Bambi
I förra veckan var jag i Ungern på jobb. Superkul att resa iväg på jobb, och givande var det också.
Att Ungern dessutom bjöd på mellan 25-30 grader och sol var ju inte heller ett minus.
Men jag måste verkligen göra något åt min klantighet. Hjärtat kallar mig för bambi, och det är verkligen inte helt utan anledning.
Jag råkade nämligen klanta till mig två gånger på kort tid, och det var nära att det blev en tredje.
Vi hade precis kommit tillbaka från en hel dags inspelning och träff med deltagarna (jag var där för inspelningen av Mästarnas mästare) och skulle gå från parkeringen. För att slippa gå runt behövde vi kliva över en plastkedja som avskärmade några bilar. Jag hade måttat ut steget precis, men det som i mitt huvud inte var några problem visade sig i verkligheten vara jättesvårt, i alla fall om man heter bambi.
Resultatet: jag klev PÅ kedjan som gick i tusen bitar.
Snabbt som attan och under stort skratt lagade jag kedjan med hjälp av Aftonbladets Helena som inte kunde sluta skratta.
Lite lätt flamsigt gick vi vidare och skrattade åt min klantighet när pang! nästa olycka var framme. Av någon anledning tyckte jag nämligen att det var bättre att göra en kullerbytta ner för trottoarkanten i stället för att kliva över den. Ett märkligt beslut kan man ju tycka, så här i efterhand. Speciellt eftersom jag skrapade upp händerna och fick ont i handleden. Men oj oj vad vi skrattade, Helena och jag.
När vi hade skilts åt i lobbyn och jag tagit hissen upp till min våning (nu kommer klanteri nummer tre alltså) tog jag ut mitt nyckelkort ur fickan. Men jag var så uppjagad över de två tidigare dubbelfelen att jag var lite fumlig och woops så flög kortet ur min hand och landade på golvet. Precis vid mellanrummet mellan hissen och golvet.
Ni minns den där låten om elefanter som balaserade på en spindeltråd? Ungefär så var det.
Men som tur var lyckades jag rädda kortet och kunde gå lomma iväg till mitt rum.
Som sagt. Man kallas ju inte bambi utan anledning dårå.
Att Ungern dessutom bjöd på mellan 25-30 grader och sol var ju inte heller ett minus.
Men jag måste verkligen göra något åt min klantighet. Hjärtat kallar mig för bambi, och det är verkligen inte helt utan anledning.
Jag råkade nämligen klanta till mig två gånger på kort tid, och det var nära att det blev en tredje.
Vi hade precis kommit tillbaka från en hel dags inspelning och träff med deltagarna (jag var där för inspelningen av Mästarnas mästare) och skulle gå från parkeringen. För att slippa gå runt behövde vi kliva över en plastkedja som avskärmade några bilar. Jag hade måttat ut steget precis, men det som i mitt huvud inte var några problem visade sig i verkligheten vara jättesvårt, i alla fall om man heter bambi.
Resultatet: jag klev PÅ kedjan som gick i tusen bitar.
Snabbt som attan och under stort skratt lagade jag kedjan med hjälp av Aftonbladets Helena som inte kunde sluta skratta.
Lite lätt flamsigt gick vi vidare och skrattade åt min klantighet när pang! nästa olycka var framme. Av någon anledning tyckte jag nämligen att det var bättre att göra en kullerbytta ner för trottoarkanten i stället för att kliva över den. Ett märkligt beslut kan man ju tycka, så här i efterhand. Speciellt eftersom jag skrapade upp händerna och fick ont i handleden. Men oj oj vad vi skrattade, Helena och jag.
När vi hade skilts åt i lobbyn och jag tagit hissen upp till min våning (nu kommer klanteri nummer tre alltså) tog jag ut mitt nyckelkort ur fickan. Men jag var så uppjagad över de två tidigare dubbelfelen att jag var lite fumlig och woops så flög kortet ur min hand och landade på golvet. Precis vid mellanrummet mellan hissen och golvet.
Ni minns den där låten om elefanter som balaserade på en spindeltråd? Ungefär så var det.
Men som tur var lyckades jag rädda kortet och kunde gå lomma iväg till mitt rum.
Som sagt. Man kallas ju inte bambi utan anledning dårå.
Kommentarer
Trackback
