Så mycket kärlek
Det är en vecka kvar till hans ettårsdag. Den ljuvliga lilla pojken med de stora blå ögonen och det tunna ljusblonda håret med en tydlig virvel i bakhuvudet. Det lilla livet som ger mig så mycket glädje varje dag, men också huvudvärk och tandagnissel.
Som oftare och oftare sover 10 timmar i sträck utan ett pip. Som vaknar klockan fem på morgonen och vill upp ur sängen. Som har börjat uppskatta mys och kramar hårt runt min hals och borrar in sitt huvud i håret och lägger sina gosedjur mot sin kind.
Den nyfikna och charmiga pojken som flirtar med allt och alla och lockar fram leende hos vem han än möter. Som med sin vakna blick letar upp någon att charma sig in hos, bländar av ett leende och visar sitt soligaste humör och får alla att falla som furor. Som när han är själv med mamma och pappa får vredesutbrott utan dess like och skriker och gormar argt.
Som redan har tagit 3-4 steg mellan oss och kan stå 30 sekunder utan stöd om han inte tänker på det. Som klättrar upp i soffan själv, börjar dansa direkt när han hör musik och skrattar så han tjuter när vi hittar på olika hyss. Som vi nu kan skratta tillsammans med, åt samma saker. Som just nu sover tungt i sin säng (jinxar säkert detta nu och han vaknar upp inom kort) och jag vill bara gå in och äta upp honom.
Som åt upp varenda smula korv stroganoff och ris till middag, älskar oliver och lätt kan klämma två soft tacos med carnitas från Taco Bar till lunch.
Som avgudar sin pappa och sin mormor och morfar. Som driver sin mamma till vansinne med sin envishet och viljestyrka, men som samtidigt får hennes hjärta att svämma över av kärlek.
Det är en vecka kvar till hans ettårsdag och det är ofattbart att det bara är ett år sedan jag för första gången fick hålla honom i min famn. Vad visste vi då om året som skulle komma, om vad det var för liten person som hade kommit till oss? Vad visste vi om tårarna och skratten? Om oron och skuldkänslorna och känslan av otillräcklighet och nojjorna om man är en tillräckligt bra förälder.
Det verkar som om vi klarat det, det första tuffa året. Tufft med versaler. Men också, till största delen och med ännu större bokstäver, underbart.
Att kärleken till sina barn är det största som finns, och att dela det med den andra personen som är en del av barnet gör kärleken ännu större - det förstår jag nu. Och det är något som jag aldrig vill vara utan.
Kommentarer
Trackback
