Ode to my familj
Föräldrar alltså. Så fint. Mina i synnerhet. Allt de har gjort för mig. Och fortsätter att göra. Så osjälviska. Sätter aldrig sig själva i första rummet.
När jag var typ 8 och såld på My Little Pony och önskade mig ett stort stall letade de upp en annons i gula tidningen, tog bilen till Vällingby (13 mil) och köpte stallet.
Alla gånger de har hämtat på diskon, vid busshållsplatsen, efter krogen.
Hur min mamma förbjöd mig att åka på klassresa till Spanien i nian så att hela klassen i stället tvingades åka till Göteborg. Nej just det, den grejen står ju på minuslistan (men jag hade säkert bara blivit rånad, bränd i solen och blivit ilurad någon våldtäktsdrog om vi hade åkt).
Hur de far kors och tvärs genom Sverige för att ta hand om skräniga barnbarn.
Och nu, hur de har min sömnstrulande son i sitt sovrum för att jag ska få sova. Och han också förhoppningsvis. (Hoppas bara att han inte är lika känslig mot pappas snarkningar som jag är).
Hur de gick upp med honom i morse och lät mig sova till 10.30 som en annan tonåring.
Hur ska man någonsin kunna återgälda sådant totalt osjälviskt beteende? De där virkade grytlapparna man gav som julklapp i femman känns lite avverkade nu.
Kommentarer
Pernilla
Du beskriver Tacksamhet som förälder men oxå en otillräcklighet som barn. Det är en känsla vi bär med oss när vi blir beroende..kanske är det så..kanske inte..
Du får sova och hämta kraft och dina föräldrar får umgås med en del av dig, deras lyckopiller, de tänker inte på grytlappar eller teckningar. De är föräldrar till dig även om du nu är förälder till ditt barn. De vill vara närvarande känna sig behövda och umgås med er. Deras belöning är att se dig pigg och få möjlighet att hjälpa til och mysa med sitt goa barnbarn. En dag kommer Elliots grytlappar vara guldvärda och ni kommer alltid vilja ställa upp ♡ kram
Trackback
