Dagispanik!
Alltså att det alltid ska vara något. Är det inte sömnlöshet eller matvägran så är det något annat man måste tänka på och noja över. Och just nu är det dagispaniken som har drabbat mig.
Nej nej, vi har inte glömt sätta Elliot i dagiskö, det gjorde vi för flera månader sen. Men gjorde vi det på rätt sätt?
Vi kollade runt lite på nätet, läste brukarundersökningar och valde de populäraste i vårt område typ. Tre privata och ett kommunalt. Så, klart, nu står vi i kö.
Men så läste jag senaste numret av Vi Föräldrar, och i en artikel beskrivs det hur man ska gå tillväga när man väljer dagis (ja, jag vet att det heter förskola nu för tiden).
Man ska visst läsa på om pedagogik och kolla vilken man föredrar. Kolla öppettider, om det är öppet på sommaren osv. BESÖKA förskolor för att känna på känslan. Kolla miljön. Känna sig för bland personalen. Be att få titta på planeringen. Titta på matsedeln. Be om uppgifter om personaltäthet, personalomsättning och personalens utbildningsnivå. Bland annat.
Herregud! Man ska alltså vara någon jäkla Sherlock innan det är dags för dagisval?
Alltså. Elliot ska ju tillbringa mycket tid där, och självklart vill jag att han ska ha det bästa. Man kan byta om det inte är bra, men det är ju så klart bättre att göra sin research innan och slippa massa krångel.
Åh, nu har jag sån ångest över att vi bara tittade lite lättvindigt.
Bör jag tillsätta en utredning? Göra omfattande research. Wallraffa. Göra en slagning på personalen, för att kolla att de inte har några lik i garderoben?
Eller är det att ta i för mycket?
DIY - sova i egen säng
Bloggläsaren Anneline kommenterade på mitt förra inlägg och undrar hur vi gjorde för att få Elliot att sova i egen säng.
Herregud, ska jag, som är osäkra morsan själv, ge råd till någon annan? Ok, jag försöker väl, eftersom jag blir så himla glad när jag kan hjälpa till och eftersom jag gillar när mina bloggläsare ger sig tillkänna.
Så. Hur gjorde vi?
Elliot var ju då en erkänd sängvägrare. Kunde kanske ligga där en kort kort stund eller två, men att sova i sängen, nej nej. Från födseln har vi samsovit, och det gick bra i början. Den första månaden och lite till tyckte jag att vi sov riktigt bra på nätterna.
Men sen hände något, och han började sova som en kratta bredvid mig. Hade svårt att komma till ro och låg och vred sig som en mask. Kände lukten av mjölk men ville helst sova men kunde inte låta bli att snutta, men ville ju inte ha så han blev arg och ledsen och så fortsatte det nätterna igenom. Och ingen av oss fick sova, utom möjligtvis katten som var klok nog att lägga sig i vardagsrummet i stället.
Så, han var redo att sova lite mer själv, men ville inte sova i sängen.
I samma veva började vi att natta honom i vagnen på kvällarna. När pyjamas var på och han var ammad så la vi honom i vagnen och körde över hallmattan tills han somnade. Sen sov han där, oftast i 3-3,5 timme. En gång i 5 (FEM!) timmar. Det här skedde naturligt, eftersom han inte längre somnade vid mitt bröst och kunde sova där några timmar som när han var mindre.
När han vaknade la vi oss tillsammans i sängen, ammade till sömns och samsov. Om det gick bra fick han sova där resten av natten. Om inte provade vi med vagnen. Men det var fortfarande ganska kaosigt.
Så en kväll tänkte jag att jag provar med sängen, och går ut till vagnen när det urartar och han blir hysteriskt ledsen.
Vi gjorde vår nattrutin som vanligt (bada, insmörjning med lugn musik och dämpad belysning, pyjamas, saga, mysa, amma) och sen gick jag in med honom i sovrummet. La honom i hans säng, klappade, sjöng, spelade speldosan. Ingen protest.
Efter ett tag, när han gnuggade i sina ögon och verkade redo att sova testade jag att släcka lampan (vi har en liten nattlampa som lyser hela natten, den var tänd). Lite protester, men inte gråt. Så jag gungade sängen (vyssanlull-tassar från Brio, mycket bra), sjöng, spelade speldosan och han blev lugn. Fortsatte att gunga sängen och spela speldosan. Efter en stund, när andetagen blev långsammare, gungade jag bara sängen. Och när han sov så satt jag bara där ett tag. Sen gick jag ut. Och helt plötsligt hade han somnat i sin egen säng.
Att han sen vaknade och var ledsen efter en halvtimme är en annan historia, det var ett första steg på vägen.
Den första veckan vaknade han efter 30-60 minuter och var ledsen, så jag fick trösta med amning eller annat men efterhand så sov han förbi det. Nu vaknar han oftast efter 2-3 timmar, och då ammar jag honom för natten, sen lägger jag ner honom igen. Han sover inte hela nätter, men vi försöker få honom att sova i sin säng så mycket som möjligt.
Just det, vi har sängen som en sidovagn mot vår säng. Alltså att vi har tagit bort ena sidan, så att det inte blir som en hel spjälsäng utan en del av vår säng.
Så varför funkade det helt plötsligt när han tidigare har protesterat så högljutt? Jag vet inte. Men jag tror att han helt enkelt var redo. Han hade sovit i sin vagn på egen hand ett tag. Vi var lyhörda för hans signaler och lät honom inte ligga och gråta, utan tog det i hans takt. Det tror jag spelade in. Men det är ju en process och vi jobbar fortfarande med det. Men han har somnat i sin säng varje kväll i över en månad nu. Enorma framsteg i min värld.
Anneline, din bebis är bara tre månader och det hade aldrig funkat så tidigt med Elliot, men alla barn är ju olika. Jag vet att det här inte är ett svar du vill ha, jag hatar själv sådana svar, men ni får prova er fram. Om bebis protesterar tycker inte jag att det är värt det. Då får man prova en annan kväll, och ha en plan B om det inte går. Babysteps, det är vad det handlar om tror jag. Jag tror inte på skrikmetoder, utan att försöka följa barnet, men ändå visa att det är du som bestämmer.
Vi fick också tips av BVC att ta varannan kväll, så att båda kan lägga. Så när det väl funkade med sängen gjorde vi så, och båda kan lägga honom nu utan problem.
Så gjorde/gör vi. Det finns säkert massa andra sätt. I senaste numret av Vi Föräldrar beskrev de fyra snälla metoder.
*Somna utan gråt-metoden, efter en bok med samma namn av Elisabeth Pantley. Den använder vi nu för att få honom att somna om själv på natten och sova längre pass.
*Tassmetoden. Googla!
*Stanna kvar-sättet: Man lägger barnet vaket i dess säng, säger godnatt och sätter sig på en stol bredvid sängen och sitter där tills barnet somnat. Om det protesterar kan man smeka eller vyssja men inte prata och inte ta upp. Efter ett par dagar flyttar man en bit från sängen men fortfarande så att barnet ser dig. Om det gråter kan man lugna med sin röst. Och så ökar man avståndet lite för varje kväll, men inte för bråttom och om man behöver flytta närmare igen så gör man det. Målet är att man kan gå ut ur rummet och barnet somnar på egen hand.
*Titta till-sättet: Man lägger barnet i sängen, pussar godnatt och går lugnt ut. Om det gråter går man in igen och försäkrar att man finns i närheten, säger godnatt igen och går ut. Man tar inte upp barnet. Man upprepar så många gånger det behövs.
Kanske kan någon av dem funka för er Anneline? Vissa bebisar behöver mer närhet än andra och vissa somnar tidigt i egen säng. Det har inget med trygghet att göra, ditt barn är lika tryggt (eller snarare mer) om det vill vara nära.
Hoppas att det här kunde vara till någon hjälp, och fråga bara om det är något mer du undrar!
Maktlös och liten
Ok, så bebisen är förkyld för... *räknar* ...fjärde gången i sitt liv. Och den här gången är värre än de andra. Inte för att han är sjukare utan för att vi är mitt uppe i att försöka sätta rutiner. Han har sedan tre veckor tillbaka sovit i egen säng, vilket är ett sådant sjukt stort framsteg. I helgen slutade vi nattamma, vilket gick jättebra tills han blev sjuk.
Nu vill han inte sova i sin säng. Han vill inte äta på dagarna. Han vill bara amma. Men han sover jättedåligt med mig och jag vill inte amma på natten. Inte nu när vi har kommit så här långt.
I natt sa dock mammahjärtat stopp och jag lät honom ligga och snutta hela natten. Ingen av oss sov speciellt bra. Eller alls, faktiskt.
Och nu är jag livrädd att vi har förstört det vi lyckades åstadkomma.
I tre veckors tid har han varit en dröm att lägga i spjälsängen. Somnat utan att protestera. De senaste dagarna har det varit gråt och yl. Mest när jag ska lägga men i dag även när pappa nattar.
Och jag blir så rådvill. Jag hatar att vara förstagångsförälder. Det är vidrigt att inte veta hur man ska göra. Min personlighet vill ha facit. Det är skitjobbigt för mig. Jag vill att någon berättar för mig hur man gör. Och det är ju ännu värre nu!
Nyss vaknade han och var ledsen, bara kort efter att han äntligen hade somnat. Pappa fick vagga och få honom att somna om. Jag börjar så klart genast grubbla. Var det rätt? Borde vi ha tagit upp honom? Borde jag gå in och lägga mig med honom så att han får amma? Jag vill att någon berättar för mig vad jag ska göra. Vad som är bästa sättet. Jag är så jävla rädd för att han ska bli otrygg eller uppfuckad.
Ska det vara så här alltid? När vet man hur man ska göra?
Ni som har barn, hur gör ni när de är sjuka? Är det undantagstillstånd då? Handlar det bara om att ta sig genom natten på bästa sätt, eller håller ni på regler och rutiner?
Avskyr att känna så här. Maktlös och liten. Att inte veta vad som är rätt eller fel. Ännu en grej man inte hade en aning om kom med att bli förälder.
Nu vill han inte sova i sin säng. Han vill inte äta på dagarna. Han vill bara amma. Men han sover jättedåligt med mig och jag vill inte amma på natten. Inte nu när vi har kommit så här långt.
I natt sa dock mammahjärtat stopp och jag lät honom ligga och snutta hela natten. Ingen av oss sov speciellt bra. Eller alls, faktiskt.
Och nu är jag livrädd att vi har förstört det vi lyckades åstadkomma.
I tre veckors tid har han varit en dröm att lägga i spjälsängen. Somnat utan att protestera. De senaste dagarna har det varit gråt och yl. Mest när jag ska lägga men i dag även när pappa nattar.
Och jag blir så rådvill. Jag hatar att vara förstagångsförälder. Det är vidrigt att inte veta hur man ska göra. Min personlighet vill ha facit. Det är skitjobbigt för mig. Jag vill att någon berättar för mig hur man gör. Och det är ju ännu värre nu!
Nyss vaknade han och var ledsen, bara kort efter att han äntligen hade somnat. Pappa fick vagga och få honom att somna om. Jag börjar så klart genast grubbla. Var det rätt? Borde vi ha tagit upp honom? Borde jag gå in och lägga mig med honom så att han får amma? Jag vill att någon berättar för mig vad jag ska göra. Vad som är bästa sättet. Jag är så jävla rädd för att han ska bli otrygg eller uppfuckad.
Ska det vara så här alltid? När vet man hur man ska göra?
Ni som har barn, hur gör ni när de är sjuka? Är det undantagstillstånd då? Handlar det bara om att ta sig genom natten på bästa sätt, eller håller ni på regler och rutiner?
Avskyr att känna så här. Maktlös och liten. Att inte veta vad som är rätt eller fel. Ännu en grej man inte hade en aning om kom med att bli förälder.
