Tilltala mig inte för då skriker jag.

Stor fet varning utfärdas i dag. This bitch bites back.
Fy farao vilket humör jag är på. Jag får vulkanen på Island att framstå som ett litet lamm i jämförelse. Blixtarna som kommer från mig är betydligt kraftigare än den där fjantvulkanens.

Jag ska försöka ta ett tjog djupa andetag och berätta för er om den här skitdagen. Vi tar det i punktform.
1. Jag väcks klockan 5 av cp-skadad katt som inte låter mig sova.
2. Jag tvingas gå upp klockan 8 för att äta frukost, eftersom vattnet ska vara avstängt mellan 9-13. Jag blir så trött på att allt sånt här alltid är på dagtid. Plåga de som jobbar kontorstider någon gång i stället why don't ya.
Det ska alltid stängas av vatten, ström, el och fan och hans mormor på dagen när jag som har jobbat natt behöver ström och vatten och annat viktigt. Det ska alltid borras och bankas och renoveras tidigt på morgonen, när jag som har jobbat natt behöver sova. Åh, ni som jobbar dag förstår inte hur bortskämda ni är. Allt liksom bara funkar för er. Skitapor.
3. Det snöar.
4. Eftersom vattnet är avstängd måste duschsituationen lösas. Planen blir då att åka och träna, för att duscha där efteråt.
5. Halvvägs till gymmet, i snöfall, inser jag att jag glömt gymkortet hemma och får vända cykeln och cykla upp för alla uppförsbackar. I snöfall och skitkallt.
6. När jag har hämtat kortet och cyklat hela vägen igen, fortfarande i snöfall, kommer jag fram bara för att upptäcka att de öppnar 14. Idioter.
Borde jag kanske ha koll på, tycker du. Borde jag inte alls. ALLA andra dagar i veckan öppnar de kl 06.30. På onsdagar 14. Vad är det för jävla typtag?
7. Ringer Hjärtat för att få lite pepp och sympati, men det slutar med att jag är bitchig och sur eftersom han är upptagen på jobbet. Blir således arg och besviken på mig själv för att jag är en dålig fru.
8. Åker till mitt andra gym vid jobbet för att träna och duscha. Trångt och jävligt på tunnelbanan och så missar jag bussen och får gå från Fridhemsplan. I, ja just det, snöfall och iskall blåst.

Orkar inte ens gå in på jobbet, det är ett kapitel för sig.
Men kan bara säga så här, att den som planerar att närma sig mig i dag gör bäst i att göra det försiktigt och med silkesvantar. Eller låta bli.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

vikankalladetmittliv

eller i alla fall ett försök till det

RSS 2.0