Konstiga drömmar
I en av mina favoritlåtar med Lars Winnerbäck, "Timglas", sjunger han:
Och jag drömmer så konstigt igen. Anna håll mig hårt.
För jag skakar av all denna meningslöshet, jag förstår bara det som är vårt.
Nu höll det ju inte mellan Lasse och Anna. Men den är så fin. Och framförallt är det här med drömmarna väldigt talande för mig just nu.
Jag drömmer så konstigt. Igen.
I natt drömde jag så konstigt och vaknade och drömde igen. Hatar när det är så. För när man vaknar vet man inte vad som är dröm och verklighet.
Så i verkligheten eller drömmen - jag vet ju inte vilket - gjorde jag upp olika strategier på hur jag skulle agera baserat på det jag drömde.
Jag kan inte gå in på vad drömmen handlade om men det var väldigt verklighetsbaserat och jag vaknade förvirrad med en konstig känsla.
Sedan, när jag väl insåg att det bara var en dröm så kommer vi till nästa del i låten.
Jag ville bli omhållen hårt, och dela med mig av min dröm. Som när man var liten och berättade om en mardröm och fick en puss och sen var allt bra. "Det var bara en dröm, det är ingen fara".
Men nu fanns han inte där för att hålla om mig, och ögonblicket försvann.
Och det är inget jag kan berätta om i efterhand heller. Dels för att jag inte kan återge eller förklara känslan korrekt. Dels för att det jag drömde var så verkligt att det faktiskt kan hända och det vill man ju inte prata om. För han kan liksom inte säga "det var bara en dröm" och verkligen mena det. Eftersom vi båda vet att det även kan bli verklighet.
Aja. I natt var det i alla fall bara en dröm och det är jag glad för. Och så hoppas vi att det är det även nästa gång. Och att han den gången finns där, för att hålla mig hårt.
Kommentarer
Trackback
