Man vet att man lever, så att säga

Jag har alltid varit usel på skiftjobb. Min kropp klarar inte av det. På bara någon dag får jag ont i huvudet, sover dåligt och kan inte somna när jag väl måste, svårt att äta, ont i magen unt so weiter.
Jag trodde att det där med att inte kunna somna hade blivit bättre, för sedan jag fick barn och har haft ett konstant underskott av sömn så har jag somnat på en sekund när jag har lagt mig.
Men sen jag började jobba är de tillbaka, de ändlösa timmarna som man ligger i sängen och vrider och vänder på sig och bara väntar på att somna.
 
I natt la jag mig före elva. Trots insomningstablett somnade jag inte förrän vid tvåsnåret. En halvtimme senare vaknade sjuk liten ettåring och sen var det färdigsovet för min del. Jag fick några timmar på morgonen efter att Hjärtat och Elliot hade gått hemifrån, men man kan utan att överdriva påstå att jag är svintrött i dag.
 
Det här med att jobba skift och ha småbarn. Man får verkligen veta att man lever.
Som bonus får man inte heller träffa sitt barn de dagar man jobbar. Superglatt ju!
 

It's höst bitches!

Okej, jag tror att vi officiellt får säga att den här sommar'n är över. Förra året var det varmt långt in i oktober och jag och bebisen gick runt i tunna kläder (mest jag som stod för de tunna kläderna) och mös mest hela tiden. Men en titt på vädrerprognosen framåt ger knappast några sommarkänslor, så vi får nog konstatera att det är höst nu.

Det har varit en helt fantastisk sommar. Gud vad vi har myst, hela familjen. Hängt i lekparker, grillat, myst med mormor och morfar ggr 2, hängt med kusiner och kompisar. Badat! Hos mormor och morfar, på Västkusten, i Skåne, i Stockholm. Badat hur mycket som helst. Från båt med simpuffar och simring på djupt vatten! Elliot älskade det. I pool på Häringe slott. Kallt!

Men, hösten är här och jag ser fram emot det lite. Längtar efter att grilla korv i Ursvik. Äta brunch på helgen. Middagar med vänner. Utekvällar. Vinmys i soffan.
Problemet är bara att jag jobbar två helger i månaden. Känns inte direkt som om man kan kasta sig iväg på egentid hur som helst när man knappt är hemma. Får helt enkelt hitta ett sätta att klona mig. Men det ska väl gå bra....

Heja Sanna

Alltså det här med offentlig amning kan ju tydligen diskuteras till döddagar.
Jag har som bekant ammat mig genom hela den här stan, London och ett par ställen till och jag har mött både uppmuntrande blickar och surisar som mumlat och högt sagt att det visst är okej att göra vad som helst på restuarang nu för tiden. Suck.
Ja, det är okej att äta på restuarang, både för mig och mitt barn. Konstigare än så är det inte, kärring.

En som liksom jag tycker att det är världens mest naturliga grej är Sanna Bråding som publicerar jättefina bilder där hon ammar sin unge.
Några av mina favoritbilder på Elliot är när jag ammar honom. Det är det närmaste vi har kommit varandra, och något så otroligt fint i vår relation. Något mellan bara honom och mig, som ingen kan ta från oss och som jag saknar nu när det är avslutat.
Amning är inget att skämmas för och det ska vara vår förbannade jävla rätt att amma var vi vill. Det är det mest naturliga som finns. Ju.
 


 

431 dagar

Den 5 juni 2013 gick jag hem från jobbet för att vänta på bebis och vara föräldraledig. Jag hade en tanke om att man var ganska ledig och att det skulle vara ganska slackigt och härligt att gå och rulla barnvagn.
I dag, 431 dagar senare, vet jag bättre.
 
Det har varit 14 omtumlande, hemska, skitjobbiga, mysiga, kärleksfulla, roliga och magiska månader. Det har varit långt från slackigt men för det mesta ganska härligt.
Aldrig i mitt liv har ett år gått så fort, och jag undrar vad jag egentligen har gjort det här året.
Först väntade jag. Väntade lite till. Solade, badade, åt goda middagar, sov middag, väntade, drack alkoholfritt rosé, besteg berg, åkte på utflykt och väntade lite till.
Sen var jag med om det värsta i mitt liv, förlossningen.
Och sen var ingenting sig likt.
Jag har nog aldrig gråtit så mycket som det senaste året. Förtvivlade tårar över känslorna för den där efterlängtade lilla bebin som uteblev. Förtvivlade tårar över en bebis som bara grät och som jag inte visste vad jag skulle göra med. Lättade tårar när jag efter runt tio veckor äntligen började känna att det ju var ganska härligt att vara förälder och att jag faktiskt ville ha det lilla Pyret som iglade fast på mig.
Jag har ammat. 10,5 månader. Genom hela stan. På fyrans buss. På tvåans buss. I parker. På cafeer. På restaurangtoalletter. I diverse amningsrum, på Berns asiatiska, hos frisören, på jobbets toalett. I bärsjäl, i bärsele. Och otaliga timmar i soffan. Hela nätterna genom i sängen.
 


Och jag har promenerat. 3-4 timmar VARJE dag i 11 månader, sedan kunde vi börja lägga ungen i sängen även på dagvilan. Över hela stan. Till söder och tillbaka hem igen. 7387 varv runt Solna. 20 kg.
Vi har sjungit babysång på öppna förskolan, hängt med bästisarna i mammagruppen, fikat, ätit lunch på stan, grävt i sandlådan. Och skrattat. Åt roliga fåglar, hundar, åt varandra. Med varandra. Och pussats, kramats, myst.
De senaste veckorna har vi badat tillsammans, som tokar.
 


Tre saker har jag inte gjort: sovit, tittat på tv på dagarna och slösurfat. Det har det inte funnits tid för.
 
I morgon väntar jobb igen och det är med sorg i hjärtat jag lämnar över till Hjärtat som ska vara hemma med Elliot i ett halvår. Inte för att jag inte unnar dem den tiden tillsammans, utan för att jag inte får vara med. Inte gå på öppna förskolan med kompisarna. Inte gå barnvagnspromenader. Inte äta frukost med en pyjamasklädd lintott med sömnrufsigt hår.
 
 
 
Älskade Elliot. Tack för en för det mesta magisk föräldraledighet. Det har varit underbart.
 
 


Men det är klart...

...det finns ju de som har det värre. Alla kvinnor som föder barn i u-länder, i flyktingläger, på platser där förlossningen är förenat med livsfara. De som tvingas föda sina barn på egen hand utan hjälp av kompetent personal.

Men samtidigt. Jag bor i Sverige och har rätt till en bra förlossning. Så jag tänker inte förminska min upplevelse av skuldkänslor för de som inte gör det. Så, då var det sagt.

Det värsta jag någonsin gjort (varning för lååångt inlägg)

Jag har i kväll "roat mig" med att läsa min förlossningsjournal. Inte är det någon rolig läsning direkt.
Efter förlossningen tog det mig 10 dagar innan jag kunde läsa den utan att få panik.
Nu, efter ett år, känns det bara sorgligt att en förlossning ska behöva gå till så här. Det ska den inte i Sverige 2013, som min fantastiska barnmorska sa till mig i höstas när jag var på åtebesök som en del i bearbetningen av detta trauma som förlossningen av Elliot var.
 
Jag hade inte tänkt skriva någon förlossningsberättelse på bloggen. Men efter att ha läst och funderat och funderat ett varv till så vill jag göra det, för att uppmärksamma vilken skitsituation barnmorskor och kvinnor som föder barn har det. För min del på Danderyds sjukhus, men det ser likadant ut på många andra håll i landet.
 
So, here it goes. Känsliga läsare och de som inte vill veta något om min förlossning bör sluta läsa nu.
 
Elliot var alltså beräknad den 2 juli. Jag trodde dock hela tiden att det inte var rätt datum, utan att tidigast den 8:e skulle vara mer korrekt. Hur som. Ungen kom aldrig ut. Den 17 juli hade jag gått två veckor över tiden och skulle bli igångsatt. Men vi kunde inte få någon tid för igångsättning eftersom det redan var så många inbokade den dagen. Därför hamnade vi på en väntelista och skulle bli uppringda när vi kunde åka in.
Jag mådde jättebra och hade på måndagen varit på sjukhuset för att kolla att även bebisen gjorde det.
På eftermiddagen hade vi inte hört något från Danderyd så på uppmaning av barnmorskan på MVC ringde jag in och kollade.
Efter lite väntetid fick jag veta att jag mycket riktigt stod på väntelista men att de hade så fullt upp så de hade glömt bort den. Bra start.
Jag undrade om vi kanske inte skulle komma in morgonen därpå i stället eftersom de hade så mycket och jag mådde så bra. Men nej, det gick inte. I Stockholm måste man bli igångsatt efter två veckor oavsett hur man mår eller om bebisen är på väg eller inte, till skillnad från i exempelvis Göteborg där man får gå tre veckor över tiden.
Så det var bara att ta bussen in.
 
16.35 kom vi in till Danderyd. 17.57 dagen efter föddes Elliot. Allt som hände där mellan är som i en dimma, men tack vare förlossningsjournalen, Hjärtat och barnmorskan har jag en hyfsad bild av vad som hände.
 
Vid 18-tiden sattes en kanyl i handen. Den gjorde dock så ont efter ett tag att jag inte kunde använda handen eller ens röra på den. Mer om det senare.
Vid den första undersökningen såg man att absolut ingenting hade hänt. Jag var knappt öppen och bebisen var långt från redo att komma ut. Därför beslutade de att sätta igång mig med hormongel som en första åtgärd.
Vid 19.30 fick vi lämna förlossningen och gå upp till en vårdavdelning där kvinnor som behöver bli inlagda innan förlossningen vårdas. Vi fick dela rum med en kvinna som verkade ha legat där i en evighet. Rummet var varmt, mörkt, deppigt och det fanns bara en säng till mig. Vi lämnade snabbt rummet och gick iväg för att äta. Jag kunde dock inte äta på grund av min onda hand och Hjärtat fick mata mig.
När vi kom tillbaka vid 21-tiden satte vi oss i dagrummet eftersom jag fick panik i det lilla rummet. Där satt vi i över två timmar och väntade på att bli mottagna. Jag skickade iväg Hjärtat för att kolla efter personal flera gånger och vi lyckades även framföra att jag hade vansinnigt ont i min hand och att jag ville att kanylen skulle sättas om.
Barnmorskan var dock helt ensam på en full avdelning och det fanns flera som nästan var i förlossningsarbete där eftersom det var fullt på förlossningen. Så vi fick vänta... 
Till slut fick vi ett eget rum så att Hjärtat kunde sova kvar, annars hade han fått åka hem. 
 
23.45 sattes en ny ctg-övervakning, men det var svårt att få något resultat på den. En undersökning visade att knappt någonting hade hänt.
01.30 sattes därför en ballong in i livmodern (jag varnade känsliga läsare, eller hur?) som fylldes med koksaltlösning för att vidga och få igång förlossningen. Men jag fick så fruktansvärt ont av den att de bara kunde ta i 30 ml istället för 50. Jag hade så ont att hela kroppen skakade av adrenalinpåslaget och jag fick smärtstillande.
Mellan 01.38 och 02.18 fick jag en ny CTG-övervakning.
02.20 fick jag en ny kanyl. Alltså mer än åtta timmar efter att den första sattes, och nästan 5 timmar sedan jag bad om en ny. Fem timmars väntan enbart för att få en ny kanyl. Briljant.
Efter det lyckades jag slumra en liten stund. En dryg timme senare kändes förvärkarna annorlunda, och jag förstod att det var de riktiga värkarna som hade startat. Jag ville inte väcka Hjärtat som sov bredvid mig så jag började andas genom dem som jag hade lärt mig att göra.
Efter en timme hade jag så ont att jag kände att jag inte kunde stå ut mycket längre. Jag sa att jag behövde smärtlindring snart.
Det var dock fullt på förlossningen fick jag veta, och det enda som fanns att tillgå var värktabletter och en dusch. Inte ens lustgas kunde jag få.
I förlossningsjournalen läser jag att läkaren beslutade att avvakta några timmar för att se vad som hände. Trots att nästan ingenting hände, trots de smärtsamma värkarna.
06.20 finns följande notering i förlossningsjournalen: "Ftd huvud i bäckeningången. Patienten önskar lustgas och ev EDA (epidural, min anmärkning). Kontaktar förlossningen och informerar sektionsledaren om att patienten behöver få komma till förlossningen. Finns ingen plats till patienten. Sektionsledaren rekommenderar dusch och citodon i väntan på att få komma till förlossningen (vilket inte bör dröja mer än en timme)."
 
En dusch och citodon. Som om det skulle hjälpa när man har monstervärkar.
Värkarna bara tilltog och var upp till 5 minuter långa, utan värkpauser. Det gjorde alltså ont satan i 4-5 minuter för att sedan direkt göra ännu mer ont satan i 5 minuter och så vidare. Och där blev jag placerad i duschen av en sköterska som såg livrädd ut varje gång jag hade en värk. Med tanke på hur ont det gjorde var det nog en ganska skrämmande syn, men man tycker ju att de borde ha vanan inne. Mer än mig i alla fall.
Så jag satt/stod/kröp på alla fyra där i duschen som ett fån med vattenslangen på magen. Som om det skulle hjälpa. Det gjorde det självklart inte. Under tiden blev smärtan bara värre.
 
06.55 står det: Patienten har mycket jobbigt med värkarna och önskar annan smärtlindring. Ringer förlossningen igen men rummet upptaget.
 
07.30 beslutade barnmorskan på vårdavdelningen att jag skulle köras ner på förlossningen trots att hon inte hade fått klartecken. Vilket resulterade i att vi placerades i dagrummet på förlossningen i väntan på ett förlossningsrum. I det skedet kändes det som om 10 små gubbar satt i min mage och slet åt ett varsitt håll samtidigt som det kändes som om jag skulle gå av på mitten samtidigt som det kändes som om varje värk var en gigantisk våg av smärta som slet med mig, eller som om man åkte en skenande bergochdalbana som man slets hit och dit i. Det går inte att beskriva smärtan från värkarna, men det där var ett försök.
Där satt vi i dagrummet och vid varje våg av smärta var jag på väg att kasta mig ur rullstolen. Plötsligt hör jag en avgrundsvrål, ett väsande, något utomkroppsligt otäckt ljud. Jag tittar förskräckt på Hjärtat som lika förskräckt bara konstaterar att det kom från mig. Samtidigt står en stackars sommarjobbare i köket och brer mackor till ett par som redan har fått sin bebis. Det är en underdrift att påstå att det var en bisarr situation.
 
Vid klockan 8 fick vi äntligen komma in på förlossningsalen. Jag minns verkligen ingenting av det, inte hur jag kom upp i sängen eller vad som hände sen. Mellan 8 och 12 är det i princip blankt förutom små små brottstycken.
Jag minns att jag fick börja ta lustgas. Jag minns att den inte hjälpte. Jag minns att jag kräktes precis hela tiden. På mig, på hjärtat, på sköterskan. Jag minns att jag vägrade släppa lustgasen och hur hög jag blev och hur irriterande det var att alla stammade när de pratade och inte fick fram vad de skulle säga till mig så att jag förstod dem. En effekt av lustgasen har jag förstått sen. Jag minns inte hur de fick bända bort lustgasen från mina händer så att jag skulle andas vanlig luft, men det fick de tydligen. Jag minns lite svagt en grönklädd människa med fluffig mössa och att de sa att nu kommer narkosläkaren. Jag trodde att jag skulle bli snittad men det visade sig att jag äntligen skulle få min ryggbedövning. Jag minns att de pratade om att min journal var försvunnen och att jag sa att det nog var den puckade personalen på vårdavdelningen som hade slarvat bort den.
Fast mest är det bara ett stort svart hål av smärta. Det är läskigt hur borta man kan bli när det gör så ont.
 
Det som, tydligen, hände är följande.
Vid undersökning 8.30 var jag knappt 6 cm öppen trots all jävla smärta. Jag sa att jag ville ha ryggbedövning och förbereddes för det. Strax därefter gick vattnet. Klockan 9 satte de nålen i ryggen för att kunna ge bedövning. Det gjordes av personen i grönt. Då var jag knappt kontaktbar men lyckades iaf ligga still för nålsättningen.
Efter det satte de en elektrod på bebisens huvud för att kunna hålla koll på honom. Eftersom jag hade så ont och for runt som en galning i sängen kunde de inte mäta med CTG (som är två dosor som fästs på magen). Detta hade jag dock noll koll på, skulle det visa sig många timmar senare.
Vid 10.30 fick jag ryggbedövning och inom en halvtimme började den verka. Då hade jag haft panikont i sex timmar, utan smärtlindring.
Helt plötsligt försvann all smärta. Jag kände hur det tryckte och höll på, men det gjorde inte ont. Vilken befrielse. Jag kunde andas igen. Livet återvände!
11.30 var jag 10 cm öppen och allt verkade klart för bebis.
 
Men inget hände. Det visade sig att bebis inte alls ville komma ut och framförallt inte ner i bäckengången. Så det var bara att vänta. Under tiden sov, åt och dansade jag i sängen. Fick värkstimulerande dropp. Fick påfyllning på epidural eftersom jag fick panik när det började göra ont igen. Fick ännu mer värkstimulerande dropp. Fick byta ställning tusen gånger. Sitta på pall. Studsa på pilatesboll. Ligga på sidan. Sitta upprätt.
Jag hade svinont i ryggslutet och fick ännu mer värkstimulerande dropp och kände att värkarna blev värre och värre - igen. Men inget hände.
Vid 17-tiden fick jag prova att krysta för att se om jag kunde krysta ner den envisa bebisen så att den åtminstonde stod mot bäckenbotten. Men det hände inte mycket.
Kort därefter togs beslut att sätta sugklocka för att hjälpa till. Jag hade varit i värkarbete sedan 03.30 och det var lite för länge utan att något hände.
Så först fick jag två gigantiska sprutnålar (tänk som en kulspetspenna) på vardera sida av bäckenet. Sen sattes sugklockan. Jag vet inte hur bevandrade ni är i anatomi, men eftersom bebisens huvud inte ens stod mot bäckenbotten betyder det att sugklockan fick sättas högt upp i tjottaheijti. Ovanför bäckenet liksom.
Jag har alltid trott att en sugklocka är lite som en som där avloppsgrej man har ni vet, en sån där gummiskål på en plastpinne. Men det är det inte! Det är en metall- eller platskål som sätts på en slang som kopplas till en vakumsug. I mitt fall en metallskål som alltså fördes upp långt som satan.
Innan dess hade ca sex personer kommit inrusandes i rummet. En läkare som skulle sköta klockan och som inledde med att säga att vi måste samarbeta och nu måste jag börja jobba lite. Eh, ursäkta, vad tror du att jag har gjort de senaste sju-åtta timmarna?
Sen var det chefsbarnmorskan som kom hojtandes och undrade varför det var så varmt i rummet och varför det inte fanns en fläkt. Det var en av sommarens varmaste dagar och jag hade legat där sedan kl 8, så jag undrade faktiskt det samma. Sen var det ett par sköterskor och säkert någon mer som jag har glömt. Och så jag, Hjärtat, barnmorskan och undersköterskan som hade varit där sen innan då.
Den inte så pedagogiska läkaren hade också hunnit med att skrämma slag på mig då hon helt plötsligt utbrister: Vi får klippa! Varpå jag skriker i panik att jag inte vill bli klippt.
Det visade sig som tur var att det inte var jag som skulle bli klippt utan elektroden som satt på bebisens huvud som de inte fick bort. Men den visste ju inte jag ens om.
 
I alla fall, klockan sattes och det var alltså dags för mig att börja jobba, som läkaren sa. Problemet var bara att jag inte kände några krystvärkar på grund av bedövningen, men kände ett jävla tryck mest hela tiden. Så jag visste inte när jag skulle krysta. Därför fick en av sköterskorna hålla koll på aparaten som mätte mina värkar för att säga när jag kunde krysta. Det andra problemet var att det gjorde så förbannat ont. I vanliga fall brukar bebisarna stå och hänga vid bäckenbotten en stund så att man får möjlighet att vänja sig innan de ska passera genom den där limestora öppningen med sitt melonstora huvud, men se det fick inte jag eftersom han aldrig stod och hängde. Han svuschade ju mest förbi med hjälp av sugklockan. Helt plötsligt hade jag glömt allt var profylaxandning var och började att få panik. Men den helt underbara undersköterskan Andrea fattade galoppen, ställde sig bredvid mig och fångade min uppmärksamhet. Vi fixerade varandra med blicken och andades tillsammans.
Sen var det "bara" att krysta. Och "vips" efter 10 minuter och tre krystvärkar var han ute, vår Elliot. Helt rosaröd och skrynklig låg han på mitt bröst och letade efter något att äta.
 
Trots att det var en mardrömslik händelse med så många saker som kunde gjorts annorlunda är jag tacksam för den fantastiska barnmorskan och undersköterskan vi hade. Utan dem hade vi aldrig klarat det. Och det är därför jag skriver det här. För att belysa inte bara min utan även deras situation. Den första barnmorskan vi hade på förlossningen hade tre patienter samtidigt. Den sista hade två, och då var båda i själva födelseskedet. Det är en otrolig press på dem att allt ska bli rätt. Det är liv som står på spel. För oss var det aldrig någon fara för varken mitt eller Elliots liv. Men vår förlossning hade kunnat bli en fin upplevelse om rätt beslut hade tagits från början och om det inte var så hård belastning att personalen inte har möjlighet att ha ordentlig uppsikt över patienterna och om det hade funnits plats till alla som behöver.
Det har tagit mig ett år att bearbeta allting och jag vet att jag alltid kommer att bära med mig det. Det är ju mitt första barns förlossning.
Jag önskar att ingen ska behöva uppleva något liknande, men jag vet med säkerhet att det lär ha hänt många gånger redan. Och det är helt förjävligt.
 
 
 

Dagens bästa stund

Mysigast i dag var när jag satt på köksgolvet och delade en nektarin med min son, med ett durkslag på huvudet.
En nektarin som han själv hade fått syn på i fruktstunden och pekat på, varpå vi tillsammans gick in i köket, hand med sin hand i min, och tvättade den. Sen satt vi där på köksgolvet och tog varannan tugga. Durkslaget plockade han själv ur skåpet och satte på mitt huvud. Helt logiskt.

Söndagsångest av grövsta sorten

Nästa måndag börjar jag jobba. 
Sist jag jobbade var den 5 juni 2013. Då var jag höggravid intet ont anande om vad jag hade framför mig. 
Sedan dess har jag fött en unge och nu är jag morsa till en ettåring. 
Jag har självklart förändrats massor under det gångna året. 
Det känns skitläskigt att börja jobba! Jag har aldrig varit borta från jobbet så länge. 
Och så känns det så konstigt att jag inte ska vara hemma med Elliot längre. Att vi inte ska ha våra dagar tillsammans, våra rutiner, vår tid. 
I stället ska han vara hemma med sin pappa och det kommer att bli superbra för båda, det är inte det jag oroar mig för. Utan det känns bara sorgligt att vårt år har gått så fort och att min lilla kille har blivit så stor att han inte behöver mig hela tiden längre. 

Sista veckan som kommer nu alltså. Fan vad jag ska maxa myset. Och vilken sjuk söndagsångest jag kommer att ha om en vecka. Jag utesluter inte tårar och överdosering av salt karamellglass. 

vikankalladetmittliv

eller i alla fall ett försök till det

RSS 2.0