Sånt jävla slöseri

I förrgår var jag och Hjärtat så arga och provecerade så att vi kokade.
Lyssnade på ett program i P3 som heter Verkligheten på sista biten hem från Oxelösund till Stockholm.
Programmet skulle handla om att 400 000 svenskar åker till Thailand varje år (gud vad det är en uppgift som tragglas just nu, överallt) och varför.
I tre program hade de skildrat svenskarnas kärlek till Thailand och alla tre sändes i går.
Åh herrejävlar vilken smörja!
Det var inte på något sätt nyanserat, utan spädde enbart på de fördomar som finns.
Program ett handlade om något jäkla härke som tillbringade en natt i Bangkok och menade att åka tuktuk genom natten och att ta en wiskey på Siroccos var "livet".
Program två handlade om en svensk golfkoloni i Hua Hin.
Program tre handlade om sexköpare i Pattaya.

Vad hände med alla de typ 380 000 som åker till Phuket, Koh Lanta och Koh Chang? De barnfamiljer som tillbringar månader där?
Redaktionen på Verkligheten har haft en förutfattad mening och bara gått på den linjen, vilket är så beklämmande att jag inte vet var jag ska ta vägen.
Sådant totalt slöseri med tid, pengar och det journalistiska uppdraget.

Hjärtat och jag satt i bilen och bara spydde total galla över det usla programmet och den usla reportern.
Och nu fick jag spy lite mer galla här. Bra så. Nu glömmer vi det här. Vänder blad och går vidare, som vårt kungliga överhuvud skulle ha sagt.

Som en ballong

Det värsta med allt svullande på julen?
Nej, det är inte att man blir tjock och fet.
Det är att man har töjt ut magsäcken något så överjävligt att man sedan efter jul är konstant hungrig.
Stor som en ballong är magsäcken, och nu måste den späkas. Vänjas vid ett mindre matintag. Och det är så plågsamt jobbigt det där. Man vill ju bara fortsätta svulla liksom.

Stängt för underhåll

Verksamheten ligger tillfälligt nere.
Influensa och 40 graders feber för liksom sånt med sig.

Men jag känner att jag är på bättringsvägen. Vädrar ny luft under vingarna.
Snart så. Snart är jag tillbaka med ny kraft. Lovar.

Dagens fråga

Vad är mest trovärdigt, icke namngiven "väninnan" som säger något om en person, eller personen i fråga som själv pratar?

Kryptisk fråga jag vet. Men jag orkar inte gå in på orsakerna till min irritation nu. Vill inte låta ett så billigt trick ta en massa energi.

Hett villebråd

I know, I know. Jag har fortfarande inte berättat den långa versionen av den 2 december.
Men det är inte därför jag skriver nu.
Nej, för i dag var man tjejen hela dan om man var svensk journalist. Vilket jag ju är.

Platsen: domstol i London. Begivenheten: domstolsförhandlingarna för Julian Assange.
Efter att ha stått där utanför sedan sju på morgonen (jag var först! Före Sky och BBC.) i fem minusgrader var det ganska uppiggande att få alla andra journalisters uppmärksamhet.
Alla ville fråga och intervjua. Jag gjorde tv-intervjuer med kanadensisk och japansk tv. Pratade med journalister från Kroatien, Kanada, Australien och UK. Och nobbade Al-Jazeera när de ville ha en tv-kommentar (för att jag inte hann).

Sedan domstolsförhandling, galen trängsel för advokatkommentar, livetv för webben och så hem för att skriva.
Pust.

Nu tidningarna. Sen sova!

2 december 2010

Gårdagen går till historien som dagen då jag
*tvingades vänta i massa timmar för ingenting.
*var tvungen att smyga ner till recpetionen på lyxigaste lyxhotellet i Paris i tofflor och fråga om superlim.
*betala dubbelt så mycket än jag borde för en 10 minuter lång taxiresa.
*gjorde åtta 20-minuters intervjuer efter varandra.
*stressade som en galning genom kvällsrusningens Paris för att hinna med ett tåg.
*stressade helt i onödan eftersom tåget var 4,5 timme försenad.
*tvingades stå i taxikö utomhus i minus 5 i TVÅ timmar för att komma hem.

En längre och mer utförlig historia kommer så snart jag samlat kraft.

1 dec 2010

Den här dagen går till historien som dagen då jag:
- tillbringade nästan fyra timmar med att vänta på en tågstation när tågen var inställda.
- tillbringade fyra timmar på ett tåg som gick i snigelfart på grund av snö och kyla.
- såg en jättebra film.
- promenerade ensam genom ett julskyltat Paris medan snöflingorna singlade ner.
- somnade i en skön hotellsäng vid klockan ett, två timmar före sin normala läggningstid (hoppas jag iaf).

Det stora hatinlägget

HATAR Eurostar.
HATAR "tekniska problem" och inställda tåg.
HATAR att sitta på en tågstation och vänta på något man inte ens vet vad det är man väntar på med massa andra jobbiga människor.
HATAR människan som sitter bredvid mig som luktar illa och låter konstigt när han andas.
HATAR människor. Punkt.
HATAR att bara ha sovit 3,5 timme.
HATAR förkylning och huvudvärk.
HATAR oidentifierbara magsmärtor.
HATAR att behöva stressa upp mig över att jag inte vet hur det här ska sluta.
HATAR den här dagen.

vikankalladetmittliv

eller i alla fall ett försök till det

RSS 2.0