortfarande. Nu är klockan halv ett och det är natt till påskafton. Och han jobbar alltså fortfarande.
Ni hör ju själva hur galet det låter.
Vilket också resulterade i att jag fick laga maten själv. (Nu är det alltså inte mig det är synd om, vill jag bara förtydliga.)
Jag stod där i köket, stressad som en liten iller, och helstekte oxfilé, hackade kantareller och kavlade smördeg. Jag skivade hasselbackspotatis och mortlade polkagrisar och gjorde polkagrisparfait.
Det skulle dukas, göras sallad, kokas pepparsås och städas kök.
Men potatisen blev konstig, smördegen gick sönder och när jag gjorde rent spisen kom jag åt barnlåset så att jag inte kunde göra sås. I panik ringde jag till Hjärtat som fick hjälpa mig att lösa situationen.
Och allting blev ju så klart gott, när det väl blev klart, men det blev liksom inte samma sak.
För det där med att göra perfekta hasselbackspotatisar, att steka perfekt kött, att tranchera vid bordet - det är inte min gren. Det är Hjärtats. Min gren är efterrätten, det är där jag regerar.
Och hur gott det än var, så smakade det liksom inte lika bra när bordet var dukat för fem i stället för sex. När jag visste att Hjärtat stod i en grusgrop vid norra station på långfredagskvällen i stället för att sitta runt bordet med familjen.
På ett sätt ett trevlig kväll. Men på ett annat sätt en riktig skitkväll. Och den dära mannen har fortfarande inte kommit hem.
Kommentarer
Trackback
