London calling!
Sjukt konstigt att sitta i "min" lägenhet i London.
I det som ska vara mitt hem nu ett tag.
Jag har flyttat många gånger förut. Bosatt mig på nya platser där jag inte känt en själ. Flyttat in i lägenheter och rum där det har varit nya ljud på natten, nya dofter, nytt allt. Nya områden som man har lärt känna. Nya utmaningar att ta tag i.
Flytten till Norge efter gymnasiet, 200 mil hemifrån men bara 100 mil från nordpolen. 19 år gammal i Nordnorge, för att ta hand om två små barn.
Flytten till Gävle för att bestiga oöverstigliga studieberg 1,5 år senare. Till en helt ny stad, där jag inte kände någon. Inte var någon. Långt bort från trygghet.
Sen igen, tre och ett halvt år senare, upp till Umeå för drömutbildningen som jag aldrig trodde att jag skulle klara av. Nya människor, nya ställen att upptäcka.
Trots att jag har flyttat mycket och bott i många olika städer känns den här flytten mer. Kanske är det för att jag inte har varit så rotad förut. Kanske har jag slagit ner mina bopålar djupare nu. Jag har en lägenhet som jag äger och trivs i. Jag har ett jobb som jag tycker om att gå till med kollegor som jag tycker om att träffa. En underbar kärlek vid min sida varje natt och en lurvig katt som värmer mina kalla händer.
Nu sitter jag är i en okänd lägenhet som inte känns som min men som jag ska bo i. Med nya spännande - men utmanande och till viss del skrämmande - arbetsuppgifter, långt från mina kollegor. Långt borta från min kärlek som ger mig trygghet. Med många långa dagar tills jag återigen får borra ner näsan i kattens mjuka päls.
Då är det kanske inte så konstigt att det känns lite ensamt så här på nattkröken? När man helst av allt bara vill vara nära allt det där välkända. Inte de här konstiga ljuden och lukterna.
I det som ska vara mitt hem nu ett tag.
Jag har flyttat många gånger förut. Bosatt mig på nya platser där jag inte känt en själ. Flyttat in i lägenheter och rum där det har varit nya ljud på natten, nya dofter, nytt allt. Nya områden som man har lärt känna. Nya utmaningar att ta tag i.
Flytten till Norge efter gymnasiet, 200 mil hemifrån men bara 100 mil från nordpolen. 19 år gammal i Nordnorge, för att ta hand om två små barn.
Flytten till Gävle för att bestiga oöverstigliga studieberg 1,5 år senare. Till en helt ny stad, där jag inte kände någon. Inte var någon. Långt bort från trygghet.
Sen igen, tre och ett halvt år senare, upp till Umeå för drömutbildningen som jag aldrig trodde att jag skulle klara av. Nya människor, nya ställen att upptäcka.
Trots att jag har flyttat mycket och bott i många olika städer känns den här flytten mer. Kanske är det för att jag inte har varit så rotad förut. Kanske har jag slagit ner mina bopålar djupare nu. Jag har en lägenhet som jag äger och trivs i. Jag har ett jobb som jag tycker om att gå till med kollegor som jag tycker om att träffa. En underbar kärlek vid min sida varje natt och en lurvig katt som värmer mina kalla händer.
Nu sitter jag är i en okänd lägenhet som inte känns som min men som jag ska bo i. Med nya spännande - men utmanande och till viss del skrämmande - arbetsuppgifter, långt från mina kollegor. Långt borta från min kärlek som ger mig trygghet. Med många långa dagar tills jag återigen får borra ner näsan i kattens mjuka päls.
Då är det kanske inte så konstigt att det känns lite ensamt så här på nattkröken? När man helst av allt bara vill vara nära allt det där välkända. Inte de här konstiga ljuden och lukterna.
Kommentarer
Trackback
