Aldrig ensam
Jag har tänkt på det här med ensamhet. Att det finns så många människor som är helt ensamma.
Man ser dem ofta på stan, i tunnelbanan eller på Ica.
De som inte verkar ha en endaste person i världen att vända sig till.
Jag menar alltså inte de som är ofrivilligt singlar, men har en massa vänner runt omkring sig. Eller familj.
Jag menar de som är helt helt ensamma. De kanske har några vuxna barn, men de hör sällan av sig. Någon granne som de pratar med kort i trapphuset, men ingen som verkligen bryr sig.
Det är så ledsamt, sådant.
Och jag är så tacksam för att jag har Hjärtat. Min älskling, som finns där för mig, varje dag. Och i magen ligger Pyret och väntar på att göra oss sällskap, och jag vet att jag inte kommer att behövara vara ensam på bra många år, vare sig jag vill eller inte.
Och jag har en så fin familj, och fina vänner, som jag vet finns där för mig. De är bara ett telefonsamtal bort.
Och jag hoppas att det kommer att fortsätta vara så. Att de inte försvinner från mig. Att Pyret inte blir ett vuxet barn som inte bryr sig. Att Hjärtat inte får nog en dag och sticker sin kos. Att mina vänner är kvar. Att min familj inte bryter kontakten.
Att jag slipper bli en av de som vaknar ensamma, går och lägger sig ensamma, tillbringar all sin tid ensamma.
Om jag inte hade det som betyder mest av allt i mitt liv, då vet jag nämligen inte vad jag skulle göra.
Kommentarer
Jonas
Om det hade funnits en gillaknapp, hade jag tryckt.
Trackback
