2010 - facit
Den fjärde januari 2010 skrev jag så här i bloggen:
2010. Vem såg den komma liksom?
Eller ja, det gjorde man väl, men ni fattar. Det känns ju helt sjukt. Eller som Johan sa i bilen på väg hem från Söderhamn i lördags: "2010 - och vi kan fortfarande inte flyga själva."
2000 firade jag in milleniumet i Berlin. Känns inte riktigt som igår, men nästan. Var tog de här tio åren vägen?
På tal om det, det kommer en liten sådärn krönika snart, trots att jag sa att jag inte skulle göra någon. Men så insåg jag att man kanske borde summera 00-talet ändå. Låtsas ha levt livet. Varit sådär lyckad och happy och hela kittet liksom.
Här, här, här, här, här, här, här, här, här och här kan man läsa min summering av "the naughties".
Och så skriver vi 2011, och vi kan fortfarande inte flyga själva.
Men hur blev då 2010? De tankar och drömmar jag hade när vi festade in nyåret i snöstormen i Söderhamn för över ett år sen, vad blev det av dem? Slog drömmarna in? Blev det som jag hade tänkt mig?
Både ja och nej. Vissa drömmar slog in. Andra stötte på patrull. En stor dröm är fortfarande ouppfylld.
2010 var året som fylldes med resor. Personliga resor. Inre resor. Drömresor. Helvetesresor.
Flytt till London och jobb som korre blev en personlig resa. Men också en drömresa. Drömtjänst.
Drömresa till USA med roadtrip i en månad.
Helvetesresor med Eurostar till Paris.
2010 var året som fylldes med kärlek. Nya kärlekar och gamla kärlekar.
London var staden som blev min och det är en ny och alldeles underbar kärlek.
2010 var året som fylldes med saknad.
Saknad över de som blev kvar i Stockholm och Sverige när jag drog till England. Och jag saknade Stockholm.
Och det fanns en stor avsaknad av sömn, mest hela tiden.
2010 var året för nya utmaningar.
Inte bara korretjänsten, men även att vara biträdande nöjeschef var en utmaning. En stundtals ganska tuff, men lärorik sådan.
Började jag träna mer? Knappast. Tog jag tag i den där dåliga självkänslan? Nej. Hade jag för mycket dåligt samvete, allt för ofta, över att jag inte räckte till eller hade för dålig karaktär? Ja. Lider jag fortfarande av duktig flicka-syndromet? Ja.
Allt som vanligt, med andra ord.
Nu är man ju såklart jäkligt nyfiken på vad jag kommer att skriva om ett år. Hur jag kommer att summera 2011.
Bara den som lever får se.
2010. Vem såg den komma liksom?
Eller ja, det gjorde man väl, men ni fattar. Det känns ju helt sjukt. Eller som Johan sa i bilen på väg hem från Söderhamn i lördags: "2010 - och vi kan fortfarande inte flyga själva."
2000 firade jag in milleniumet i Berlin. Känns inte riktigt som igår, men nästan. Var tog de här tio åren vägen?
På tal om det, det kommer en liten sådärn krönika snart, trots att jag sa att jag inte skulle göra någon. Men så insåg jag att man kanske borde summera 00-talet ändå. Låtsas ha levt livet. Varit sådär lyckad och happy och hela kittet liksom.
Här, här, här, här, här, här, här, här, här och här kan man läsa min summering av "the naughties".
Och så skriver vi 2011, och vi kan fortfarande inte flyga själva.
Men hur blev då 2010? De tankar och drömmar jag hade när vi festade in nyåret i snöstormen i Söderhamn för över ett år sen, vad blev det av dem? Slog drömmarna in? Blev det som jag hade tänkt mig?
Både ja och nej. Vissa drömmar slog in. Andra stötte på patrull. En stor dröm är fortfarande ouppfylld.
2010 var året som fylldes med resor. Personliga resor. Inre resor. Drömresor. Helvetesresor.
Flytt till London och jobb som korre blev en personlig resa. Men också en drömresa. Drömtjänst.
Drömresa till USA med roadtrip i en månad.
Helvetesresor med Eurostar till Paris.
2010 var året som fylldes med kärlek. Nya kärlekar och gamla kärlekar.
London var staden som blev min och det är en ny och alldeles underbar kärlek.
2010 var året som fylldes med saknad.
Saknad över de som blev kvar i Stockholm och Sverige när jag drog till England. Och jag saknade Stockholm.
Och det fanns en stor avsaknad av sömn, mest hela tiden.
2010 var året för nya utmaningar.
Inte bara korretjänsten, men även att vara biträdande nöjeschef var en utmaning. En stundtals ganska tuff, men lärorik sådan.
Började jag träna mer? Knappast. Tog jag tag i den där dåliga självkänslan? Nej. Hade jag för mycket dåligt samvete, allt för ofta, över att jag inte räckte till eller hade för dålig karaktär? Ja. Lider jag fortfarande av duktig flicka-syndromet? Ja.
Allt som vanligt, med andra ord.
Nu är man ju såklart jäkligt nyfiken på vad jag kommer att skriva om ett år. Hur jag kommer att summera 2011.
Bara den som lever får se.
Kommentarer
Trackback
