Jag är helt övertygad om att det är måndag i dag. Att det är tisdag i morgon.
Men det är det ju inte.
Det är onsdag, har jag insett. Vilket betyder att det är helg fortare än jag trodde.
Inte för att det spelar någon roll för mig, som ju jobbar varje dag, oavsett om det är helg eller inte.
Det är mest förvirrande, på något sätt. Och konstigt att jag tror att det är en dag senare än det egentligen är, när jag varje kväll läser morgondagens tidningar. Mysko, det där.

Ja, men då tar vi nya tag då.
I dag är en annan dag.

London börjar bli kallt. I dag är det "bara" 16 grader.
Det har varit grått utanför mitt fönster hela dagen.
Jag känner mig grå inombords.
Jag känner mig seg, utan energi. Jag saknar den jag älskar.
Lägenheten är stor och tom. Det finns ingen där vid min sida när jag lägger mig, och inte heller när jag vaknar.
Nej, ni har uppfattat det rätt, jag har ingen toppendag i dag.

Hörrni, ska vi inte ta och se till att det blir ett omval nu då.
För första gången i svensk historia. Som värsta u-landet.

Faktum är att hanteringen av rösterna har känts mer och mer som om det skulle vara i något sydamerikanskt korrumperat land där det utlyses nyval på nyval eftersom det inte har gått schysst till.
Röster har glömts bort. Röster har fått räknas om. Och nu skriver expressen.se att kuvert med utomlandsröster har hittats på Sala tågstation.
Det skiljer så lite för att alliansen ska få egen majoritet och SD:s vågmästarroll ska försvinna. Kan vi inte bara fixa ett omval. Så att det kan bli ett slut på den här konstiga mardrömmen.

...är jag närmare besatt av tanken på att klippa lugg igen.
Jag tycker nog ändå att jag är, (som någon annan sa) the bomb i lugg.
Nu när min besatthet för de dära skorna har gått över måste jag ju lägga min energi på något annat liksom.
För jo, jag har nog varit inne i varje skoaffär i London. Eller okej då, varje skoaffär på Oxford Street, Regents street och Kensington High Street, och inte finns det jag söker någonstans. Alltså har jag, nästan, givit upp tanken på den perfekta skon. Och ägnar mig i stället åt att tänka på lugg. Och titta på bilder på lugg. Mig i lugg.
Jo, det får nog bli en lugg för mig. I helgen kanske jag skrider till verket. Så får det nog bli.






Ja men kolla bara så snyggt. Det måste bli lugg. Måste.

Det svänger fort här i Londres.
I går var det sol och 25 grader.
I dag regnar det katter och hundar.
Vilket faktiskt passar mig perfekt eftersom jag har jättemycket att göra.
Regnsmatter mot rutan, en kopp the och tangenterna som knattrar i kapp med regnet.
Fint så.

I dag har jag svassat runt så här.
Sol och 25 grader tillåter liksom bara ben. Sjukt skönt.



Västen behövde jag inte ens använda.

Och så kom äntligen Hjärtat till London. 10 långa dagars väntan var över.
Och vilken mysig helg det blev.




Vi myste runt i Notting Hill, Kenstington och Earls Court, åt lyxhamburgarlunch med världens godaste oreoshake (heaven!) och beställde hem thaimat från superbraiga Monkey and Me och tände ljus och delade en flaska rött och kollade på film.




Solen sken på Picadilly Circus och över Soho där vi hängde hela lördagen. Smarrig sushivinlunch, öl på uteservering och mycket hålla handen. Sen taxifärd till andra sidan stan och indisk middag på Brick lane.





Hjärtat tyckte att det var kallt i lägenheten. Det är det.



Helgen avslutades med Sunday Roast på The Warrington, en av Gordon Ramsays pubar som ligger bara 5 minuter från mig.



Mmm, rostbiff med yorkshirepudding, rostad potatis, grönsaker och sås.

Nu är det tyvärr tre hela veckor tills Hjärtat kommer igen och jag kommer att dö en smula för varje dag som går utan honom. Den här grejen med att vara ifrån varandra var jobbigare än jag trodde. Mycket jobbigare.

Läser hos konkurrenten att Noomi och Ola Rapace ska skilja sig.
Inte helt chockerande egentligen kanske, trots att de för bara någon vecka sedan "inte kunde sluta på varandra" i Venedig.
Det som i stället gör mig, knappast chockad, men förundrad - väldigt förundrad - är det faktum att det är fem bylines under artikeln. Alltså, på icke tidningsspråk är det fem personer som har bidragit till artikeln.
Fem personer, det är mycket det. Jag skulle inte ens köpa fem personer om det var jätte, jätte, jättemånga personer som var citerade i texten.
I den här texten är det inga nya citat. Det är gamla citat från en presskonferens/intervjutillfälle i Venedig. Det vet jag att en av personerna har gjort. Men det är ju gamla citat.
Sen är det en person som har pratat med Noomi som inte vill kommentera, får man anta. Och så eventuellt en tredje som inte har fått tag i Ola Rapace. Which makes it three.
Vad har då de andra två gjort, undrar v a o. Varit moraliskt stöd? Suttit bredvid och hållt handen? Ingen vet. Men det ser otroligt larvigt ut.

Sju timmar tills världens finaste man landar i lägenheten!
Solen skiner, det är runt 16 grader.
Jag har två lediga dagar att se fram mot. Prognosen säger sol och 14 grader fredag och lördag.
Pepp!

Kikade lite snabbt i några affärer på väg hem från en junket som jag gjorde i dag.
Kan inte släppa tankarna på den perfekta skon. Hittade ingen som var som den jag tänker mig.
Antingen hade de inga kilklackar, eller så var de inte i läder utan mocka, eller så var de bara fel.
Jag får fortsätta leta. Hittade några på asos som var bra, men inte perfekta.



Skitsnygg, men har inte kilklack. Annars precis så som jag har tänkt mig.





Också snygg, men lite för låg och inte i skinn.




Söt, men inte heller riktigt vad jag är ute efter.

Suck. Att det ska vara så svårt.

Jag har en bild i mitt huvud av hur jag vill att mina höstskor ska se ut.
Det ska vara kilklack, gärna i rågummi, skon ska vara i mocka eller skinn och ha något inslag av fårskinn eller liknande.
Gärna med en kant som man viker ner så att fårskinnet syns.

Hmm, det borde väl inte vara så svårt? Speciellt inte här i London där utbudet är så stort.
Jag ska spana så fort jag får lite tid över.

Men nu väntar sängen. Klockan är kvart i tre på natten och jag ska gå upp vid åtta.
Hjälp!

Nej, det blev ingen fest för fru Farsjo.
Vad är väl en fest på något inneställe tillsammans med Will Ferrell, när man kan dricka te och läsa morgondagens blaskor hemma i lägenheten?

Men filmen såg jag, och den var faktiskt bättre än jag trodde. Lite larvig action, men briljanta skämt.
Men så är det ju också Will Ferrell och Adam McKay som har skrivit manus.
Seriöst, har du aldrig sett The Landlord är den ett måste. Det är Adam McKays dotter som är Pearl.

Okej, jag ska vara helt ärlig här nu.
Jag har aldrig i mitt liv skrivit en sporttext.
Eller varit på en Premier League-match. Eller en allsvensk heller för den delen. Varken privat eller i tjänsten.

Därför skäms jag inte för att säga att jag är pretty darn proud över mig själv i dag.
Jag var på fotbollsmatch, på Emirates stadium, jag jagade citat, fick inga citat, gav inte upp, fick citat, skrev text, läste tio sportsidor på natten när tidningarna kom (vilket jag iofs gör varje natt men här visste jag att det fanns saker jag ville ha) och skrev mer text. Allt med guidning och support från sportredaktionen hemma såklart, men ändå.
Inte så illa pinkat.
Jag tycker att alla ska gå och köpa Expressen i dag och läsa min sportdebut. Andrauppslaget. Rooney och Elmander. Hepp!

Jag var ju faktiskt riktigt nöjd när jag hade lyckats få stopp både på flödet och ringt hit en rörmokare.
Men sen så knackade det på dörren. Det var grannen under. Som undrade varför det droppade från hans badrumstak.
Med sig hade han Eduardo, som inte lyckats koppla att det var mig hade hade pratat med.
Sen ringde någon kvinna som hette Connie som sa att hon var housemanager. Visste inte ens att det fanns någon sån.
Men grannen hade ringt henne och hon ville kolla att allt var okej.

Sen, ringde det från tidningen. Då hade en man som hette Steve ringt, och ville att jag skulle ringa honom.
Tydligen är den här Steve någon som hjälper till när saker strular. Det visste jag så klart inte.
Så vi pratade lite Steve och jag, och han var bekymrad över att jag hade ringt in någon annan klåpar-rörmokare som jag inte hade koll på. Det funkar tydligen så i det här landet. Mycket klåpare.
Så vi bestämde att jag skulle avboka den första klåparen och så skulle Steve skicka någon som gör jobbet ordentligt.
Jag har fortfarande inte listat ut vad Steve är för figur och vad han har för funktion, men det får jag kanske reda på förr eller senare.

Nog för att jag var inställd på att hela den här London-grejen skulle bli en prövning.
Men så här? Kom igen, vad har jag gjort för att förtjäna sådan dålig kharma?
Dagens drama kvalar helt klart in som en av årets jobbigaste grejer.
Varför kan inte såna här saker hända hemma, där man vet hur allt funkar?

Så här: Jag sitter i vardagsrummet och jobbar. Hör ett litet knäpp från någonstans i lägenheten. Sedan ett lätt droppande. Går och tittar men ser ingenting.
Sedan, ytterligare ett knäpp. Den här gången högre. Och sen ett rejält plask.
Och nu är det ingen tvekan om vad som har hänt. Cisternen till toaletten har spruckit! Bara så där.
Vattnet forsar ut på badrumsgolvet, som som tur är inte har heltäckningsmatta. Panik!
Jag springer och hämtar handdukar som jag lägger ut för att hindra att vattnet tar sig ut på heltäckningsmattan i hallen.
Får panik. Första tanken är att ringa pappa. Men det kan jag inte göra. Hallå jag är 32 och vuxen.
Så, jag ringer Hjärtat. Som kommer med råd och tröstar.

Letar efter numret till vaktmästaren i huset. Hittar en lapp där det står att han är på semester. Ett nummer till hans vikarie. Ringer flera gånger utan svar. Ringer till huvudkontoret för firman som tillhandahåller vaktmästarna.
Får numret till en rörmokarfirma. Som inte har någon tid att hjälpa mig i dag, alls.
Ringer igen till Eduardo, som vaktmästarvikarien heter. Efter femte försöket - svar.

Under tiden som detta händer fortsätter vattnet att forsa vill jag bara påminna om.
Eduardo säger att jag måste ringa en rörmokare. Wow, smart svar, det hade jag inte listat ut själv.
Jag frågar om han har numret till någon rörmokare. Han säger att han bara har det till firman som inte har tid.
Men att jag kan kolla i gula sidorna.
Nu är inte England som Sverige. Telefonnummer är inte lika lätta att få tag på.
Men jag hittar numret till en firma, som ska skicka ut någon i eftermiddag. Men de vet inte när.

Okej, rörmokare iallafall någotsånär på väg. Men vattnet forsar fortfarande.
Jag kommer på att om jag spolar så töms cisternen på vatten och det slutar forsa. I fem sekunder.
Så jag spolar, tömmer vattenskålen som jag ställt för att fånga upp vatten, vrider ur handdukar, lägger dit dem igen.
Det finns ingen ventil som man kan stänga av vattnet med utanpå vattenledningen.

Men, som den Tessguyver man är, så kommer jag på att det måste ju finnas någon ventil inne i själva cisternen.
Nej, jag är inte rörmokare och nej jag har aldrig behövt göra sånt här hemma. Hade jag haft koll hade jag säkert löst problemet snabbare. Men det hade jag inte. Det viktiga är dock att jag löste problemet. Hade jag varit Macguyver hade jag säkert lagat toaletten själv. Men det är jag inte, bara nästan.

För jag hittade själva grejen som leder till vattenledningen. Och insåg att om man håller upp den (den gick inte att skruva av) så avbryts vattentillförseln till cisternen. Dock kan jag ju inte sitta och hålla upp den hela dagen.
Men, jag hittar en förpackning med tandborstar som någon av de tidigare korrarna lämnat uppe på badrumsskåpet.
Lyckas kila fast den under den här grejen och sätta fast den på kanten till cisternen. Och, vattnet slutar forsa.
Problemet är löst för tillfället.

Nu är jag helt matt av dramat och hoppas bara att rörmokaren kommer snart och att han kan fixa det enkelt. Vore jobbigt att vara utan toalett liksom.

Jag hade storslagna planer för dagen. Jobba undan och sen försöka komma ut och ta en promenad längs kanalen som ligger precis bortanför huset. Kanske promenera bort till Regents Park. Laga en god middag som jag äter före klockan 22 för en gångs skull. Kanske packa upp mina väskor.
Men nej. Mina planer sprack, som man skulle sagt i Göteborg.
Bra start på helgen liksom.

Sjukaste grejen hände i dag.
Jag hade varit och träffat söta Tobbe för fika och lite Londonsnack och hade precis kommut upp från tunnelbanan hos mig. Då säger en förbipasserande man: Wow, jag älskar dina skor!
Nu är det inte första gången leoskorna får komplimanger, det hände i USA också. Men då var det av kvinnor.
Nu var det alltså den här mannen, i 50-årsåldern, nästan skallig, med typiskt brittiskt dåliga tänder och kulmage.
Som inte kunde sluta kolla på mina skor, och berömma dem. När jag precis ska gå frågar han om han får ta en bild av mina skor. Jag blir så förvånad att jag hör mig själv säga "ja visst".
Så där står vi, och han ber mig stå med fötterna i olika poser medan han knäpper loss och kommer med små kommentarer som "wow" och "fantastic". Och jag blev liksom inte förvånad när han säger: I love womens shoes", med emfas på "love". Fetish, någon?
När han är nöjd efter ett antal poser (jo, jag ville gå, men mannen var uppenbart inte riktigt frisk och såna ska man aldrig reta upp eller stöta sig med) frågade han om jag hade någon mailadress så att han kunde maila bilderna.
Men där fick jag sätta ner leofoten och säga stopp. Herregud, vem vet vad han då hade bett om? Bilder på fler skor? Att få komma och lukta på mina skor? Nej, någon måtta får det vara.
Och vad han kommer att göra med bilderna, det vill jag inte ens tänka på.

Det började så bra.
Jag hade sovit ganska bra och kände mig förväntansfull inför hela den här Londongrejen.
Texten jag skrev flöt på bra och jag var nöjd med vad jag åstadkom.
Things were going great.

Men sen hände nåt. Internet strulade - hela tiden. Datorn kraschade. Jag fick skriva om texten sent och omständigt. Sen när jag skulle sätta på tv:n för att det var en viktig grej jag behövde kolla så fick jag ingen signal från digitalboxen.
Allt det här ledde till att jag inte åt någon middag. Nu vid, tvåtiden på natten, blev min middag två mackor och en kopp te.
Jag saknar hemma. Jag vill inte gå och lägga mig trots att jag är trött, eftersom jag är så mörkrädd.
Och jag känner mig jättetöntig som känner så. Grow up liksom.

Jaja, det känns nog bättre efter en natts sömn. Om jag vågar gå och lägga mig. Om inte kan jag ju alltid utforska alla tv-kanaler jag har. Damn, det är inte lite. Jag har säkert tio musikkanaler upptäckte jag nyss.
Med så bra tv-utbud gör det kanske inget att jag inte tog ett stef utanför lägenheten i dag.

Sjukt konstigt att sitta i "min" lägenhet i London.
I det som ska vara mitt hem nu ett tag.

Jag har flyttat många gånger förut. Bosatt mig på nya platser där jag inte känt en själ. Flyttat in i lägenheter och rum där det har varit nya ljud på natten, nya dofter, nytt allt. Nya områden som man har lärt känna. Nya utmaningar att ta tag i.
Flytten till Norge efter gymnasiet, 200 mil hemifrån men bara 100 mil från nordpolen. 19 år gammal i Nordnorge, för att ta hand om två små barn.
Flytten till Gävle för att bestiga oöverstigliga studieberg 1,5 år senare. Till en helt ny stad, där jag inte kände någon. Inte var någon. Långt bort från trygghet.
Sen igen, tre och ett halvt år senare, upp till Umeå för drömutbildningen som jag aldrig trodde att jag skulle klara av. Nya människor, nya ställen att upptäcka.

Trots att jag har flyttat mycket och bott i många olika städer känns den här flytten mer. Kanske är det för att jag inte har varit så rotad förut. Kanske har jag slagit ner mina bopålar djupare nu. Jag har en lägenhet som jag äger och trivs i. Jag har ett jobb som jag tycker om att gå till med kollegor som jag tycker om att träffa. En underbar kärlek vid min sida varje natt och en lurvig katt som värmer mina kalla händer.
Nu sitter jag är i en okänd lägenhet som inte känns som min men som jag ska bo i. Med nya spännande - men utmanande och till viss del skrämmande - arbetsuppgifter, långt från mina kollegor. Långt borta från min kärlek som ger mig trygghet. Med många långa dagar tills jag återigen får borra ner näsan i kattens mjuka päls.
Då är det kanske inte så konstigt att det känns lite ensamt så här på nattkröken? När man helst av allt bara vill vara nära allt det där välkända. Inte de här konstiga ljuden och lukterna.

Och den första bröllopsdagen firades alltså med sexrätters middag på Regissörsvillan med sjukt god mat och helt fantastiska viner. Före maten överraskades Hjärtat med bröllopsdagspresent i form av nya halsband, eftersom de jag beställde till bröllopet inte var så bra.
Nu hänger en varsin amullet runt halsen, med våra namn och vigseldatum. Närmast hjärtat.
Lyckliga och mätta gick vi sen de få stegen hem, korkade upp en flaska bubbel och turades om att dj:a kärlekslåtar för varandra. En perfekt bröllopsdag helt enkelt. Med en perfekt man. Som är min. Och världens bästa.

Svensk kräfta, kräftsoppa & Västerbottenspaj 
Life from stone, Sauvignon Blanc, Springfield Estate, Robertson Valley,  Sydafrika 2008

 

Tjäderbröstrulle med skogssvamp & lingonsorbet
Saint Clair, Doctors Creek Pinot Noir, Pioneer Block 14, Marborough, New Zeeland 2006

 

Pocherad slätvarsfilé med primörer i vitvinsbuljong, citroncrême 
Fairhead - Chenin blanc, Viogner, Grenache blanc - Joostenberg, Paarl, Sydafrika 2007

 

Tournedos av kalvfilé (Västgöta) med parmesanpotatissoufflé, äpple/lök/vinbär & kantarellsky
Campo Reale, Ripasso, Valpolicella Classico Superiore, Italien 2006

 

Ett urval av våra ostar med körsbärsmarmelad  
Cape Tawny Port, Calitzdorp, Sydafrika

 

Gotländsk saffranspannkaka med Tahitivaniljmousse & krusbär   
Noblesse de Temps, Domaine Cauhapé, Jurancon, Frankrike 2006

 

Det här ovan är vad jag ska äta - och dricka i kväll. Mums säger jag bara.

Återkommer med recension så klart men jag kan redan på förhand utlova att jag kommer att bli nöjd. Regissörsvillan brukar liksom se till att det blir så.

Fredag. Fortfarande inte packat någonting. Är det mitt undermedvetna som gör att jag drar på det? Onödigt och dumt eftersom jag inte vill stresspacka i helgen.
Men ändå så typiskt mig.
Stressar över så mycket annat ändå. Hur jag ska hinna allt. Hur det ska bli i London.
Över en grej som jag har beställt som ännu inte har dykt upp. Över att posten kommer att komma så sent i dag att det blir för sent.
Nej, nu är det jag som gör ett ryck och börjar packa. Så här kan vi inte ha det.

"Va, har det verkligen gått ett år!?!".
Vanligaste kommentaren de här dagarna.
För jo, det har gått ett helt år (på söndag) sen vi sa I do. Sen vigselförrättaren sa fel namn och kallade Hjärtat för Peter. Sen den där hejdundrande festen då vi körde tåget runt huset till tonerna av "You can call me Al". Sen vi blev herr och fru.
Vilket fantastiskt år ändå. Om det är så här att vara gift hoppas jag att det blir många år till.
Och slår till med ett hejdundrande firande av bröllopsdag i helgen. Sexrätters på underbara Regissörsvillan, söndagsbrunch, bröllopsdagsvin och kanske en och en annan överraskning (men säg inte det till Hjärtat).
Fabulous!



So happy together.