Konstiga drömmar
I en av mina favoritlåtar med Lars Winnerbäck, "Timglas", sjunger han:
Och jag drömmer så konstigt igen. Anna håll mig hårt.
För jag skakar av all denna meningslöshet, jag förstår bara det som är vårt.
Nu höll det ju inte mellan Lasse och Anna. Men den är så fin. Och framförallt är det här med drömmarna väldigt talande för mig just nu.
Jag drömmer så konstigt. Igen.
I natt drömde jag så konstigt och vaknade och drömde igen. Hatar när det är så. För när man vaknar vet man inte vad som är dröm och verklighet.
Så i verkligheten eller drömmen - jag vet ju inte vilket - gjorde jag upp olika strategier på hur jag skulle agera baserat på det jag drömde.
Jag kan inte gå in på vad drömmen handlade om men det var väldigt verklighetsbaserat och jag vaknade förvirrad med en konstig känsla.
Sedan, när jag väl insåg att det bara var en dröm så kommer vi till nästa del i låten.
Jag ville bli omhållen hårt, och dela med mig av min dröm. Som när man var liten och berättade om en mardröm och fick en puss och sen var allt bra. "Det var bara en dröm, det är ingen fara".
Men nu fanns han inte där för att hålla om mig, och ögonblicket försvann.
Och det är inget jag kan berätta om i efterhand heller. Dels för att jag inte kan återge eller förklara känslan korrekt. Dels för att det jag drömde var så verkligt att det faktiskt kan hända och det vill man ju inte prata om. För han kan liksom inte säga "det var bara en dröm" och verkligen mena det. Eftersom vi båda vet att det även kan bli verklighet.
Aja. I natt var det i alla fall bara en dröm och det är jag glad för. Och så hoppas vi att det är det även nästa gång. Och att han den gången finns där, för att hålla mig hårt.
Heja livet!
Ni vet hur det känns på hösten, och speciellt i hatmånaden november.
Man är rätt mycket under isen va. Förra hösten alltså, herregud vad den var deppig. Jag har nog aldrig varit så låg. Dessutom på väg in i väggen. Med en krånglande sköldkörtel.
De flesta dagarna var liksom mest så här:
Men nu! Som dag och natt. Jag har så mycket roliga grejer att se fram mot att det är helt larvigt.
Svansjön och middag med brorsan + fru i helgen, semester om 10 arbetsdagar, nyår på Koh Tao med fina vänner, Melodifestivalen när jag kommer hem från semestern, och en massa annat kul och spännande.
Jag är lite hög på livet just nu helt enkelt.
Känner mig mer så här:
Heja livet!
Update: stubben
Så här fin vad Budapeststubben som mamma hade med sig i går! Om den var god? Ja men gissa en halv gång. Den var toksmarrig! Och det bästa är att det finns en stoooor bit kvar i kylen. Yay!
Budapest!
På torsdag fyller Hjärtat år! Men eftersom jag ska gå på Swedish House Mafia då (nej, jag är inte en dålig fru. Han har varit bortrest ca 154 av mina födelsedagar) kommer mina föräldrar upp i dag för att fika.
Och då har min underbara mamma bakat en Budapeststubbe! Lyckan! Budapeststubbe är Hjärtats favorittårta och kan ju vara bland det godaste som finns. För några år sedan bakade jag en till honom. Men mamma är ju en certifierad toppbagare, så gissar att den kommer att vara ännu godare.
Oh the joy!
Och då har min underbara mamma bakat en Budapeststubbe! Lyckan! Budapeststubbe är Hjärtats favorittårta och kan ju vara bland det godaste som finns. För några år sedan bakade jag en till honom. Men mamma är ju en certifierad toppbagare, så gissar att den kommer att vara ännu godare.
Oh the joy!
Fy faan för allt
Alltså det är så ofantligt synd om mig just nu. Jag mår pyton och dåligt och har huvudvärk och det finns ingenting som hjälper.
Jag vet inte vad jag vill äta till middag för jag är inte sugen på någonting av det som finns hemma. Egentligen är jag inte sugen på någonting. Fast sen kommer jag på sånt jag är sugen på (sushi, gyoza, hamburgare från Max) men allt det kräver att jag tar mig ut och i väg, och det har jag ingen kraft och energi till. Dessutom är jag hungrig NU NU NU, och då hjälper det ju definitivt inte.
Det slutar väl med ett glas nyponsoppa som de senaste två dygnen.
Det enda positiva med denna matvägran är att vågen är nere på en all time low.
Jag vet inte vad jag vill äta till middag för jag är inte sugen på någonting av det som finns hemma. Egentligen är jag inte sugen på någonting. Fast sen kommer jag på sånt jag är sugen på (sushi, gyoza, hamburgare från Max) men allt det kräver att jag tar mig ut och i väg, och det har jag ingen kraft och energi till. Dessutom är jag hungrig NU NU NU, och då hjälper det ju definitivt inte.
Det slutar väl med ett glas nyponsoppa som de senaste två dygnen.
Det enda positiva med denna matvägran är att vågen är nere på en all time low.
Helgschmelg
Helgen blev inte alls som planerat.
I fredags var jag så aptrött att jag knappt kunde tänka och fredagsjobbet blev inte alls bra.
Lördagen blev ju bara pannkaka. Bästis var tvungen att ställa in sitt besök, jag var tvungen att skriva en intervju som sen inte kom in i tidningen ändå, och hela dagen blev liksom ett stort ingenting.
Söndagen tillbringades i soffan ända fram till 18-tiden då jag äntligen bytte myskläder mot mer anständiga sådana och masade mig i väg på Markus Krunegårds trippelkonsert på Cirkus.
Man är varken något partylejon eller energiknippe just nu.
I fredags var jag så aptrött att jag knappt kunde tänka och fredagsjobbet blev inte alls bra.
Lördagen blev ju bara pannkaka. Bästis var tvungen att ställa in sitt besök, jag var tvungen att skriva en intervju som sen inte kom in i tidningen ändå, och hela dagen blev liksom ett stort ingenting.
Söndagen tillbringades i soffan ända fram till 18-tiden då jag äntligen bytte myskläder mot mer anständiga sådana och masade mig i väg på Markus Krunegårds trippelkonsert på Cirkus.
Man är varken något partylejon eller energiknippe just nu.
Sinnesförvirring?
Bokade jag alltså in en fika kl 10 i morgon bitti?
Ja, det gjorde jag tydligen.
Jaja, det är inte mycket mer att göra än att bita ihop.
Jag kan i alla fall glädja mig med att gymmet inte öppnar förrän kl 9 och jag därmed inte hinner träna innan, utan måste ta det efter.
Jag kan därför göra fikan till en frukost! Hurra!
Som jag sen går och tränar bort! Dubbelhurra!
Eftersom jag även ska fika med min bästis på eftermiddagen så löser ju detta vissa problem. För dubbelfika med fikabröd blir ju lite väl mastigt. Nu kan jag ju i stället frukostfika först, och fikafika sen.
Tummen upp på det!
Ja, det gjorde jag tydligen.
Jaja, det är inte mycket mer att göra än att bita ihop.
Jag kan i alla fall glädja mig med att gymmet inte öppnar förrän kl 9 och jag därmed inte hinner träna innan, utan måste ta det efter.
Jag kan därför göra fikan till en frukost! Hurra!
Som jag sen går och tränar bort! Dubbelhurra!
Eftersom jag även ska fika med min bästis på eftermiddagen så löser ju detta vissa problem. För dubbelfika med fikabröd blir ju lite väl mastigt. Nu kan jag ju i stället frukostfika först, och fikafika sen.
Tummen upp på det!
Mmmm, fika.
Matladdar!
I helgen kommer min bästis på besök! Fy bubblan vad jag har längtat efter henne. Det ska bli så übermysigt.
Vi ska gå på vårt stamkondis i stan, där vi alltid fikade under de årliga julklappsresorna till storstan. Och så ska vi äta god middag.
Jag har redan planerat menyn, som kommer att innehålla ost, ugnsbakade tomater, risotto, dulce de leche och maränger.
Det kommer att bli magiskt!
Vi ska gå på vårt stamkondis i stan, där vi alltid fikade under de årliga julklappsresorna till storstan. Och så ska vi äta god middag.
Jag har redan planerat menyn, som kommer att innehålla ost, ugnsbakade tomater, risotto, dulce de leche och maränger.
Det kommer att bli magiskt!
Nej men hej lilla drömsko!
Nike. Sneakers. Kilklack.
Om jag vill ha? Ja!
Alla okända välgörare välkomnas.
Om jag vill ha? Ja!
Alla okända välgörare välkomnas.
Veckans bästa samtal
Jag pratar ju med ganska många människor i mitt jobb. I bland korta telefonsamtal som egentligen avslutas direkt efter att jag har presenterat mig, ganska ofta där den jag pratar med endast säger "ingen kommentar" och så i bland längre intervjuer i typ trekvart.
Veckans bästa samtal hölls med en nyvaken Olle Ljungström som satt i en bil med en kompis.
Det lät ungefär så här:
Olle: Ja, det är Olle.
Jag: Hej Olle, det här är Therese Färsjö på Expressen. Jag hade bestämt med Johnny på TV4 att jag skulle ringa dig nu.
Olle: Jaha (surt).
Jag: Ja, jag ringer om "Så mycket bättre".
Olle: (fortfarande surt och lite hånfullt) Jag misstänkte kanske det ja.
Jag: Hur mår du, är allt bra?
Olle: en lång sur utläggning om att han sitter i en bil i regnet och han är nyvaken och inte så intresserad av att prata i telefon.
Sen, en sekunds tankepaus.
Olle: Vänta, visst var det vi som pratade sist, på pressdagen!
Jag: Ja?
Olle: Men det minns jag ju som särdeles angenämt och trevligt. Förlåt. Jag har en press på mig att alltid låta så sur som möjligt för att samtalet ska bli kort. Det var inte meningen att DU skulle behöva ta del av den surgubben.
Sen blev det typ världens trevligaste och bästa samtal.
Han är härlig den där Olle. Fin, liksom.
Veckans bästa samtal hölls med en nyvaken Olle Ljungström som satt i en bil med en kompis.
Det lät ungefär så här:
Olle: Ja, det är Olle.
Jag: Hej Olle, det här är Therese Färsjö på Expressen. Jag hade bestämt med Johnny på TV4 att jag skulle ringa dig nu.
Olle: Jaha (surt).
Jag: Ja, jag ringer om "Så mycket bättre".
Olle: (fortfarande surt och lite hånfullt) Jag misstänkte kanske det ja.
Jag: Hur mår du, är allt bra?
Olle: en lång sur utläggning om att han sitter i en bil i regnet och han är nyvaken och inte så intresserad av att prata i telefon.
Sen, en sekunds tankepaus.
Olle: Vänta, visst var det vi som pratade sist, på pressdagen!
Jag: Ja?
Olle: Men det minns jag ju som särdeles angenämt och trevligt. Förlåt. Jag har en press på mig att alltid låta så sur som möjligt för att samtalet ska bli kort. Det var inte meningen att DU skulle behöva ta del av den surgubben.
Sen blev det typ världens trevligaste och bästa samtal.
Han är härlig den där Olle. Fin, liksom.
Bara visset kvar
November. Den vidrigaste månaden av alla.
Jag hatar inte hösten. Det är underbart i september när britsommaren kan dröja sig kvar. I oktober när alla träden är fyllda av löv i sprakande färger, och om man har tur är det sol och luften hög och klar.
Men den tiden är förbi nu.
Nu är det bara visset och brunt och trist kvar på träden. Himlen är grå och så liten att man får svårt att andas. Jag får klaustrofobi av dagar som i dag då det känns som om himlen ska ramla ner på en. Det finns inget skönt och inget vackert över det. Och trots att jag den här hösten ändå mår så mycket bättre än jag gjorde förra hösten så kan det dagar som denna göra sig påmint, det där onda. Ligger liksom där och pockar och vill ha uppmärksamhet. Vill kasta mig tillbaka ner i det mörka.
Då önskar jag att november inte fanns. Att vi kan snabbspola förbi den här gudsförgätna månaden och aldrig mer komma tillbaka.
Det finns liksom inget liv i november. Inget vackert. Inget härligt. Bara visset.
Som tur är finns det ljusglimtar. Som en bättre middag och ett förbannat flott rödvin, vilket är vad jag tänker ägna kvällen åt.
Jag ska glömma det trista, tråkiga och det onda - för jo, även om jag mår mycket bättre så finns det något som gör så ont så ont. Men det ska jag glömma i kväll. Jag ska åka hem, öppna en flaska cava. Ta på mig en fin klänning. Måla läpparna röda. Skåla för det som är bra och fint. För oss och framtiden.
Sen ska jag äta en god middag på en restaurang. Dricka mitt första glas rödvin på en månad. Och bara låta natten föra mig dit den vill. Och när det blåser snålt på mig, och de bruna löven på marken vill att jag ska ramla och slå mina knän, då ska jag hålla honom hårt i armen, luta mitt huvud mot hans axel och låta honom ta mig hem.
För mitt i allt det mörka onda så finns han där. Och utan honom hade jag aldrig klarat av höstar, november och smärta. En eld som emellanåt kanske falnar, men som fanimej fortfarande glöder.
Jag hatar inte hösten. Det är underbart i september när britsommaren kan dröja sig kvar. I oktober när alla träden är fyllda av löv i sprakande färger, och om man har tur är det sol och luften hög och klar.
Men den tiden är förbi nu.
Nu är det bara visset och brunt och trist kvar på träden. Himlen är grå och så liten att man får svårt att andas. Jag får klaustrofobi av dagar som i dag då det känns som om himlen ska ramla ner på en. Det finns inget skönt och inget vackert över det. Och trots att jag den här hösten ändå mår så mycket bättre än jag gjorde förra hösten så kan det dagar som denna göra sig påmint, det där onda. Ligger liksom där och pockar och vill ha uppmärksamhet. Vill kasta mig tillbaka ner i det mörka.
Då önskar jag att november inte fanns. Att vi kan snabbspola förbi den här gudsförgätna månaden och aldrig mer komma tillbaka.
Det finns liksom inget liv i november. Inget vackert. Inget härligt. Bara visset.
Som tur är finns det ljusglimtar. Som en bättre middag och ett förbannat flott rödvin, vilket är vad jag tänker ägna kvällen åt.
Jag ska glömma det trista, tråkiga och det onda - för jo, även om jag mår mycket bättre så finns det något som gör så ont så ont. Men det ska jag glömma i kväll. Jag ska åka hem, öppna en flaska cava. Ta på mig en fin klänning. Måla läpparna röda. Skåla för det som är bra och fint. För oss och framtiden.
Sen ska jag äta en god middag på en restaurang. Dricka mitt första glas rödvin på en månad. Och bara låta natten föra mig dit den vill. Och när det blåser snålt på mig, och de bruna löven på marken vill att jag ska ramla och slå mina knän, då ska jag hålla honom hårt i armen, luta mitt huvud mot hans axel och låta honom ta mig hem.
För mitt i allt det mörka onda så finns han där. Och utan honom hade jag aldrig klarat av höstar, november och smärta. En eld som emellanåt kanske falnar, men som fanimej fortfarande glöder.
Morr, morr, morr
Varför är mitt humör så beroende av yttre omständigheter? Nu är jag irriterad och sur och vill bitchslappa hela den här novemberdagen.
Varför kan man inte bara vara någon glad människa som inte bryr sig om småptryttlar?
Nänä, i stället ska man bli ledsen och arg och sur när det känns som om man står och tittar på medan hela världen åker räkmacka förbi en.
Varför kan man inte bara vara någon glad människa som inte bryr sig om småptryttlar?
Nänä, i stället ska man bli ledsen och arg och sur när det känns som om man står och tittar på medan hela världen åker räkmacka förbi en.
