Ni vet jag var ju lite sugen på att klippa. Några av er sa ja ja ja! medan andra protesterade HÖGLJUTT.

Nu säger hippa innefrisörerna att en viss frisyr är den hetaste i vår. Ja just det, ni kan ju gissa vilken.
Just sayin'. Just sayin'.




Bild, och trendspanarinfo, snott från Malin.

Nu går jag och lägger mig, sista natten i "min" lägenhet i London.
Tre väskor plus handbagage är packade (helt otroligt).
Sista pm lämnat till tidningen.
När jag vaknar i morgon är det raka vägen till Heathrow och sen hem. Känns märkligt och lite sorgligt.
Jag tror att det kommer att kännas bra efter ett tag.
Men just nu är det bara sorgligt.
Hej då älskade London!

Följande outfit sportades för dagens överlämningslunch med Robert på fantastiska Inamo. Gud vad jag tycker om Inamo. Wardour st i Soho för den som vill prova. Rekommenderas!




På fötterna hade jag de här, oh so fina men oh så mördande för fötterna.




Typ 45 graders lutning (eller är det mer?) på fossingarna. Riktiga vriststukare, speciellt för en bambi som mig. Blir alkolås på dem skulle jag tro.

Och, när vi ändå är inte och nosar på något slags modebloggupplägg här, spana in den här babyn!



Sjukt nöjd med mitt köp. Köptes i Camden. Prutade ner från 15 till 8 pund.
Kommer säkert att paja efter en vecka, men ändå. Jag gillar'n som ombyte till min lite mer vuxna armanisak.

Alltså, att något som innehåller smör, smör, smör, smör, liiiiite mjöl och mer smör typ kan vara så urbota gott.
Jag skulle kunna leva på croissanter. Jag skulle bli ännu mer lik Gilberts Grape mamma än jag är nu, men tänk vad gott det skulle vara.
Nu sitter jag här och funderar på vilken som är den godaste croissanten. Den naturella, den med chokladfyllning, eller mandelcroissanten?
Just nu tror jag att min röst ligger på den chokladfyllda, men jag velar lite där.
Vad säger ni, vilken är bäst? (Och kom nu inte och säg att de inte är goda. Det är helt enkelt fel svar).

Två kommentarer och båda säger klipp.
Jag vet inte jag.
En helt främmande tjej kom fram till mig på stan i dag och gav mig komplimang för mitt fantastiska hår.
VAR har du fått det fixat, frågade hon.
Sverige, sa jag och tjejen var nästan beredd att boka en biljett bara jag sa vad min frisör heter.
Som sagt, betänketid, det är nog vad jag behöver.

Jag ÄLSKAR mitt långa hår.
Herregud så länge jag har sparat. Och det är så långt nu, nästan ner till midjan.
Men den senaste tiden har tankarna börjat spira om att jag kanske skulle klippa det lite.
Typ en längre page. 2,5 decimter sisådär av mina blonda testar skulle ryka.
Tänker att det skulle vara så fint.
Men vågar jag? Är jag redo att ge upp längden?
För om jag klipper det nu kommer det aldrig att bli så här långt igen.
Åh, jag vet inte.
Jag får nog suga på den här karemellen ett litet tag till.



Det är alltså typ den här längden jag sitter och funderar på. Ni ser ju hur hårt jag funderar.

Sista veckan i London, och det är mycket som ska fixas.
Det här är bara en av mina checklistor den här veckan.

Nästan exakt ett par sådana hära byxor har jag i garderoben hemma, från typ 2000.
Men varför använda gammalt när man kan köpa nytt tänkte jag (eller så kanske det är så enkelt att jag inte kommer i byxor från 2000 längre) och köpte ett par nya.

De premiärsportades i dag när det var domstolsförhandlingar om Sydafrikamordet och statsministerbesök.





Vida byxor FTW!

Det har inkommit önskemål om att få höra den långa versionen om den spännande dagen i Paris.
Ni som inte vill ha extramaterialet kan sluta läsa nu. Ni andra - here it goes.

Jag vaknade vid 8.55 kanske. Eller om det var 8.57. kommer inte riktigt ihåg.
Jag tror att jag sträckte på mig i sängen. Kanske snoozade jag lite innan det var dags att gå upp. Jag hade pyjamas på mig.

Näää, jag bara skojade. Riktigt SÅ detaljaread tänker jag inte vara. Det är ingen roman jag ska skriva.

Men så här:
Var alltså på plats för att göra junkets för True Grit och Tron: Legacy som hade förlagts till samma plats och samma dag eftersom Jeff Bridges var med i båda filmerna.
Stressade upp, slängde i mig frukost och hastade i väg till intervjuhotellet, det superlyxiga och flotta Le Maurice vid Tuilierres de Jardin.
Kommer dit med andan i halsen bara för att få veta att min första intervju inte är förrän 12.30. Jag hade blivit tillsagd att vara där kl 10.00. Djupt andetag.

Oh well, passar på att ta en superhärlig och vintrig promenad i parken. Andas Parisluft. Få rosiga kinder.



Titta noga på skorna, det här är den sista - och enda - bilden på dem som hela.


Gör två intervjuer för True Grit. Går skitbra. Tills jag ska resa mig från den sista. Märker att jag liksom fastnar lite i heltäckningsmattan. Tittar ner. De två centimeter höga klacken är av, och ner i mattan sticker tre stora spikar.
WTF?! Sätter på klacken igen, tar ett steg, klacken åker av. Upprepar samma lilla stunttrick några gånger innan jag inser att loppet är kört. Skon är fucked for life.

Inser att jag för första gången i mitt liv bara har rest med ett par skor i packningen. Fail.
Får hasa mig genom korridoren likt en krigsveteran. Inser att goda råd är dyra.
Hittar ett par sånadära tofflor på badrummet i sviten där vi journalister har vårt väntrum. I plast och allt. Perfekt.
Tar på mig tofflorna och glider ner till den mycket luxuösa och flotta hotellreceptionen, med min trasiga sko i ena handen. Pinsamt så det räcker och blir över.
Har en paus på ca 30 minuter. Frågar conciergen om de har superlim. En kille försvinner i väg med min sko och något jagat i blicken. Är han rädd att misslyckas? Eller har även han insett allvaret i situationen? Att skon måste räddas till varje pris.
Det tar tid. En evighet känns det som, innan han kommer tillbaka med en min som påminner om triumf. Klacken sitter på, jo det gör den faktiskt. Jag tackar och bockar och försvinner upp igen i mina tofflor.
Det är fortfarande 15 minuter kvar på rasten. Eller kanske lite längre. Jag kanske hade lite mer än 30 minuter när jag tänker efter. Tänker att jag måste ta mig till en skoaffär för att köpa backup om limningen inte håller. Vilket i efterhand visade sig vara ett smart drag.
På med de limmade skorna, ner till foajén igen. Får råd om att ta mig till Gallerie LaFayette som ligger ca 15 min bort.
Beställer en taxi. Väntar på taxi. kommer på att jag bara har kort och får beställa en ny taxi som kan ta kort.
Åker iväg. Måste betala tre gånger så mycket som resan kostar eftersom jag betalar med kort.
Ser ett H&M och rusar in där på skojakt.

Vill inte köpa några dyra grejer utan tar de billigaste jag kan hitta. Vilket råkar vara ett par svarta skor i sån där herrmodell med glitter på. Kommer aldrig att använda dem igen, men nöden har ingen lag. Och de var hyfsat billiga.
Hamnar bakom värsta bråkmajan i kassan som tar typ en kvart. Börjar bli ordentligt stressad.
Köper skorna tillslut och inser att det blir för krångligt att hitta ny taxi som tar kort. Börjar gå/småspringa tillbaka.

I höjd med operan ungefär så ger limningen på skorna upp. Klacken flyger iväg igen. Bara att ställa sig där mitt på gatan som en idiot och sätta på de glittriga herrskorna men sula så tunn att man kan se igenom den. Inget för vinterväder med andra ord. Springer tillbaka till hotellet och gör sex (6!) intervjuer till.

Sedan, stressa iväg till Gare du Nord för Eurostartåget hem till London igen. Trängsel i tunnelbanan och allmänt överjävligt. Har inte ätit något sedan frukost eftersom jag fick ägna pausen åt att köpa skor och en bok som redaktionen i Sthlm ringde och beställde och som jag fick styra upp med att en medarbetare i Paris skulle komma och hämta i receptionen på hotellet. Fick alltså gå ner där en gång till för att styra upp detta.
Är sur och grinig och vill bara hem.

Vi ska också påminna oss om att det här är samtidigt som det kom en hel hög med snö i Europa och jag var 4.5 timmer försenad på vägen till Paris. Kommer till stationen, och ja självklart är även tåget hem försenat.
Väntar, väntar, väntar och väntar innan vi får veta någonting över huvudtaget. Tvingas stå upp eftersom det inte finns några lediga sittplatser.
Får äntligen komma på tåget. Blir sittandes på tåget i ytterligare någon timmer eller så innan vi äntligen kan rulla iväg.
Kommer till stationen i London kl ett på natten i ställt för åtta då jag skulle varit framme. Tunnelbanan har slutat gå.
Gör bedömningen att nattbussarna är för krångliga och jobbiga eftersom jag inte vet vilken buss jag ska ta.
Ställer mig, tillsammans med alla andra, i taxikö. Utomhus. I fem minusgrader. I skor med väldigt tunn sula.
Står där i en timme. Håller på att förfrysa. Står där i två timmar. Får äntligen en taxi. Åker hem.

Så här i efterhand känns det inte som om det var så farligt. Men det var det. Vill inte göra om det i alla fall.

I fredags kväll var jag på ett grymt schysst ställe.
Det var en bar i Chinatown som var så superhemlig att de inte hade några skyltar utanför.
Bara en dörr, en vakt och en tjej som stod utanför med röd kappa.
Visste du inte exakt var du skulle så kunde du lika gärna gå förbi det.
När man väl kom in, efter lite tjat, så ledde en brant och supersmal trappa upp till den första våningen.
Där fanns en bar och några sittplatser ut mot gatan i en supersmal lokal. En våning upp till fanns en till bar och en tjej som var dj och spelade supersoft musik.
De hade helt fantastiska drinkar och allt kändes mycket hemligt. Som en klubb för endast invigda.
Dit skulle jag lätt kunna gå igen.

Åh, jag älskar den här stan, och att upptäcka nya ställen. Jag vill verkligen inte flytta härifrån.
Kan vi inte göra så i stället att alla de som jag saknar hemma kommer hit? Det vore fint.

Ingen har väl förresten missat att Lasse Berghagen blir Oprah Winfrey i google translate från svenska till engelska?
Då visste ni säkert också att det finns fler namn som är skojiga att skriva in.
Vi gör så här. De som vill prova själva, läs bara till ovanför bilden på Lasse B.
Ni som är för lata för att göra det själva kan scrolla ner och se hela listan på namnen. Ok?

För den som vill prova själv, skriv in (en och en alltså):
Kikki Danielsson, Christer Björkman, Ulf Lundell, Markoolio, Pernilla Wahlgren, Tommy Körberg, Linda Bengtzing, Nanne Grönvall, Robert Broberg, Martin Stemarck, Björn Skifs.






Foto: Ylva Yngwesson.



För den late:

Hela listan:

Trogna läsare av bloggen minns kanske halaballoot med den sprukna toaletten under min första vecka här i London?
Det var ju ett drama som heter duga.
Och bortsett från diverse jobbdraman, för lite sömn, väderkaos med försenade tåg, trasiga skor (shit, jag har ju inte berättat the full story där. Fortfarande intresserade? Säg till i kommentarsfältet i så fall så kommer den) och ett litet influensautbrott så har jag klarat mig ganska bra från draman tycker jag.
Så det är klart att det ska komma något smaskigt för att krydda till tillvaron så här på sluttampen. What else liksom

Vad har då hänt? Jo, jag blev utlåst från lägenheten i går.
Har en sån där dörr som man bara smäller igen så är den låst. Oftast brukar jag bara göra så, smälla igen och gå. Gjorde jag även igår. Förvissade mig först, som alltid, att nycklarna var med.
Kollade min mail en sista gång på telefonen ute i trapphuset. Hade fått ett mail med en grej jag var tvungen att åtgärda, gick in igen, fixade det och drog iväg till Camden för en fika med storebror Jocke.
Fikar med honom. Åker hem. Handlar, glass bland annat. Ska ta mig in genom porten. Hittar. ingen. nyckel.
Granne kommer, låser upp porten, jag går två trappor upp till mig. Hittar. fortfarande. ingen. nyckel.
Fail.

Inser att nyckeln inte är med mig. Kollar i mobilen efter nummer till städerskan. Finns inte i mobilen. Mycket dumt.
Ringer vaktmästaren för huset. Nej, de har ingen huvudnyckel, sånt får de tydligen inte ha.
Okej, bara att ringa låssmed. Jodå, de ska komma på en gång. Tar all uppgifter och nummer och ska ringa tillbaka när han är på väg. Grymt!

Väntar.

Väntar.

Väntar.

SVT Playar "Våra vänners liv" i iphonen.

Väntar.

När två timmar har gått tycker jag att det börjar bli lite tråkigt att vänta. Men med tanke på att jag fick vänta på rörmokaren i sisådär 8 timmar så tänker jag att det är väl helt normalt. Men för säkerhets skull ringer jag upp låssmedsfirman.
Kommer till  något slags huvudjourkontor. Där har man inte hårt något om en utelåst Tess.
De frågar om jag blivit satt i kontakt med låssmeden. Svar nej.
Blir satt i kontakt med låssmeden, som inte fått jobbet utlagt på sig. Men han är i närheten, och är här på 10 minuter. Yes, success!

Då, nästa bakslag. Eftersom jag valde att låsa mig ute på samma dag som städerskan är här så går det inte bara att ta sig in på fem snabba minuter. Hon dubbellåser nämligen alltid dörren. Resultat: den måste borras upp!
Och med säkerhetslås som måste borras upp går det inte snabbt. Tar låååång tid.
Och mer; låset måste därefter bytas ut.

3,5 timme senare, med smält glass och kurrande mage får jag äntligen komma in i lägenheten. Då är klockan halv tio på kvällen. Misär.

Nåja, låssmeden var i alla fall snygg och trevlig.

Nästa gång du har mensvärken från helvetet och är sugen på något sött, ät den där chokladen du egentligen vill ha.
Gör't bara. Utan tjafs.
Den där påsen med torkade äppelringar som du vräkte i dig blixtsnabbt i stället gjorde ju knappast magontet mindre, eller hur? Nej, just det. Pucko.

I bland blir det inte riktigt som man har tänkt sig, speciellt inte i det här jobbet.
På kvällen före nyårsafton ringde sportchefen i tjänst och ville skicka mig till Glasgow klockan 7 på morgonen dagen efter.
Celtic skulle presentera Fredrik Ljungberg vid en presskonferens kl 10 och vi skulle vara på plats.
Med fyra icke ont ananade gäster i vardagsrummet undrade jag om det inte gick att skicka någon från Stockholm i stället, men det var inte möjligt att hinna få en reporter på planet till London så sent på kvällen.
Alltså fick jag snällt gå ut i vardagsrummet och informera mina gäster, som tagit sig till England från Stockholm för dyra flygbiljettspengar, om att de kanske skulle få fira nyårsafton utan mig.

Nu hade jag sån tur att jag kunde flyga tillbaka igen så att jag var hemma igen på kvällen, men uppladdningen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag sov två timmar och var som ett skräp i huvudet, gästerna fick promenera till Camden på dagen utan mig och på kvällen fixade de all mat, dukning etc medan jag vilade, skrev och till slut försökte sminka mig pigg.
Hade det inte varit för att de är så briljanta fina underbara människor hade vi inte fått den mysiga middag vi sen fick här hemma i lyan, trots att jag jobbade.
Så tack fina älskade Hjärtat, Johan, Emilie och Emil för att ni fixade allt OCH dessutom stod ut med mitt stundtals förjävliga humör. Jag utan sömn är som den värsta sortens knarkjunkie utan droger. Ingen bra kombo. Tack för att ni är så fina.







Och Ljungberg-intervjun blev ju också bra och exklusiv eftersom Expressen var de enda i svensk press som hade pallrat sig dit.




Och - som en liten bonus: min nyårsoutfit.




Efter midnatt åkte slipsen upp i pannan.

Nej, jag vet. Det har inte gått mer än 4 dagar på det här året än.
Men i bland har man bara en känsla. Som börjag någonstans längst ner i maggropen och sen växer sig starkare och starkare.
Och den känslan, den där molande värken som jag har, den säger mig att det här inte är mitt år.
Jag kan inte förklara eller sätta fingret på den. Den bara finns där.
Och den är mycket, mycket obehaglig.

Den fjärde januari 2010 skrev jag så här i bloggen:

2010. Vem såg den komma liksom?
Eller ja, det gjorde man väl, men ni fattar. Det känns ju helt sjukt. Eller som Johan sa i bilen på väg hem från Söderhamn i lördags: "2010 - och vi kan fortfarande inte flyga själva."

2000 firade jag in milleniumet i Berlin. Känns inte riktigt som igår, men nästan. Var tog de här tio åren vägen?
På tal om det, det kommer en liten sådärn krönika snart, trots att jag sa att jag inte skulle göra någon. Men så insåg jag att man kanske borde summera 00-talet ändå. Låtsas ha levt livet. Varit sådär lyckad och happy och hela kittet liksom.

Här, här, här, här, här, här, här, här, här och här kan man läsa min summering av "the naughties".
Och så skriver vi 2011, och vi kan fortfarande inte flyga själva.
Men hur blev då 2010? De tankar och drömmar jag hade när vi festade in nyåret i snöstormen i Söderhamn för över ett år sen, vad blev det av dem? Slog drömmarna in? Blev det som jag hade tänkt mig?
Både ja och nej. Vissa drömmar slog in. Andra stötte på patrull. En stor dröm är fortfarande ouppfylld.

2010 var året som fylldes med resor. Personliga resor. Inre resor. Drömresor. Helvetesresor.
Flytt till London och jobb som korre blev en personlig resa. Men också en drömresa. Drömtjänst.
Drömresa till USA med roadtrip i en månad.
Helvetesresor med Eurostar till Paris.

2010 var året som fylldes med kärlek. Nya kärlekar och gamla kärlekar.
London var staden som blev min och det är en ny och alldeles underbar kärlek.

2010 var året som fylldes med saknad.
Saknad över de som blev kvar i Stockholm och Sverige när jag drog till England. Och jag saknade Stockholm.
Och det fanns en stor avsaknad av sömn, mest hela tiden.

2010 var året för nya utmaningar.
Inte bara korretjänsten, men även att vara biträdande nöjeschef var en utmaning. En stundtals ganska tuff, men lärorik sådan.

Började jag träna mer? Knappast. Tog jag tag i den där dåliga självkänslan? Nej. Hade jag för mycket dåligt samvete, allt för ofta, över att jag inte räckte till eller hade för dålig karaktär? Ja. Lider jag fortfarande av duktig flicka-syndromet? Ja.

Allt som vanligt, med andra ord.
Nu är man ju såklart jäkligt nyfiken på vad jag kommer att skriva om ett år. Hur jag kommer att summera 2011.
Bara den som lever får se.