Elliot
Sova däremot är inget han bemödar sig med sedan några dagar tillbaka.
Fram till nyligen somnade han titt som tätt när vi ammade, eller sov i timmar i sin säng eller i vagnen. Och nästan hela nätterna. Nu gör han inget av det.
Det känns helt galet att han har varit hos oss i en månad. Det känns som det är längre, samtidigt som det har gått jättefort.
Och jag hoppas att den andra månaden blir bättre. För den första har inte varit enkel.
Det har varit väldigt mycket tårar och gråt, mest från mig.
Amningen har strulat, jag har tvivlat på min förmåga att ta hand om honom och allt har varit kaos. Förut satt jag bara och ammade och ammade och ammade och tyckte att det var jobbigt. Nu vägrar han att sova och då är det jobbigt.
Dessutom tror jag att jag har någon form av depression för jag bara gråter och gråter och är jätteirriterad på Hjärtat och typ allt han gör. Får panik när Elliot gråter i bland och vet inte vad jag ska göra. Nojjar över matvanor, sovvanor, bajskonsistens, prickar i ansiktet och gud vet vad.
Freakar ut på att både jag och hemmet förfaller. Ser högarna med ouppackad tvätt och blir påmind om att jag måste fixa i garderoben för att plocka in kläderna. Tänker varje dag att jag måste komma igång med de där förbaskade knipövningarna men hittar aldrig tiden till att lära mig hur i helskotta man ska göra.
Googlar på än det andra än det tredje och undrar om ungen är normal och förbannar mig själv för att jag oroar mig så mycket. Men är så rädd för att göra fel, för att jag inte gör tillräckligt bra, för att göra honom illa. Läser att man ska lita på sin egen förmåga men kan inte, vet inte hur man gör.
Precis som på jobbet, när ingen säger att det jag har gjort är bra så tror jag automatiskt att det inte är tillräckligt bra, att jag kunde gjort bättre. Precis så är det nu. Ja, han ser ju ut att må bra. Men tänk om han kunde må ännu bättre om jag bara gjorde något annorlunda.
Att få barn är livsfarligt för en osäker bekräftelsejunkie som jag.
Ja du Elliot, din första månad går inte till historien som den bästa. Men jag hoppas att den inte kommer att ärra dig för livet. Morsan ska försöka ta tag i sig själv.
Jag läste nämligen på en barnläkarblogg att för lite kärlek kan vara orsaken till dålig viktuppgång. Och eftersom han går upp lite för dåligt så började jag genast att nojja, och googla ännu mer.
Att bli förälder hörrni, det är långt ifrån lätt.
Sluta googla!! Börja våga lita på dig själv och bvc har råd så det räcker och prata med dina närmsta som tex vänner och mamma e värdefull.. Tillåt dig att gråta..gråt skrik om det känns bättre. Ut med känslorna och det finns inget rätt eller fel. Det är inte enkelt att bli föräldrar, det är det svåraste och skrämmande som finns och det finns ingen manual hur mkt du än gogglar, du blir bara mer förvirrad.. Men som många andra kommer ni att klara detta jättebra. Den första tiden är pest, omtumlande och psykotisk det är lika bra att du/ni ställer i er på det. Allt annat är en bonus.Det är som att springa ett maraton otränad.Tänk inte på Charlotte Perelli som stod på scen två dagar efter förlossning det ger ju komplex till vem som helst. Släpp alla krav, måsten och förväntningar och alla rosa moln. Ta en timme, en minut i taget och det är tröttheten och dina egna krav som tar ut sin rätt nu. Har du möjlighet så be om avlastning så du /ni får samla kraft det är viktigt. Våga be om hjälp. Han kommer ändra beteende och vanor hela tiden så det är bara att försöka hänga på så gott det går. Ni har fått en son som behöver er och ni behöver honom och ni behöver varandra. Om du är rädd för att han ska få ärr så kan jag trösta dig med att han kommer inte komma ihåg den här tiden och närhet och kärlek och mat får han det tvivlar jag inte på. Så ta en lång dusch och ta ett par minuter till att göra det som får dig att känna dig som människa, plocka ögonbrynen, vaxa benen eller just det som känns bra för dig och ta ett djupt andetag peppa dig själv att det här klarar vi!!och krama din man och berätta för honom hur mkt du älskar honom. Stora kramen
Pernilla säger det så bra. Lyssna på henne. Var snäll mot dig själv.
Dessutom tänkte jag tipsa om http://snippgympa.nu/. Där har du folk som förklarar det här med knipövningar. Men om du nu inte kommer igång med det på stört så är väl det ingenting att ha dåligt samvete för heller. Du kommer ikapp senare.
tipsar om en app/bok som heter "the wonder weeks" som går igenom olika utvecklingsfaser. som jag skrev under det andra inlägget har jag en bebis som är två veckor men läste i den appen att när dom är en månad kommer en fas där dom bara vill vara nära hela hela tiden, vilket ju verkar stämma på din bebis. kan ju vara skönt att läsa om utvecklingsfaserna och vara beredd på vad som komma skall och få en "naturlig förklaring" och veta att det är övergående.
Ååå. Jag blir alldeles gråtig när jag läser. Det är så himla underbart och jobbigt och roligt och härligt och skitjävlasvårt att bli mamma.
Var inte hård på dej själv. Försök att inte stressa upp dig. Och jämför inte dig själv eller Elliot med någon annan. Ta alla tips och råd (utom mina) med en nypa salt. Jag som nyss fått nummer tre ser mer och mer vad olika barn är, från dag ett.
Du ska se att allt kommer kännas lättare snart. Dom superhärliga stunderna kommer oftare och dom nattsvarta mer sällan.
Stor kram till er alla 3!
