Verklighetsrapport
Så kom han då till slut, Pyret. 16 dagar över tiden och en igångsättning och sugklocka senare låg en ljuvlig fyrakilosklump på mitt bröst.
Och trots en mardrömsförlossning där jag verkligen fick uppleva hur ansträngd förlossningsvården är så var de första dagarna så där euforiska och omtumlande som man har hört om.
Men håll i hatten nu, för nu ska jag skingra de rosa molnen och berätta hur det egentligen är. Eller i allafall kan vara. Och tror att det är för de flesta.
Det är skitjobbigt. Oftast är det inte ett dugg kul. Bara otroligt jobbigt och påfrestande och man har inte en aning om vad man ska göra.
Först kommer babybluesen och det är vidrigt. Vidrigt att titta på sin fina son och inte känna tillräckligt. Önska sig det förbjudna, sitt liv tillbaka. Ta hand om honom inte för att man vill utan för att man måste.
För mig gick det över efter 10 dagar. Men då kommer dagar som i dag. Då man har sovit i 30 min på natten pga strulande och bökande unge och man dessutom inte vill väcka pappan som ska upp och jobba. Då barnet har någon slags fas och vägrar göra annat än att ligga i mammas famn. Alla försök till något annat orsakar gallskrik och man hinner knappt gå och kissa. Och det finns absolut inget man kan göra för att trösta. Knappt universaltricket, amning, hjälper eftersom han är så övertrött och inte har sovit på hela dagen och klockan närmar sig tre.
Samtidigt ligger den älskade katten och blänger surt eftersom hon numera hatar mig för att jag haft mage att släpa hem den skrikande minimänniskan som ligger på hennes plats i mitt knä.
Det är först när barnet lyckas somna efter sex timmar av konstant missnöje som katten hoppar upp i mitt knä, precis när jag har tänkt resa mig och göra ett nytt försök att lägga Pyret i vagnen och ta mig ut i det underbara sommarvädret för första gången i dag.
Så man sitter där och vet varken ut eller in.
Men då vaknar lilleman och chansen att gå ut verkar ha gått förbi. (Eftersom han måste sova djupt om jag ska kunna lägga honom i vagnen utan skrik.)
Så vi sitter fortfarande som fångar i lägenheten. Och under hela tiden hörs de höga ljuden från en borr eller liknande eftersom en granne helrenoverar lägenheten. Och man gråter, stora tårar som får Niagarafallet att verka blygsamt. Som trillar ner över både mig och honom och blandas med mjölkfläckar från läckande bröst och den frukostgrapefrukt jag fick äta med en hand eftersom han låg i min famn.
Ni säger att barn är det bästa som finns i livet.
Ni säger att det kommer att bli bättre.
Det får jag verkligen hoppas, annars vill jag inte vara med.
En stor kram! Känner verkligen igen mig! Så var det med Denise oxå! Det blir bättre! Nu kan det till o med vara så att hon somnar bättre i sin säng än i min famn.. Ett tips som du säkert provat, bärsele - hjälpte mig jätte mkt! sen ha amningskudden i knät vid köksbordet, då har du två händer fria men ändå kan amma/vara nära.. Hjälpte mig... =) Ta hand om er!
har en två veckor gammal bebis, känner igen mig jättemycket. skönt att läsa!!! <3
