Det har inkommit önskemål om att få höra den långa versionen om den spännande dagen i Paris.
Ni som inte vill ha extramaterialet kan sluta läsa nu. Ni andra - here it goes.

Jag vaknade vid 8.55 kanske. Eller om det var 8.57. kommer inte riktigt ihåg.
Jag tror att jag sträckte på mig i sängen. Kanske snoozade jag lite innan det var dags att gå upp. Jag hade pyjamas på mig.

Näää, jag bara skojade. Riktigt SÅ detaljaread tänker jag inte vara. Det är ingen roman jag ska skriva.

Men så här:
Var alltså på plats för att göra junkets för True Grit och Tron: Legacy som hade förlagts till samma plats och samma dag eftersom Jeff Bridges var med i båda filmerna.
Stressade upp, slängde i mig frukost och hastade i väg till intervjuhotellet, det superlyxiga och flotta Le Maurice vid Tuilierres de Jardin.
Kommer dit med andan i halsen bara för att få veta att min första intervju inte är förrän 12.30. Jag hade blivit tillsagd att vara där kl 10.00. Djupt andetag.

Oh well, passar på att ta en superhärlig och vintrig promenad i parken. Andas Parisluft. Få rosiga kinder.



Titta noga på skorna, det här är den sista - och enda - bilden på dem som hela.


Gör två intervjuer för True Grit. Går skitbra. Tills jag ska resa mig från den sista. Märker att jag liksom fastnar lite i heltäckningsmattan. Tittar ner. De två centimeter höga klacken är av, och ner i mattan sticker tre stora spikar.
WTF?! Sätter på klacken igen, tar ett steg, klacken åker av. Upprepar samma lilla stunttrick några gånger innan jag inser att loppet är kört. Skon är fucked for life.

Inser att jag för första gången i mitt liv bara har rest med ett par skor i packningen. Fail.
Får hasa mig genom korridoren likt en krigsveteran. Inser att goda råd är dyra.
Hittar ett par sånadära tofflor på badrummet i sviten där vi journalister har vårt väntrum. I plast och allt. Perfekt.
Tar på mig tofflorna och glider ner till den mycket luxuösa och flotta hotellreceptionen, med min trasiga sko i ena handen. Pinsamt så det räcker och blir över.
Har en paus på ca 30 minuter. Frågar conciergen om de har superlim. En kille försvinner i väg med min sko och något jagat i blicken. Är han rädd att misslyckas? Eller har även han insett allvaret i situationen? Att skon måste räddas till varje pris.
Det tar tid. En evighet känns det som, innan han kommer tillbaka med en min som påminner om triumf. Klacken sitter på, jo det gör den faktiskt. Jag tackar och bockar och försvinner upp igen i mina tofflor.
Det är fortfarande 15 minuter kvar på rasten. Eller kanske lite längre. Jag kanske hade lite mer än 30 minuter när jag tänker efter. Tänker att jag måste ta mig till en skoaffär för att köpa backup om limningen inte håller. Vilket i efterhand visade sig vara ett smart drag.
På med de limmade skorna, ner till foajén igen. Får råd om att ta mig till Gallerie LaFayette som ligger ca 15 min bort.
Beställer en taxi. Väntar på taxi. kommer på att jag bara har kort och får beställa en ny taxi som kan ta kort.
Åker iväg. Måste betala tre gånger så mycket som resan kostar eftersom jag betalar med kort.
Ser ett H&M och rusar in där på skojakt.

Vill inte köpa några dyra grejer utan tar de billigaste jag kan hitta. Vilket råkar vara ett par svarta skor i sån där herrmodell med glitter på. Kommer aldrig att använda dem igen, men nöden har ingen lag. Och de var hyfsat billiga.
Hamnar bakom värsta bråkmajan i kassan som tar typ en kvart. Börjar bli ordentligt stressad.
Köper skorna tillslut och inser att det blir för krångligt att hitta ny taxi som tar kort. Börjar gå/småspringa tillbaka.

I höjd med operan ungefär så ger limningen på skorna upp. Klacken flyger iväg igen. Bara att ställa sig där mitt på gatan som en idiot och sätta på de glittriga herrskorna men sula så tunn att man kan se igenom den. Inget för vinterväder med andra ord. Springer tillbaka till hotellet och gör sex (6!) intervjuer till.

Sedan, stressa iväg till Gare du Nord för Eurostartåget hem till London igen. Trängsel i tunnelbanan och allmänt överjävligt. Har inte ätit något sedan frukost eftersom jag fick ägna pausen åt att köpa skor och en bok som redaktionen i Sthlm ringde och beställde och som jag fick styra upp med att en medarbetare i Paris skulle komma och hämta i receptionen på hotellet. Fick alltså gå ner där en gång till för att styra upp detta.
Är sur och grinig och vill bara hem.

Vi ska också påminna oss om att det här är samtidigt som det kom en hel hög med snö i Europa och jag var 4.5 timmer försenad på vägen till Paris. Kommer till stationen, och ja självklart är även tåget hem försenat.
Väntar, väntar, väntar och väntar innan vi får veta någonting över huvudtaget. Tvingas stå upp eftersom det inte finns några lediga sittplatser.
Får äntligen komma på tåget. Blir sittandes på tåget i ytterligare någon timmer eller så innan vi äntligen kan rulla iväg.
Kommer till stationen i London kl ett på natten i ställt för åtta då jag skulle varit framme. Tunnelbanan har slutat gå.
Gör bedömningen att nattbussarna är för krångliga och jobbiga eftersom jag inte vet vilken buss jag ska ta.
Ställer mig, tillsammans med alla andra, i taxikö. Utomhus. I fem minusgrader. I skor med väldigt tunn sula.
Står där i en timme. Håller på att förfrysa. Står där i två timmar. Får äntligen en taxi. Åker hem.

Så här i efterhand känns det inte som om det var så farligt. Men det var det. Vill inte göra om det i alla fall.