Veckovill. Dagvill. Livvill.
Sex veckors Melodifestival har passerat. Jag överlevde den här gången också. Den här gången med bebis i magen.
Nu är jag lite ledig och gör mest ingenting. Blandar ihop dagar och veckor. Läser i böcker om förlossningar och smärtlindring och amning och försöker fatta att den där saken i magen planerar att komma ut om "bara" 15 veckor.
Om Pyret började blygsamt med att inte ge sig till känna förutom de där veckorna med förlamande illamående så tar hen igen det nu. Magen växer så det knakar och det är ett jävla liv där inne. Det bökas och sparkas och sprattlas och bonkas. Jag får inte en lugn stund på kvällarna för den där sprattelbarbro eller bökfrans som bor där inne. Mysigt, men också lite påfrestande.
Och medan dagar jag inte kan hålla reda på går grubblar och funderar jag en hel del. På hur livet med den där lilla ska bli. På hur jag ska klara av en förlossning. Om det blir som alla säger, att vi aldrig kommer att få sova. På hur min och hjärtats relation kommer att påverkas. Om jag blir en bra mamma. Om vi kommer att klara det ekonomiskt. Hur vi ska få plats i vår lilla tvåa och om vi egentligen har råd med en större lägenhet.
Och så kollar vi på vagnar. Googlar och läser test och jämför och står i barnvagnsbutiken och oohar och aahar när alla finesser visas men går därifrån lika okloka som innan.
I helgen är hjärtat i Åre och jag har fyra dagar att slå ihjäl på egen hand, och jag har ingen aning om vem som ska trösta det här knyttet. Efter sex veckors konstant jobb är jag svältfödd på socialt umgänge, men vem vill hänga med det här preggot liksom.
Det slutar väl med att jag sitter här ensam hela helgen och trycker i mig onyttigheter och klappar på magen och blir tjock.
Det är väl också ett liv, antar jag.
Nu är jag lite ledig och gör mest ingenting. Blandar ihop dagar och veckor. Läser i böcker om förlossningar och smärtlindring och amning och försöker fatta att den där saken i magen planerar att komma ut om "bara" 15 veckor.
Om Pyret började blygsamt med att inte ge sig till känna förutom de där veckorna med förlamande illamående så tar hen igen det nu. Magen växer så det knakar och det är ett jävla liv där inne. Det bökas och sparkas och sprattlas och bonkas. Jag får inte en lugn stund på kvällarna för den där sprattelbarbro eller bökfrans som bor där inne. Mysigt, men också lite påfrestande.
Och medan dagar jag inte kan hålla reda på går grubblar och funderar jag en hel del. På hur livet med den där lilla ska bli. På hur jag ska klara av en förlossning. Om det blir som alla säger, att vi aldrig kommer att få sova. På hur min och hjärtats relation kommer att påverkas. Om jag blir en bra mamma. Om vi kommer att klara det ekonomiskt. Hur vi ska få plats i vår lilla tvåa och om vi egentligen har råd med en större lägenhet.
Och så kollar vi på vagnar. Googlar och läser test och jämför och står i barnvagnsbutiken och oohar och aahar när alla finesser visas men går därifrån lika okloka som innan.
I helgen är hjärtat i Åre och jag har fyra dagar att slå ihjäl på egen hand, och jag har ingen aning om vem som ska trösta det här knyttet. Efter sex veckors konstant jobb är jag svältfödd på socialt umgänge, men vem vill hänga med det här preggot liksom.
Det slutar väl med att jag sitter här ensam hela helgen och trycker i mig onyttigheter och klappar på magen och blir tjock.
Det är väl också ett liv, antar jag.
Kommentarer
Trackback
