Hade tänkt skriva ett långt och härligt inlägg, men så klickade jag in på Cecilia Blankens blogg och läste det här inlägget och nu gråter jag bara i stället. En påminnelse om hur skört allt är. Jag skickar en tanke till kvinnan som skrev sin berättelse och ber dig att också läsa och göra det samma. Bara gör det, snälla.